En annan dag ska jag skriva om nursery, nu blir det outdoor nap in cold weather

Igår kväll när jag gick hem i månskenet tänkte jag på sådant vi hade pratat med de andra militärfruarna om dagvård, aupairer och hemmamammor. Det verkar som om Hannes hör till de enda ettåringarna här som inte är i dagvård en endaste timme i veckan. Idag hade jag tänkt skriva om halvdagar på dagis, om heldagar på dagis och om hemmamammaskapet.

Men idag har den lilla hemmapojken inte varit på sitt bästa humör. Turvis har han varit ursinnigt arg och vrålat, turvis har han gnällt som sällan förr. Jag har fått jaga honom runt hela huset och sen brotta ner honom för varje plagg som skulle kläs på. Han har stigit upp från pottan – och skitit på golvet i stället. Just idag känns det därför inte helt ärligt att skriva om hur bra jag trivs med att vara hemmamamma på heltid. Så det får bli en annan gång.

I stället blir det en annan vinkling på Familjen Annorlunda. Alltså det här med att barn sover ute i vagnen, i väder som väder. Britterna är chockade. Vi har i förbifarten nämnt att Hannes sover all sin dagssömn utomhus, och det tycks vara svårt att smälta för många av mannens kurskompisar. Värre blev det en regnig dag i december då kursgänget hade ”julfest” hemma hos en australienare. Hannes var med, somnade i vagnen på väg dit och fick fortsätta sova på bakgården. Och som det väckte kommentarer. Whaaat, is he sleeping outdoors? In the rain? In the cold? Vi svarade småleende Yes, that's the Finnish way of doing it. Och jag tror att det faktiskt låg ett litet stråk av allvar bakom alla skämten om att skicka barnskyddet på oss. Utesovandet lär nämligen i flera repriser efteråt ha kommenterats bland kurskompisarna. (Jag är ju partisk, men tyckte ändå att det var mycket mer exceptionellt att ställa sig ute och grilla en regning, kall decemberdag så som det också gjordes på samma tillställning.)

För ett par veckor sedan surfade jag runt efter något slags vetenskapliga bevis på att det är bra för barn att sova i friska luften. Hittade inget rafflande, bara några studier som kom till slutsatsen att det är så här nordbor gör och de upplever det vara bra, barnen sover längre och är kanske lite friskare. Och så lite hänvisningar till Arvo Ylppö, det finländska rådgivningssystemets fadersfigur som på 1920-talet kom rekommendationen om att barn ska sova utomhus.

Letade inte bevis för att jag själv skulle tvivla på utesovandet, utan främst för att kunna visa för andra att i Finland gör vi faktiskt så här, det är inte bara familjen Furu som är bakom flötet. Därför blev jag riktigt glad när BBC förra veckan skrev en grej om det nordiska utesovandet. (Och britterna hade läst det, och tänkt på oss. Yes! Mycket bättre så än att man själv delar med sig några enstaka länkar om en enda forskare som satt in sig i ämnet.) BBC efterlyste i samband med artikeln kommentarer av folk som låtit sina barn sova utomhus i minusgrader. Nu har det fått in hundratals kommentarer. Ännu bättre – snart är utesovandet kanske inte längre så udda här. Men ett varningens ord till britterna: man måste klä på barnen (ja: ytterkläder, mössa, handskar och något på fötterna, och gärna en filt dessutom) funkar utesovandet bra.

 

Annonser

Temppurata

Bredvid lekparken där vi brukar vara finns en inte-röra-marken-bana som egentligen ser lite skoj och utmanande ut. Har stått och sett på den många gånger, men ändå var det först idag som tanken slog mig att jag ju själv kunde testa den.

Jag kom inte långt innan jag stod och balanserade och kände en dunkande välbekant gå-på-bommen-skräck, exakt som under redskapsgymnastikproven i högstadiet. Där stod jag på bommen med skakande knän, och försökte intala mig själv att våga släppa taget om stolpen. Skyllde först på blåsten och sen på träningsvärken efter tisdagens wheelie fit, men höll fortfarande tag om stolpen. Hoppade ner emellan, försökte på nytt. Men icke. Bommen är inte högt uppe, och inte är den lång heller. Men det är något med balanserandet som jag har så svårt med. Men jag är lite envis också. Vid kanske femte försöket vågade jag ta några steg ut, och gången efter gick jag över hela vägen. Sen gick jag över några gånger till bara för att få berömma mig själv lite. Well done liksom, du klarar en punkt i en äventyrsbana för barn. Nåja, nöjd var jag i alla fall över att jag övervann skräcken, för att nu överdramatisera ordentligt.

Men alltså vilken bra träning den där banan är. Core-träning i allra högsta grad, man kommer ingen vart om man inte använder magmusklerna. Plankan i all sin ära, men nog tränar man bålmusklerna minst lika bra när man balanserar på och mellan plankor. Jag var riktigt svettig efteråt, och det passar ju bra eftersom jag (som jag visst skrev om i ett tidigare inlägg) hör till dem som är lekparksklädd i svettunderställ och vandringskängor, inte högklackat och figursytt.

Nästa utmaning för mig är att lära mig tekniken för att ta mig fram längs de här kedjorna. Nu kommer jag inte ens halvvägs förrän både jag och kedjorna svajar så att jag måste hoppa ner.

Och den allra största utmaningen finns i slutet: just nu klarar jag inte ett enda steg framåt hängande i armarna här.

Till det bästa med banan hör placeringen. Bilen, som är en av Hannes favoriter i lekparken (och en av få grejer där han klarar sig helt utan hjälp) är vänd mot banan så att vi kan hålla ett öga på varann.

Nu ska jag försöka att innan vi flyttar härifrån åtminstone en gång klara mig runt banan utan att röra marken, dock med fusk i armhängandet på sista punkten. Upp till bevis! Tror det blir att hänga (ja, bokstavligen hänga) i lekparken en hel del på förmiddagarna framöver, för då är det lugnast där. För jag är nog inte beredd att träna mina tarzantalanger inför mer publik än den lilla killen i blått.

Bring a Dish – god mat, wasabichoklad och spaghetti med marshmallows

Ladies Bring a Dish igårkväll bjöd igen på massa god mat och skoj program. Enda fotona jag har av maten är tyvärr några mer än lovligt suddiga bilder på en del av dessertbordet. Den salta sidan såg minst lika delikat och aptitretande ut. Det var som någon sade: tänk att alla har handlat i samma matbutiker och ändå åstadkommit så här olika rätter.

Min solklara favorit på matiga sidan var en sallad med sötpotatis som hade en fenomenalt god dressing/marinad. Det var också den rätten som vann silverstjärnetävlingen på salta sidan. När jag klistrade dit min silverstjärna var det första stjärnan för bataten, och det gjorde mig lite förvånad. I topp just då var en rätt med biff och nudlar, men tydligen kom det många batatfantaster i kön efter mig. Till mina övriga favoriter hörde rullar med kallrökt lax, paj med getost och rödbeta och en kryddig gryta med kikärter.

Chokladbollarna då, hur togs de emot? Hörde inte en enda kommentar om dem, så jag vet faktiskt inte. Någon silverstjärna fick de inte, så favorit var de i alla fall inte. Och det förstår jag mer än väl, konkurrensen var hård. Där fanns så mycket vackert, och så mycket smarrigt. Vinnaren bland sötsakerna blev en tårta bestående av åtta (eller var det tio) olika lager och dekorerad med väldigt vackra rosor. För att vara ärlig så föll tårtan inte riktigt mig i smaken, men vacker att se på var den. Min egen söta favorit var små runda baklava-kakor.

Sedan tävlade vi bordsvis i en mångsidig frågesport där vi bland annat skulle bygga något av spaghetti och mini-marshmallows. Vi vann kategorin mest kreativt, de andra prisen gick till högsta och mest ovanliga bygget. (Bra tips annars för pyssel med lite äldre barn än en ettåring – billigt material, klottar inte och tränar upp kreativiteten, tålamodet och byggingenjörstalangen dessutom.) I frågesporten fick vi också se bilder på sevärdheter runt om i världen och gissa i vilket land de fanns. Och så skulle vi provsmaka choklad och känna igen mer och mindre udda ingredienser. Och jisses vad det var svårt. Första trodde vi var senap men det var wasabi. På den andra svarade vi toffee, men enda som godkändes var butterscotch (vadå britter som domare?). Sen kom salt som vi faktiskt kände igen. Men de två sista var helt omöjliga, de smakade båda två bara väldigt mörk choklad, vi drog till med whiskey på ena och kaffe på andra. I själva verket var ena lakrits (what a waste of liquorice – lakritsgillare som jag är kände jag absolut inget av det) samt päron och hasselnöt.

Gott och roligt var det, knytkalas är en toppen idé. Och oj vad jag åt. Var riktigt glad att översta knappen i kjolen hölls kvar. (Jo, risken fanns att den skulle lossna – de två nedersta knapparna i min nya rutiga kjol flög iväg när jag klev över säkerhetsporten vi har i trappan, just före jag skulle starta hemifrån. Också de andra knapparna satt löst, men jag hade knappt om tid och sydde bara de två jag måste och lovade mig själv att, oberoende programmet under kvällen, skippa alla försök att hoppa bock eller gå ner i spagat. Frossandet tänkte jag inte på då.)

Chocolate ball!?

Jag är på väg på Ladies Bring a Dish ikväll och har just rullat chokladbollar så det står härliga till. Mannen var lite skeptisk till att jag skulle försöka imponera på de andra militärfruarna med något så simpelt som fjortisgodis. Men jag tycker det är gott, och dessutom är de enkla att göra. Så gissa om min lycka var stor när jag på wikipedia läste att Chokladboll (literally ”chocolate ball”) is a popular Swedish confectionery vilket ju tyder på att genomsnittsmilitärfrun här inte vet om att det kanske i första hand är en barnkalasdelikatess. (Och tack och lov därför inte heller känner till debatten kring det rasistiskt laddade tidigare namnet på denna delikatess.)

Det svåraste den här gången är att bestämma vad jag ska kalla dem. N-ordet kommer förstås inte på fråga, men Chocolate ball känns inte riktigt rumsrent det heller. Och Coconut ball är föga bättre … Kanske jag helt enkelt får skriva Chokladbollar på lappen.

Utsatt eller undanskymd

Idag har jag bland annat funderat på om fågeln som byggt bo i det här spingliga trädet precis bredvid promenadstråket genom parken inte hade hade kunnat hitta någon lite mera skyddad plats för sitt näste.

Men kanske bobyggaren i själva verket var riktigt smart. För jag har aldrig sett en ekorre i just det här trädet, medan det ofta hoppar många ekorrar fram och tillbaka mellan de mycket större träden längre fram i allén.

Ja, sånt kan man också fundera på. Vad har ni funderat på idag?

 

På vägen hem från Cardigan

På söndagen startade vi hemåt från Cardigan. Fina vyer igen, som nästan ser lite surrealistiska ut när de är fångade via vindrutan.

Vi körde via Brecon som ligger vid nationalparken Brecon Beacons …

… med snöklädda bergstoppar där mannen tidigare vandrat.

Hur det nu kom sig så hamnade vi på en mässa för sådana som samlar på militärprylar.

Jag gick först runt med Hannes och vi kan lugnt säga att det fanns en del grejer som armywifen inte hade en aning om vad hon skulle kalla när lilleman sade Kääpäppä? Tror nog att pappa hade bättre svar på den frågan. Än så länge spelar det förstås inte så stor roll vad man svarar, Hannes nöjde sig med att få veta att det var ”militärsaker”. Men dessvärre tror jag att det blir bara svårare med åren då han börjar förstå mera. Har inte direkt förhoppningar om att uppfostra en pacifist, men jag har inte heller lust att förklara mekanismen bakom krig eller varför det behövs vapen. Tror nog att pappa kommer att ha bättre svar på den frågan …. Anyway, det enda vi köpte var två små plåtaskar.

Jag reagerade flera gånger i Wales på att folk faktiskt verkade vara klädda för vinter. Till skillnad från här i våra knutar såg man både barn och vuxna med mössor och ordentliga vinterrockar. Men det fanns några undantag som bekräftade regeln denna råkalla dag i Brecon: tjejen som var barfota i sina flip flops och killen med shorts.

Fina motorcykelvägar.

I Storbritannien finns det en massa får som har en mycket finare utsikt från sina betesmarker än de flesta människor har från sitt köksbord.

Vi såg mycket vida vyer i Wales, men ändå tog England priset. Eller vad sägs om vyn från denna utsiktsplats utanför Gloucester.

 

Cardigan och lite norrut

På lördagen åkte vi in till Cardigan efter frukosten på vår bed & breakfast. Tyvärr var det alldeles för kallt för att sitta utomhus, annars hade jag mer än gärna ätit med milsvid utsikt över Cardigan Bay.

Vi gick in i en antikvitetsaffär där mannen drömde om statyerna på Edward och Alexandra medan jag drömde om plåtburkar och ett samlingsalbum med fjärilar från 1960-talet.

Staden var större än jag hade trott med sina drygt 4.000 invånare. Mannen köpte en cardigan i Cardigan. Jag kände mig inte lika bunden till namnet, så jag köpte en kjol i stället. Sen gick vi på kaffi.

På eftermiddagen åkte vi norrut till Mwnt – ett vackert ställe med ett svåruttalat namn. Först klättrade vi upp på berget och beundrade utsikten.

Hannes somnade uppe på toppen.

Stranden som låg tom och öde nu i februari lär vara väldigt populär på sommaren.

Vi tittade in i kyrkan.

Och följde vattenfallet ner till stranden.

Vackert, vackert, men ganska kallt.

Mannen gick på stranden och letade flamländska ben (flamländare gjorde ett misslyckat försök till invasion år 1155, och ännu i början av 1900-talet sades det att man kunde hitta ben av invaderarna på stranden under blåsiga dagar). Han hittade inga. Jag gick och letade snäckor. Jag hittade många, men de allra flesta satt väldigt hårt fast i klipporna.

Jag gick omkring och funderade på att det kunde vara skoj att kunna mer om geologi.

Ja, och varför inte också om marinbiologi.

En vacker strand var det i alla fall, även om man säkert fått ut ännu mer av besöket om ens luckor i naturkunskap varit lite färre, och lite mindre.

Sedan åkte vi till New Quay (Cei Newydd).

New Quay är en riktig fiskarstad …

… med en massa pastellfärgade hus både då man tittade till vänster och till höger från piren.

Vädret kändes tyvärr alldeles för kyligt för strandlek. Men på sommaren måste det vara ett fantastiskt ställe att sola och bada, se delfiner och äta hufen ia.

Överlag var det ändå riktigt skönt att resa runt off season. Ingen trängsel någonstans, lite trafik på de smala vägarna, lätt att hitta parkering och en vacker natur som man fick ha alldeles för sig själv.

 

En tur söderut från Cardigan

Vi började dagen med frukost på vår bed & breakfast.

Sedan körde vi söderut via Fishguard.

Vi parkerade bilen vid fyren vid Strumble Head och började gå. På klipporna kring fyren har man chans att se sälar, men till vår besvikelse fanns där inga idag. Hannes tårar beror sannolikt inte på sälsaknad, snarare på den kalla vinden.

Vandringsleden bjöd på vackra vyer.

Hannes promenerade själv en stund.

Vi hörde sälar och såg får.

Sen klättrade vi uppåt …

… till den högsta punkten. Och Hannes som hade gnällt en stund blev märkbart glad när vi var på toppen. Jag blev också lite till mig av den magnifika utsikten.

På vägen ner tillbaka såg vi mera djur – och en traktor.

Sedan fascinerades vi av hur högt uppe vi varit, av den lokala arkitekturen – och av språket igen en gång.

Det är förresten inte bara på walesiska som ortnamnen är lite lustiga.

Hannes somnade i bilen, och för att inte behöva väcka honom inför ett cafébesök åkte vi till Blue Lagoon i Abereiddy.

Lagunen var vacker, men jag tyckte det var mer förbluffande att se hur de betande fåren balanserade i branterna.

Sedan åkte vi tillbaka mot Cardigan via Fishguard och Lower Town.

 

På vägen till Cardigan

Vi åkte över Severn Bridge …

… och såg fina vyer genom vindrutan på vägen genom Wales.

Utsikten från vår Bed & Breakfast är inte fy skam den heller.

Plas Newydd Bed & Breakfast är ett mycket hemtrevligt ställe, både sett till interiör och atmosfär. När vi kom blev vi bjudna på te, kartor och utfärdstips. Vårt rum har småblommig charm och en fjärilsfåtölj.

På kvällen åt vi på pubben/restaurangen Ferry Inn. Hannes fick en barnportion med couscous och grönsakstagine, men han åt nog mer av ärterna och fisken från min portion. Helt okej bytesaffär, för taginen var riktigt god.

Det konsonanttäta och totalt obegripliga språket upphör inte att fascinera mig. När man ser walesiskan skriven har man ingen aning om hur det uttalas, och när man hör den talas har man ingen aning om hur det skrivs. Och oberoende om man ser språket skrivet eller hör det talas förstår man absolut ingenting. Pubben vi åt på hade på Tripadvisor fått omdömet Bwyd bendigedig, awyrgylch penigamp, golygfa wych. Vi körde Araf och vi handlade Gofal babanod.

Nos da!