Lustfyllt att bada

Nu är det baddags för Hannes. För precis exakt ett år sedan låg jag i badet. Men jag hade garanterat inte ett lika roligt och avslappnande bad som jag antar att Hannes nu kommer att ha. Månne det kan bero på att de inte hade badankor på Kvinnokliniken?

Teoretiska tegelstenar

Hannes är snuvig och jag kom på mig själv att sakna något vi lämnade i förvar i Finland: Bonniers lexikon i 24 band. Internet är bra till mycket, men inte när det gäller att höja huvudändan på sängen. Som tur är kunde mannen avvara lite kurslitteratur.

 

Out and about

Idag åkte vi igenom Magic Roundabout för att komma till Swindon Designer Outlet.

Där försökte en av affärerna sitt bästa för att locka in herrfolk att shoppa. I vårt fall behövdes det inte, kassarna fylldes ändå (dock inte den här butiken, aloha!). Som tur var fanns det också något för oss andra: traktor för Hannes och traktering för mig.

Innan vi ska out and about på riktigt måste jag ändå på en ny shoppingrunda. Saknar ännu goretex-dräkt, men hittade i alla fall väldigt bekväma vandringskängor.

 

Dripp, dropp – med humöret på topp

Lekparkspremiär i torsdags, och ingen kö till gungorna (tror det aldrig är det här). Hann precis placera Hannes i gungan så började det regna. En halvtimme senare var vi klara med vår visst-är-det-roligt-att-vara-ute-när-det-regnar-attitydfostran. Så fort Hannes satt i vagnen igen blev det strålande sol. Misstänker att brittiska väderguden smygläser bloggen och testar vår vädertålighet. Humöret klarade sig utmärkt på oss båda, utstyrseln svek den ena. Imorgon ska det letas goretex och nya vandringskängor. Jag vill ändå inte varje dag kvala in för gästskafferichoklad.

 

Bravo!

Och så kom dagen då ingen av synonymerna räckte till utan jag var tvungen att ropa DUKTIGT! Inte bara en utan hundra gånger. Igår gick Hannes några enstaka steg utan stöd, idag går han redan minst en meter.

 

Jakten på ett bankkort – eller hur det känns att återgå till ekorrskinn

Allt var inte bättre förr, och allt är inte bättre hemma i Finland. Men det finns saker som går smidigare där. Bankärenden till exempel. Att öppna ett bankkonto som utlänning här är inte det enklaste. Proceduren gick inte att förbereda före flytten, eftersom man måste kunna bevisa att man bor här. Det gör man genom att visa upp ett hyresavtal eller ett officiellt brev adresserat till en, såsom en gas-, el- eller vattenräkning. Min man kom hit två veckor före mig, och bland det första han gjorde när hyresavtalet var undertecknat var att gå till banken för att öppna ett konto. Så enkelt var det inte.

För att kunna öppna ett konto måste man boka tid med bankdirektören. Hos bankdirektören ska man sitta och smalltalka i 45 minuter för att han eller hon ska kunna lägga ett kryss i rutan om att han eller hon känner kunden. När 45 minuter gått och rutan var ikryssad fick mannen ett konto, tillgång till nätbanken, ett debitkort och ett checkhäfte. För att få ett kreditkort måste man ha åtminstone tre månaders kredithistoria i landet.

Tre månaders kredithistoria måste man också ha för att kunna öppna en mobilanslutning man betalar månatligen. Mannen lyckades ändå fixa en sådan utan dokumenterad kredithistoria. I hans fall räckte det att säga att han är army officer för att betraktas som kreditvärdig. Inte illa. Vågade själv inte testa om även en armywife är kreditvärdig per automatik, utan valde en pay-as-you-go.

Och vad hette din mamma före hon gifte sig?

Tillbaka till banken. Mannen kom hem med en hel hög papper, men när han skulle överföra pengar från Finland märkte han att iban- och swift/bic-koderna saknades. Synd att bankdirektören inte tänkte på att ge dem, här rör sig ju ändå varje år ett hundratal nya utländska officerer som antagligen alla behöver överföra pengar från sina hemländer. I Finland får man lätt reda på de här koderna via sin nätbank. Här krävdes ett samtal till kundtjänsten. Där man skulle identifiera sig med att svara på vad man heter, var man bor, hur många konton man har och vad ens moder hette som ogift. Kundtjänsten har antagligen fullt upp med att stava utländska efternamn i telefon så här i början på läsåret. (Bankens kundtjänst är för den delen knappast den enda instans som sitter och lyssnar på folk som bokstaverar märkliga utländska efternamn. Mammans namn som ogift används ofta som secret question när man ska identifiera sig. Den hemliga frågan är ju inte så svårknäckt för en utomstående inkräktare kan man tycka, men kan ändå bli riktigt svårknäckt för kundtjänsten om man inte kan bokstavera korrekt. Alfa, Bravo, Charlie.)

Nätbanken skulle det handla om. I nätbanken här har man inte ”engångskoder” på samma sätt som i Finland. Här har man ett kundnummer, ett lösenord och dessutom en hemlig minst åtta tecken lång kombination av stora bokstäver, små bokstäver och siffror som man själv valt. När man ska bekräfta en transaktion frågar nätbanken till exempel efter det tredje, det femte och det åttonde tecknet i ens hemliga kombination.

Cash is king

Nåväl, när jag flyttat hit gick vi till banken för att jag skulle få ett parallellkort till mannens konto. Så enkelt var det inte. För att få ett parallellkort måste kontot vara gemensamt. Och för att göra kontot gemensamt måste vi boka träff med bankdirektören. Så nu vet jag också att han gillar att golfa och gärna åker på semester till Florida. Lite smalltalk till, ett kryss i rutan att han känner mig, och så kunde jag se fram emot att få ett bankkort. Har nu haft det efterlängtade bankkortet i två veckor. Och inte använt det en enda gång. Vande mig vid att använda kontanter under de fyra veckorna i väntan på kortet, och har fortsatt så.

Mannen ska skriva ut sin första check på måndag. Jag skulle också ha chans att betala med check på måndag, men svarade musiklekisledaren att jag hellre betalar cash, för kontanter har man ju alltid med sig. Är ännu förvånad över hur naturligt det lät när jag sade det. För ett par månader sen hade jag knappt kontanter så det räckte till en kopp kaffe. Vänta bara high-tech Nokialand, snart kommer jag väl att tala för att checkhäftet ska återinföras. Kontanter är kung, checkhäfte är kejsare. (Och bankkort bara bedrövliga.)

 

Inget sött öde för glassbilen

Det är inte bara National Trust som är bekymrade över att de brittiska barnen leker för lite utomhus. Också glassbilarna drabbas. Antalet ice cream vans som kör runt har under de senaste fem åren minskat från 20.000 till 500. En av de främsta orsakerna är att föräldrarna inte låter sina barn leka på gatan längre. Finns det inga barn på gatan som hör glassbilens melodi finns det heller ingen som rusar iväg efter den (förutom jag idag då). Glassbilarna här riktar in sig på spontana kunder sugna på en lösglass, en pehmis, en glasspinne eller en strut, inte välplanerande hemmamysare som fyller frysen med glassbåtar och en megapack blandade strutar som i Finland.

Bristen på lekande barn är förstås inte den enda orsaken till glassbilarnas dystra framtidsutsikter. Omkring 1.000 glassbilar har gett upp i år, då sommaren regnade bort och britterna stannade inne och tittade på OS. Oro för barnfetma gör att några kommuner helt förbjudit glassbilar. Och på andra håll får glassbilen spela sin melodi i bara 4 sekunder. Äldre charmiga glassbilar klarar inte EU:s utsläppskrav, och de stigande prisen på bränsle och livsmedel bidrar till att branschen smälter bort.

Bäst att passa på så länge glassbilen finns kvar tänkte jag, och rusade ut och köpte två Magnum. Dagens goda gärning kanske. God var åtminstone glassen.

 

”Duktig pojke”

Hannes har blivit skicklig på att plocka in klossarna i lådan. Duktig pojke. Dessutom lärde han sig (äntligen) att klappa i händerna förra veckan. Duktig pojke. Så nu kan han själv applådera för att visa hur stolt han är då han får in klossen i rätt hål i lådan. Duktig pojke.

Jag berömmer gärna för att uppmuntra och för att bekräfta. Och det blir en hel del duktig pojke under en dag. För mycket helt enkelt. Inte för mycket beröm, men alldeles för mycket duktigt. Jag är själv urled på hur enfaldigt det låter. Varför ska det vara så svårt att hitta synonymer? Tror att både hans självkänsla och hans ordförråd skulle må bättre av lite mer nyanserat beröm. Duktig är dessutom ett lite motstridigt ord, i mina öron åtminstone. Sällan använder jag duktig om vuxna, det skulle kännas nedlåtande.

Att ta influenser från engelskan gör inte saken bättre. Här är det en massa Good boy och Good girl hela tiden. Inte särskilt nyanserat det heller. Och kanske ännu mer värderande.

Nä, nu gäller det att vara en kompetent förälder som ambitiöst lär sig många nya klipska och klyftiga sätt att uttrycka hur kunnig och skicklig den begåvade sonen är. En fin kille.

Så mycket mer än ett smycke

Stötte på en ny barnpryl idag. En flicka i Hannes ålder hade ett halsband som jag kommenterade. Hennes mamma lade snabbt smycket under flickans blus och sade att det är ett bärnstenshalsband som lär hjälpa mot symtom vid tandsprickning. Hon erkände att hon själv var skeptisk, men sade att de inte heller haft några problem när tänderna kommit. Och när jag tittade noggrannare omkring mig skymtade jag gulskimrande halsband under skjortkragarna på flera andra pojkar och flickor i olika åldrar.

Kunde inte låta bli att googla. Bärnsten sägs vara naturligt smärtstillande och anti-inflammatorisk. Den biokemiska förklaringen är att bärnsten avger en syra (bärnstenssyra, succinic acid) som absorberas via huden och ger smärtlindring. Vill man låta mer new age pratar man om lugnande energier och att bärnsten avger en läkande olja som hjälper barnet att hålla sig lugnt och avslappnat under tandsprickningen (för att inte tala om att bärnsten också stimulerar intellektet, boostar immunförsvaret, absorberar negativ energi och mycket, mycket annat).

Bara huuhaa, eller homeopati som faktiskt funkar? Vi kommer nog inte att testa det. Men nu vet jag åtminstone att när jag ser nästa lillkille med halsband behöver jag inte jubla inombords och tänka att de brittiska föräldrarna nog på riktigt har fattat att inte låsa sig vid könsstereotypier när de klär sina barn. Och så lärde jag mig att det kanske är bäst att inte kommentera halsbanden. Dels för att barnet inte ska reagera på det (läs: börja tugga på det). Dels för att föräldern inte ska behöva känna sig pressad att predika fördelar med fossila stenar eller lite pinsamt dra visan om ”placebo eller inte, men för oss har det faktiskt funkat”.