Diskbänksdistans

Skönt att ha ett stort kök med gott om svängrum. Synd att Hannes är mitt i en klängperiod och leker fotboja hela tiden. Sträckan mellan diskhon och arbetsbänken är tre pyttesteg för purékocken, men tre niomilakliv för närhetsnarkomanen.

 

Gubben i lådan

Vi är flera här som jublar då flyttlådorna töms. Junior tycker att de är bra till mycket, man kan trumma på dem, krypa igenom dem, bli buren i dem, välta dem, gömma sig och kika fram bakom dem. Kuckuu!

Fyra förhoppningar

Fyra är kanske inte fler än fem, men förhoppningarna inför året är större än farhågorna.

  • Lyxtillvaro. Lyx i form av chansen att vara hemma ett helt år till med Hannes. Att få upptäcka världen och det nya hemlandet tillsammans. Att få bo i ett eget hus med egen gård. Och att få skjuta upp pusslet med att hämta och lämna på dagis och tillvaron där dagistanterna spenderar mest vakentid med barnet.

  • Kravlöshet. Mitt främsta uppdrag här är att se till att jag trivs. Känns befriande att vara medföljande och inte huvudperson. Inga krav på att prestera och bevisa något. Kanske gör jag något frilansjobb, stickar ett par sockor och stämplar några kort. Men bara om jag själv vill. Sysslolös lär jag inte bli, men morgongröt, blöjbyte, lässtunder och småbarnsgnäll ger prestationsångest på en annan nivå.

  • Vidgade vyer. Både fysiskt och mentalt. Hoppas vi hinner resa runt mycket i nya hemlandet. Hoppas jag lär mig mer om livet av de människor vi delar vardag med. Shrivenham är en liten håla på landsbygden, men flaggorna på husfasaderna visar att det är ett mångkulturellt samhälle. Särskilt spännande blir det att utforska de övriga militärfruarnas syn på barn och uppfostran.

  • Språk. En utmärkt chans att leva sitt liv på ett annat språk. Tala väder med grannarna och kungligheter i en konversationsklubb. Och att få se hur Hannes hanterar ännu ett språk — han får redan svenska och finska på hemmaplan. Förstår han engelska om ett år, och vad säger han först: hund, koira eller dog?

Vanlig vardag, men ändå på ett nytt sätt.

 

Fem farhågor

Mina förväntningar inför året utomlands är många. Stora och små, positiva och negativa. Vi tar de främsta farhågorna först:

  • Regnet. Alla vet att det bara regnar i England. Man kan skydda sig med gummistövlar och regnrock, men finns det paraply för humöret som behöver en dos sol då och då?
  • Please. Att jag kommer att uppfattas som brutalt oartig då jag glömmer bort att säga please till höger och vänster. Får väl låtsas som om det regnar. Det gör det ju sannolikt ändå.
  • Klasskillnader. Lever i tron att klasskillnader inte märks av i Finland. Här är det skillnad på folk och folk, och den attityden frodas bland militärfruarna. En utmaning blir att lära sig den militära rangordningen. En annan att finna sig i att bli behandlad som luft bara för att mannen inte går det utbildningsprogram som rankas högst bland vissa militärfruar.
  • Springvägar. Vill springa. Vill springa på sand eller grus. Vill springa med springvagn. Här är det asfalt överallt, smala vägar med bilar som kör hårt och en gångstig som spjälks upp av grindar. Går det att få till en runda på trottoarer, längs hästspår och runt golfbanor, eller förvandlas jag till en soffpotatis och springvagnen till årets onödigaste inköp?
  • Vänstertrafiken. Att köra på fel sida av vägen känns i sig skrämmande. Dessutom hamnar man förr eller senare i grannstaden med den femdubbla rondellen Swindon Magic Roundabout. Jag gillar karuseller, men det här riskerar bli en merry-go-around helt utan det som är merry.

Det var farhågorna det, förhoppningarna kommer i nästa inlägg.

 

Precision på hög nivå

Lite blått på himlen, äntligen.

Militärt program på schemat i dag, och riktigt stiligt sådant då flygvapnets akrobater Red Arrows bjöd på show.

Hannes sov sig lugnt igenom hela showen i bärselen. Han har ju varit med förr. Under den förra flyguppvisningen i Helsingfors i juni var han mest intresserad av en mås. Vackert så, den flög ju den också.

Tala är silver, blogga är guld

Många åker till Oxford för att studera och bli klokare. För mig räckte det att sitta på bussen in till Oxford för att komma till en insikt. Om man läser ”gold” spegelvänt blir det ”blog”. Tja, då måste man ju kunna gräva guld med en blogg? Nej, det är inte alls det jag är ute efter. Men den lilla aha-upplevelsen fick bli den push jag behövde för att komma igång med bloggandet.

Den här bloggen kommer att handla om vårt år utomlands. Jag kommer att blogga för att dokumentera det som händer, reflektera över det vi upplever och kommunicera med er där hemma och på andra håll i världen. Vad är då din uppgift som läsare? Att kommentera förstås. Men det är också helt ok att bara läsa. Välkommen med!