Armywifens England – so far so good

De allra flesta bloggare sammanställer årskrönikor vid årsskiftet. Summerar höjdpunkter, samlar bilder och sammanfattar skeenden. Jag har ju däremot inte bloggat så länge att jag skulle ha så många månader i bloggarkivet att plöja igenom och blicka tillbaka på. Därför blir det ingen årskrönika. I stället har jag tagit fasta på de orter där vi rört oss, och stuckit kartnålar i en karta för att visa var vi varit på våra utfärder.

Kartan, varsågoda (tryck refresh i din webbläsare om kartan – eller kartnålarna – inte syns direkt):

 

Och en lista på orterna och vad vi gjort där (inklusive en massa länkar till blogginlägg med bilder från orterna):

I Oxford har vi gått på marknad igen och igen och igen, bongat pastelliga taxibilar, fotograferat suckande broar, köpt skor, sett salta och söta kalkoner och beundrat andra skrämmande skapelser hos konditorn och ätit hos Jamie Oliver.

I Swindon har vi funderat på varför stan har så dåligt rykte, åkt i magic roundabout och besökt bibban med vår lilla bokslukare.

I Faringdon har vi gått på marknad, ätit frukost, och fyndat leksaker och andra nästan-nya saker.

I Uffington har vi sett stridsflyg i effektfulla formationer.

I Wantage åt jag min första English breakfast, och där drack jag också cream tea för första gången.

I Witney har vi slurpat i oss milkshake.

I Abingdon har vi fått en överdos av julpynt på ett och samma ställe.

I Longcot har vi matat lamm och köpt julgran.

I Cambridge har vi hoppat studsmatta på garden party, fått läxa i chokladätning och hittat tidstjuven i universitetskvarteren.

I Milton Keynes har vi sett sovande söndagsfiskare i parken och handlat på Ikea.

I London har vi utfört vår medborgerliga plikt på ambassaden och sett en massdemonstration i Hyde Park, besökt färgstarka Camden Town, ätit M&M i armywifens favoritfärger, sett ögon av glas och drömt om tavlor med luftballonger i Notting Hill, stått på nollmeridianen och ställt klockan på sekunden rätt i Greenwich och firat självständighetsdagen med rödbetsvodka på ambassadörsresidenset.

I Swanage har vi njutit av underbar havsutsikt och sjungit Öppna landskap på magnifika vandringsleder.

I Poole har vi poserat med Baden-Powell.

I Salisbury har vi ätit salmiak och arrangerat vackert broderade sittdynor i katedralen.

I Ibsley har vi druckit te i en gammal kyrka med oerhörda mängder bling-bling.

I Bath har vi gått på traditionell julmarknad.

I Cardiff har vi sett på rugby, eller gyttjiga killar i en hög på en potatisåker som det också kunde kallas.

Allra mest har vi ändå hängt i Shrivenham där vi har känt oss hemma och gjort vardagliga saker som att vara i lekparken i mer eller mindre regn, gått på ekorrjakt, tagit oss tid att utforska vartenda ett höstlöv i parken och vandrat runt med kameran.

Och en hel del har vi varit i Watchfield också, där vi gått på musiklekis, sprungit runt i grupp med springvagn (ibland i pyjamas), beundrat bokbyteskiosker, sett på fyrverkerier och tagit en fotopromenad.

Annonser

Jobbig tvåspråkighet?

Bland det första jag tänkte på när vi kom till Wales på annandagen var att det såg så krångligt ut med skyltar på två språk. Cardiff och Caerdydd, Newport och Casnewydd, exit och allanfa. Hann komma ungefär halvvägs in i tanken om hur mycket smidigare det skulle vara med bara ett språk på skyltarna innan jag tog mig själv på bar gärning. Alltså vadå? Hade jag drabbats av totalt hjärnsläpp? Är fyra månader i ett enspråkigt samhälle tillräckligt för att jag ska förtränga min egen stolta minoritetsspråksidentitet?

Där satt jag i bilen och tänkte rationellt och pragmatiskt om vägskyltar. När jag ju ända in i benmärgen vet hur viktigt språket är för ens identitet. Skyltar där det enbart står Kemiönsaari, Helsinki och Espoo finns inte på kartan för mig. Varför skulle det då räcka med Cardiff, Newport och exit?

Jaja, får väl skylla på tillfälligt men totalt hjärnsläpp. För jag är ju annars den som stolt berättar för britterna om att Hannes blir tvåspråkig. Och som britterna är imponerade. Över svenskan och finskan, och över att han med största sannolikhet blir flytande på engelska dessutom. Och att han sen ännu kan lära sig flera andra språk i skolan. För britterna själva är överlag väldigt enspråkiga. De har sin engelska, och klarar sig långt på den. Vissa har läst tyska eller franska i skolan så att de kommit till en turistnivå, men att vara flytande på ett utrikiskt språk är väldigt exotiskt för dem. Och jag svarar med att hylla textning av tv-program framom dubbning, ger en eloge till vårt skolsystem och konstaterar att ens inställning till att lära sig nya språk antagligen i grunden är lite annorlunda då man inte själv har ett världsspråk som modersmål. Ärligt talat vet jag ju inte ens hur det känns att bara kunna ett språk. Vart vill jag komma med detta? Jo: flerspråkighet är en rikedom. Också fastän det tar mer plats på skyltarna.

 

Nyansskillnader

Vädret fortsätter att vara gråare än grått – julveckan har antagligen varit en av våra allra regnigaste veckor här. För att få lite färg på mellandagarna plockade jag fram Hannes julklappskritor. Och bland nyanser med fantasilösa namn som red violet, violet red, blue violet och violet (purple), red orange, yellow orange, yellow green och green yellow hittade jag faktiskt ett nytt namn på min favoritfärg: cerulean. Det var dagens färgklick det.

Annandag jul

En av julklapparna jag och Johanna fick var biljetter till en rugbymatch. På annandagen lämnade vi barnen hemma med momi/fammo och moffa/faffa och satte oss i bilen och åkte till Wales.

På vägen till Wales kör man över mäktiga Severn Bridge. Väl i Wales kändes det som att vara utomlands då man bara förstod hälften av vad det stod på skyltarna. Vi åkte till Cardiff (Caerdydd på walesiska) för att se ett äkta derby – Cardiff Blues mötte Dragons från närliggande Newport (Casnewydd).

Efter att vi löst ut biljetterna gick vi omkring i en regnig stad, och satte oss sedan på ett café för att läsa in oss på reglerna i rugby.

Vi kom till Cardiff Arms Park, såg en operasångare inleda med ett solo och sedan kom lagen in på plan.

Så började matchen. Trots att vi pluggat in oss på reglerna var det inte så lätt att följa med spelet. Spelarna låg huller om buller i en klunga, rev och slet i varandra och man visste inte alltid riktigt var bollen var.

Det regnade ordentligt och spelarna blev allt skitigare men de gav järnet ändå.

Planen blev en potatisåker och det var lätt att urskilja vilken spelare som senast blivit inbytt.

Gästerna hade säkert varit värda seger, men hemmalaget tog hem matchen med poängen 12-10. Hemmalaget fick sina 12 poäng från fyra penalty kicks, gästerna gjorde en try, en conversion och fick en penalty kick. Jag hurrade och gyttjekillarna klappade om varann.

Måste erkänna att jag inte blev helt såld på rugby. Men Hannes däremot är helt klart förtjust i sin nya boll som studsar konstigt.

 

Juldagen

Efter att ha firat julafton på finländskt vis (förutom julklapparna), firade vi juldagen på brittiskt sätt.

Vi började med att kolla innehållet i julstrumporna. Hannes hittade färgglada pennor i sin strumpa, och hans julfantast till pappa fick en svart tomtemössa.

Wilmer var så ivrig på att äta sin clementin att han stod en lång stund utan stöd.

Kocken tog itu med kalkonen.

Vi tittade på Queen's Speech på tv. (Drottningen såg väldigt fräsch ut, men på det här fotot är hon bara rysligt överexponerad.)

Sedan dukade vi upp julmat på brittiskt vis, och började måltiden med att pull the cracker.

Iklädda rosa papperskronor (vissa av dem reparerade med tejp) åt vi broccoli-stilton-soppa till förrätt, och kalkon med brysselkål, ugnsgrönsaker och pigs in a blanket till huvudrätt.

Till maten drack vi ett alldeles makalöst gott rödvin, som momi/fammo/mamma och moffa/faffa/pappa valde ut på en vinresa i Bordeaux i höstas.

Och som dessert åt vi både Christmas Pudding och Yule log, men det fastnade inte på bild.

Sedan delade vi äntligen ut julklapparna som legat under granen hela dagen. I stället för Rudolf och släden hade vi Wilmer och gåvagnen som skötte transporten.

Och vi öppnade klappar.

Både stor och liten fick härligt fina presenter.

Julafton

I år firade vi julen i dagarna två. Plockade de bästa bitarna ur två länders traditioner, och firade julafton på finländskt vis och juldagen på brittiskt sätt.

På julafton dukade vi upp ett julbord med finländsk touch. Vissa var så hungriga att de bokstavligen högg tänderna i julbordet, andra förhöll sig aningen mer skeptiska och avvaktande till delikatesserna.

Vi åt rödbetssallad, sillröra, rökt lax, potatismos, palvad skinka, ägg och grönsallad. Och pepparkaka! (Och drack snaps ur espressokoppar – vissa väsentligheter hade vi visst inte packat med oss i flyttlasset.)

Efter maten promenerade vi till Watchfield för att lyssna på julsånger kring granen.

Hannes lekte med en ficklampa, andra roade sig med andra leksaker.

Och sedan följde vi den brittiska traditionen och gick på pubben på julaftonskvällen. Wilmer hade fattat det här med att man går på pubben för att umgås, Hannes igen vände mest med ryggen till och petade på fönsterhaken.

När vi kom hem igen fick Hannes tjuvstarta julklappsöppnandet. (Tur att han inte läser bloggen, för då hade varken det mjuka eller det hårda paketet varit någon överraskning.)

Vi andra hängde upp våra julstrumpor vid spisen i väntan på att Father Christmas eller Santa Claus skulle komma genom skorstenen på natten. Och han kom! Jag tittade i smyg på när han delade upp godsaker mellan strumporna och märkte att han också lämnade en hel del paket under granen.

Stämningsfull jul!

Regnet vräker ner, och julstämningen är därför inte direkt påtaglig där ute. Tänkte därför i stället passa på att visa att här i byn också finns julbelysning som jag gillar.

Prydnadsgräs förresten, här finns en hel del sådant, och jag har inte riktigt förstått mig på det tidigare. Men på vintern är det vackert. Fint när det är frost och effektfullt när det är upplyst.

 

Närmat är bäst

Så här kan en brittisk koloniträdgård se ut i december. Färskvara på riktigt för dem som på juldagsmorgonen skördat sin brysselkål, morot och rödkål till julbordet på den egna kolonilotten.

Och säkert värt besväret efter att ha upplevt folkmängden i den enorma supermarketen igår, årets livligaste dag i matbutikerna. Massor med folk, överfulla kundvagnar, och långa köer trots att alla 50 kassor var öppna. Hade helt klart varit mera zen att ha lera på knäna och mylla under naglarna.

 

Första julgranen i eget hem

Mormors gamla, vackert nötta flaggor. Finska flaggan är givetvis högst, men också Union Jack finns på plats. Och den här familjens gran har förstås också en gyllene symbol för furu.

Många baubles, eller pumlor om ni föredrar svenska. Två av dem värda särskilt omnämnande: Min första jul-kulan som Hannes fick ifjol, och Baby's first Christmas som Wilmer kommer att få som ett minne i år.