Glada vappen!

Valborg firas inte här, så vi får nöja oss med att fira att den första egna tulpanen har slagit ut idag. Första maj verkar inte heller vara så stort, det är ingen helgdag här i morgon. I stället är det en Bank Holiday nästa måndag.

Jag hade gärna låtit Hannes fira som ifjol, men en stor röd Angry Birds-ballong. Men det får bli ett annat år igen. Som tur är råkade vi hitta en lemonad som smakar en liten aning som mjöd, och så har vi ju också en burk jordgubbssylt med champagne att lyxa till det med. Kippis!

 

En dag på farmen

Idag åkte vi till Roves Farm i Sevenhampton som finns här i våra knutar.

Vi såg lurvig kreatur och Hannes bekantade sig med lamadjuret Gerald.

Matdags för de månadsgamla kultingarna. Hannes tittade förbryllat på hur de åt sin möle.

Söta små killingar.

Mera djur i bur. Och jag lärde mig några nya ord. Om någon hade berättat för mig om en nanny with her kids hade jag nog tänkt på en barnflicka med sina barn, inte en get med sina killingar.

Vi fick mata killingarna. Och Hannes var inte ens måttligt intresserad.

Flera trynen.

Och sedan åkte vi på traktorfärd. Den lilla traktorfantasten såg mest fundersam ut. Höjdpunkten under traktorturen var antagligen då vi såg två parkerade Minin.

Vi stannade till vid fårhagen och fick lära oss varför fåren har siffror målade på ullen. Det är för att kunna para ihop rätt tacka med rätt lamm. Om tackan har ett lamm är färgen blå, om hon har två är färgen röd (eller så var det precis tvärtom).

Sedan blev det traktorinspektion.

Och efter det tog vi en närmare titt på fåren. En del av lammen hade regnrockar som skydd mot regn och vind.

Sedan blev det lek, först ute.

Och sedan inne. Bollhavspremiär för Hannes, men han blev inte så förtjust.

Han testade också ett luftslott för första gången, och det var ganska skoj.

Men ännu roligare var det att leka i soft play-området.

Och att köra guu kra-kra och båå kra-kra. (Titta moffa, det är en riktig traktor!)

Mellan varven pysslade vi.

Och när vi var klara med en farm åkte vi till nästa, Red Down Farm som har ett tea room och en gårdsbutik. Vi tog cream tea till lunch. Och det var en bra deal, om man köpte två cream tea fick man på köpet ett dussin ägg att ta med sig hem.

En charmig liten gårdsbutik med mycket frestande i hyllorna.

Ni vet väl vad som är skillnaden mellan marmalade och jam?

På gården fanns en stor Tractor Ted.

Sedan åkte vi vidare från Highworth mot Faringdon och beundrade vyerna på vägen.

I Faringdon gick jag på Nearly New Sale.

Och när vi kom hem beundrade vi våra fynd. Först läckerheterna från gårdsbutiken.

Och sedan en del av skörden från loppiset. Jag handlade så många Thomas the Tank Engine-prylar att damen som packade mina kassar kommenterade att vi verkligen måste gilla Thomas. Förutom Thomas-prylarna på bilden kom jag också hem med ett större pussel och ett domino-spel med det charmiga loket. Snickarbänken blir en annan grej som får vänta tills Hannes är lite äldre. Var också riktigt nöjd över att hitta några par byxor, ett par skor och tre sovpåsar (Hannes håller på att växa ur de flesta av dem han nu använder).

 

Vive la France! (åtminstone till frukost)

Full English i all sin ära, men jag är nog mycket gladare när jag får äta en kontinental frukost. Särskilt när croissanterna serveras med både fikonmarmelad och björnbärsmarmelad.

På tal om marmelad förresten, visste ni att marmalade på engelska används enbart om apelsinmarmelad och marmelad gjord på andra citrusfrukter. Och då finns det oftast också citrusskal i marmeladen. Sockerstinna hopkok av all annan slags frukt och bär kallas jam – eller jelly om konsistensen är mer geléaktig. Det var dagens lektion i marmeladterminologi det.

Och så en bonusfråga: vet ni vem som äter det här landets mest populära marmalade sandwiches?

 

Onomatopoesi

Jag har ju redan tidigare hyllat en av mina och Hannes favoriter då det kommer till brittiska barnböcker, boken Toddle Waddle av Julia Donaldson och Nick Sharratt.

Och häromdan när vi läste en av våra svenska böcker och jag såg vår gemensamma absoluta favoritramsa i den boken såg jag vissa likheter. Såsom hela upplägget och färgerna och sånt.

Helt klart alltså att vi båda gillar onomatopoetiska vägramsor.

Den svenska ramsan Vem är det som kommer på vår gata? av Anna Charlotta Gunnarsson och Erica Jacobson finns i boken Barnens älsklingar Bom bom. Bom bom är för övrigt en riktigt skojig bok med mer än 150 sidor fulla med rim, ramsor, visor, verser och fina illustrationer. Men tyvärr har Hannes just nu inte tålamod att lyssna på något annat ur hela boken än tut-tut, örn-örn, pling-pling och så vidare.

 

Kommando

Jag måste säga att jag var lite förvånad över att Hannes första tvåordsmening var an-an-an iss (annan hiss) i stället för att handla om något som han vill ha, typ 'kom mamma' eller 'mera mjölk' eller nåt i den stilen. Men idag visade han att han nog kan kommendera också. Mam-mam-mam riti sa han riktigt bestämt när vi satt och ritade och jag i smyg försökte ta en paus och läsa tidningen i stället. Lär vill bli mer av den sorten framöver.

 

Ett avslutat kapitel

I korthet: jag har slutat amma.

Och här en mycket längre version: Nu är det tre veckor sedan jag senast ammat, så nu vågar jag förklara amningen som ett avslutat kapitel. Själva avvänjningen gick sist och slutligen väldigt smidigt, även om vägen dit egentligen var ganska lång. Fyra dagar i London med folk omkring oss och mycket program fick helt enkelt Hannes att glömma bort att be om att få amma. Och så hade vi dessutom gäster här hemma en tid efteråt, vilket gjorde att det var lättare att distrahera honom också på hemmaplan.

Sedan slutet av januari ungefär var vi nere i två amningar om dagen – på morgonen och på eftermiddagen. Och sedan dess hade jag funderat på vilkendera av gångerna jag aktivt skulle försöka lämna bort. Men jag kom aldrig riktigt fram till vilkendera som varit mera praktisk att skippa, och så gick det sen i alla fall så att vi slopade både morgon- och kvällsamningen samtidigt.

Själv började jag redan nåt tag i höstas ställa in mig på att småningom sluta amma, men ville inte stressa fram ett avslut. Läste om något som kallades barnstyrt amningsavslut där mamman slutar att aktivt erbjuda bröstet, men alltid erbjuder det då barnet frågar efter det eller annars visar tecken på att vilja amma. Tyckte det lät som en bra metod för oss. Det var bara det att Hannes inte alls visade intresse för att minska på ammandet, han rev i min skjorta och signalerade på alla sätt att han minsann vill ha sin möle. Ungefär i samma veva i höstas började han dessutom matkrångla riktigt ordentligt, och då hade jag inte hjärta att minska på ammandet för jag visste ju att han behöver någon näring. Och tuttflaska har han aldrig accepterat, så det var inget alternativ.

Tiden gick, han började äta bättre igen, men fortsatte att begära möle med jämna mellanrum, flera gånger om dagen. Jag tyckte fortfarande att jag började ha nog av att vara mjölkmaskin, men kände ingen panik över att sluta amma heller.

Sedan i våras något tag märkte jag att Hannes lätt kunde glömma bort att be om sin eftermiddagsamningsstund om vi var borta hemifrån eller hade gäster här hemma. Men morgonslurken var fortfarande viktig, även om den också minskade betydligt i tid och därför också sannolikt i mjölkmängd. Och det var väl därför det gick så bra att sluta amma i London. Morgonrutinerna såg annorlunda ut i ett hotellrum än hemma, och på eftermiddagarna var i alltid på vift.

När vi var hemma igen efter London var det en enda morgon han blev riktigt arg när han inte fick sin morgonslurk, sedan accepterade han läget – frågade inte ens efter det mera på morgnarna. Några eftermiddagar efter dagssömnen pekade han på min blus och sade sitt mlö. De första dagarna svarade jag att jag tänkt att vi ska sluta, och efter det sade jag bara att mölen är slut. Och efter det behövdes det inte ens så mycket distraktion så var han upptagen med annat.

Hur känns det för mig då att äntligen ha slutat amma? Tackar som frågar, riktigt bra. Kanske ändå inte så skönt och befriande som jag i förväg hade tänkt mig. Och det är väl framför allt ett tecken på att amningen på slutet kändes väldigt okomplicerad. En helt annan grej än det första halvåret när man vet att babyns näring endast och enbart är fast i vad ens eget mejeri producerar (situationen är säkert en annan med barn som också äter ur flaska, men så var det inte i vårt fall). Vet också att många tycker att det är vemodigt att sluta amma, för i många fall är det en mysig stund man har tillsammans. Men jag är inte vemodig. Dels för att jag faktiskt ammade i över ett och ett halvt år, vilket ändå är en ganska lång period. Och säkert främst för att jag upplevde att det var jag som påverkade situationen, det var jag som ville sluta – inte Hannes. Hur Hannes upplevde amningsavslutet får jag väl aldrig veta. Nu har han inte ord att beskriva det, och sen när han har de orden har han nog för länge sen glömt hur det kändes. Tror i alla fall att det gick så smidigt och snällt och gradvis att han inte ska ha några traumor av det. Så det var vår amningshistoria det.

 

Sommarhatt

Igår var det riktigt kanonväder här, strålande sol och över 20 grader. Men tyvärr hade jag så fullt upp med att först träna riktig rääkkitreeni som man skulle säga på det andra inhemska (vår wheelie fit-vikarie är minsann både effektiv och inspirerande) och sedan äta glass och lapa sol att jag alldeles glömde bort att plocka fram kameran. De enda fotona från dagen är därför när Hannes provar sommarhatten.