Cotswold Wildlife Park

Igår åkte jag och Hannes iväg tillsammans med andra militärfamiljer i en kookoss buss (turkos buss) till Cotswold Wildlife Park.

(Redan nu kan det vara på sin plats med en varning. Allra längst ner finns några bilder på kräldjur så om du har obehag för ormar ska du inte förhasta dig och scrolla neråt för fort.)

Vi kollade in Humboldt pingvinerna. Hannes viftade med armarna i sidorna så som pappa lärt honom att pingvinerna gör. Gissa om han blev någorlunda nöjd när pingvinen härmade honom.

Vi tittade på noshörningar och zebror.

Hannes favoritvy under dagen var kanske när han såg en traktor och en gräsklippare samtidigt, dock lite skymda av kamelerna. På bilden högre upp en gräsklippare av det långsammare slaget.

Sedan kom vi till lejonburen, och Hannes gick runt hela buren och sade roar, roar, roar.

Och girafferna, vilka chamörer! Giraffhuset var fiffigt byggt i två våningar så att man dels kunde titta på de långbenta från marknivå, dels stå i ögonhöjd med dem.

Den blå pågågeln ville inte visa upp sin mäktiga skrud, men det gjorde däremot den vita. Dessutom såg vi flamingon och strutsar.

Vi åkte ett varv runt djurparken med tåget.

Lekte en stund i parken. Och jag hittade en bil som väckte starkt habegär. Det är mycket tal om Mini i det här huset, men jag föredrar alla gånger om en kupla som är Mine.

Sedan blev det karusellpremiär för Hannes. Han åkte i den röda bilen, jag åkte bredvid på giraffen.

Vi var fascinerade över de vigulanta aporna som uppenbarligen tyckte att gräset är grönare på andra sidan.

Klängiga ungar hör till apsläktet. Men vissa av våra släktingar är bara för lustiga.

OBS ormvarning! Nu är det en bild kvar emellan, sedan kommer kräldjuren.

Vi hade en prima dag med alla djur. Och om man helt kallt utgår för vilket intresse Hannes visade för de olika mjukisdjuren i souvenirbutiken efteråt så hade lejonen gjort dagens klart största intryck på honom.

*******************************************************************

Och sen kommer bonusbilden på kräldjuren. En av pytonormarna var så oerhört stor att det var omöjligt att få den att rymmas på en bild. Huuuu!

 

Fyra sovrum och en usel garderob – kolumn i Forum

När man letar lägenhet i Finland är antalet kvadratmetrar avgörande. Här i England spelar kvadratmetrarna ingen roll. Här räknar man sovrum, inte kvadratmetrar som gömts undan i oanvändbara skrymslen i tamburen.

Så skriver jag i en kolumn som publicerades i nyaste numret av affärsmagasinet Forum som utkom förra veckan.

Förutom en kortkurs i brittisk husmatematik skriver jag om varför jag föredrar finländska standardgarderober framom en walk-in closet, som väl borde vara varje kvinnas våta dröm. Och så ger jag exempel på vad britterna använder garaget till, för tro nu inte att de förvarar bilen där.

Hela texten finns att läsa som en pdf här.

 

Play Day i Watchfield

Idag ordnades något som kallades Community Covenant Play & Activity Day i Watchfield. Syftet är att ge barn chansen att leka och testa på nya saker, och samtidigt ordna något som för samman de omkringflyttande militärfamiljerna och det lokala samhället där de råkar bo.

Vi började med att bekanta oss med Children's Centre Mobile, en buss med en härlig blandning av böcker och leksaker, dessutom med två lekvilliga ”tanter” ombord. Hannes var väldigt, väldigt försiktig, och det tog en lång stund innan han alls började leka och spela med det fina instrumentet de hade.

Verkligt kul grej är bok- och lekbussen i alla fall. Den åker runt mellan olika Children's Centre som finns på många orter, enligt en tidtabell precis som bokbussen. När lekbussen är på besök får barn komma dit gratis och leka, läsa och delta i sagostunder, sångstunder och liknande. Dessutom får man låna hem böckerna om man vill, precis som från bokbussen.

Efter bok- och lekbussen styrde vi stegen mot klätterväggen.

Hannes klättrade högt.

Vi kollade in Army Cadet Force. (Såg ju inte helt tokigt ut att ligga under ett regnskydd och äta isglass.)

Och sen utforskade vi nästa buss som var ännu mer spännande än den förra. Sensory bus kallas den, en buss designad för att stimulera alla sinnen. Ett knippe optiska fibrer som bytte färg var intressanta för Hannes, rören med bubblor och fiskar brydde han sig inte lika mycket om.

Bussen är i första hand gjord för barn med specialbehov. Den åker runt till dagisar, skolor, vårdhem och ibland också hem till folk, och ger en chans för barn som till exempel är förlamade eller har stora emotionella eller beteendemässiga svårigheter att stimulera alla sinnen. Den används också för äldre personer med Alzheimer och demens.

I det passiva rummet var belysningen dämpad och det spelades avkopplande musik i bakgrunden. Dessutom fanns där leksaker av olika slag. I det aktiva rummet (bilden i mitten på nedre raden) däremot blinkade belysning i olika färger, och där fanns en stor tågbana, ett avsnitt av Thomas the Tank Engine visades på en skärm och där fanns en hel del leksaker där det gällde att känna på olika ytor. Fascinerande ställe, och alldeles säkert sådana miljöer som alla barn har både glädje och nytta av att vistas i.

Det fanns en hel massa andra aktiviteter också, men vi höll oss idag till ett snävt mest bussrelaterat urval. Dels för att det regnade, dels för att en hel del av aktiviteterna var tänkta för större barn. Annat vi kunnat göra var till exempel att åka eller trampa runt i bil på bana, skapa konstverk av naturmaterial, bygga något av en pafflåda, testa på cirkuskonster eller dansa lite cheerleaderinspirerat. En ambulans var på plats, och en polisbil likaså. Hannes hade fått prova en polishatt eller en äkta Bobby-hjälm och provsitta polisbilen, men det ville han inte. It, it! sade han bestämt och skakade på huvudet. Näää, it! It! Så vi gick hem i stället.

 

Devizes och slussarna

Idag åkte vi på utflykt till Devizes som bland annat är känt för sina slussar. Råkade se ett bakluckeloppis på vägen och stannade där för att spontanshoppa lite Duplo, en Brio byggsats ”på växten” åt ingenjörssonen och en Englandhuppare även den för lilleman. Han var nöjd då han fick kolla in en cabriolet-Mini på närhåll, det absoluta favoritbilmärket (ja, det enda han känner igen och kan namnet på).

Sedan körde vi förbi Silbury Hill, en 4600 år gammal man-made kulle som man fortfarande inte alls vet varför har byggts. Vi såg också gula åkrar och en obelisk.

Så kom vi fram till Devizes och slussarna vid Kennet and Avon Canal.

I början ligger slussarna rätt glest, men efter sluss nummer 44 kommer man till Caen Hill Locks, sexton slussar som ligger väldigt, väldigt tätt.

Och där såg vi de två första båtarna som tog sig fram genom slussarna.

Till det som kallas Devizes Flight hör totalt 29 slussar som ger en stigning på drygt 72 meter under 3,6 kilometer. Det beräknas ta 5-6 timmar att åka båt genom alla 29 slussar.

Hannes tittade lite förundrat på vad som hände, men förstod förstås inte hur en sluss funkar. När han blir lite äldre ska vi ta honom till Legoland och titta på slussar i miniversion. Där lärde jag mig i tiderna att förstå hur slussar fungerar.

Det var väldigt många familjer ute med sina båtar, och i de allra flesta såg arbetsfördelningen ut så att mannen körde båten medan kvinnan och barnen öppnade slussportarna. Men vi såg ett undantag:

Eventuellt berodde det på att kvinnan var höggravid.

Vackra vyer bjöd Caen Hill också på.

Hannes var på gott humör. Det allra roligaste att säga just nu är att butiken heter Co-op, eller biki Co-hop som han säger själv och gapskrattar.

Så här ser trappan av slussar ut när man tittar på dem nerifrån.

Jag var också med på ett hörn.

Det är nog en hel del jobb innan båten tagit sig igenom de 29 slussarna. Och det måste ha varit en hel del jobb att bygga slussarna. Stora dammar med vatten är byggda bredvid varenda en av de tättliggande sexton slussarna för att se till att det finns tillräckligt vatten för dem.

Vi stannade och tog cream tea på ett café på tillbakavägen.

Till efterrätt njöt jag av en glass – och utsikten.

Ingenjörskonst från början av 1800-talet, i flitig användning ännu idag.

Devizes som stad var också riktigt trevlig. Bland annat finns där Wadworths bryggeri, som tyvärr var stängt denna Bank Holiday Monday.

På kartan ser man hur tätt Caen Hill Locks faktiskt ligger jämfört med slussarna i resten av kanalen.

Nästa stopp var en park där Hannes fick pinnis jutt, springa runt alltså.

Jag testade en fåtöljgunga som säkert hade varit riktigt skoj om man haft lite kortare ben (minuspoäng också för den gula plastanordningen som fick en att känna sig inkapslad som i värsta åkdonet på Borgbacken – men utan motsvarande kaliber av fartens tjusning). Hannes åkte karusell, rutschade och testade en fjärilsgunga (den var jag tyvärr alldeles för stor för att testa).

På hemvägen körde vi förbi en White Horse, som vi visserligen åkt förbi förut.

 

Stenar och bubblor

Det har varit sommar och sol idag igen här i Shrivenham, eller Schimmähäämm som Hannes säger.

Favoritleken just nu är att plocka händerna fulla med småstenar vid trappan upp till vårt trädäck, sedan gå med bestämda steg över trädäcket och kasta ner stenarna i hörnet där vi tidigare samlat torra kvistar i väntan på att trädgårdsmästaren ska transportera bort dem. Ja ja, vad än som håller honom sysselsatt på egen hand är väl bra tidsfördriv.

Dessutom gillar han nu äntligen såpbubblor riktigt på riktigt också, och det gör ju jag med.

Det är långhelg här nu, i morgon är det en Bank holiday som väl ersätter Kristi Himmelsfärd om jag förstått rätt. Hoppas att sommarvädret håller i sig, för i morgon är planen att vi ska åka på utflykt. Bra att röra på sig lite emellanåt, de två senaste dagarna har jag inte varit längre hemifrån än ut på bakgården. Men jag klagar inte, en solig bakgård är inte fy skam det heller.

 

Matchy-matchy på en ny nivå

Jag skrev i höstas om en kul bildgrej Guardian hade i sin veckoslutsbilaga, matchy-matchy couples fotade av en nederländsk fotograf. Nu skriver Guardian Weekend igen om ett matchy-matchy couple, men den här gången handlar det inte om att man råkar ha likadana träningsdräkter på sig. Nej, den här gången är det ett par som i 35 års tid varenda dag har klätt sig identiskt. I det här fallet betyder identiskt i samma (oftast färgglada) mönster, men i en modell för mannen och en annan för kvinnan. Jag tycker hela grejen är så fascinerande att jag helt enkelt inte kan låta bli att återge en hel del av artikeln.

Hustrun syr kläderna åt dem, och de har fyra garderober med matchande outfits. Kläderna är inte unisex eftersom hustrun gillar flickigare stuk och frille-frall. Mönstren på kläderna väljer de tillsammans i tygaffären. Bland annat har de 40 uppsättningar med flamingomönster, främst för att mannen är en konstnär som har designat en rosa plastflamingo som nu lär vara en ikon när det kommer till trädgårdspynt.

Alla deras kläduppsättningar hänger parvis, och den som hinner först till klädskåpet på morgonen får välja vilken som blir dagens klädsel för dem båda. Tidigare reste mannen en hel del i jobbet, och när hustrun då packade hans resväska gav hon instruktioner om vilka kläder han skulle bära vilken dag, så att hon kunde gå matchande klädd fastän hon blev kvar hemma. De hävdar ändå båda att de har starka individuella identiteter och att de identiska kläderna inte påverkar deras personligheter. Kläderna gör bara att de känner en speciell slags närhet.

Ja, vad ska jag säga mer än att ni kan läsa hela artikeln här. Fascinerande. Men steget är nog väldigt, väldigt, väldigt långt till att den här armywifen skulle börja sy matchande kläder i flamingomönster till sig själv och sin yrkesmilitär.

 

Den magiska bananglassen

Idag gjorde jag den magiska bananglassen igen, den som jag nämnde för några dagar sedan. (Javisst, jag gjorde den för andra gången idag. Testade den också den där regniga, ruggiga dagen, främst för att jag brände tungan på min hot white chocolate, och det första svalkande jag kom att tänka på var bananglass. Men då hade bananerna jag använde blivit lite väl bruna också inuti, så glassen såg inte direkt aptitretande ut. Och inte blev färgen direkt attraktivare av att jag blandade i en hel del färsk mynta.)

Men idag såg det bättre ut, så nu vågade jag till och med ta en bild.

Den enda som behövs för glassen är banan (och eventuellt lite vatten). Bananen ska vara så mogen att den börjar ha lite bruna prickar. Man fryser in bananen i skivor, och när bananskivorna är genomfrusna häller man dem i en matberedare, och låter den mixa fram en fejkglass som efter en stund blir lika fluffig som mjukglass. Eventuellt kan man hälla med lite vatten för att göra jobbet lättare för matberedaren.

Glassen i sig smakar förstås banan, men förvånansvärt likt glass blir det i alla fall. Och vill man kan man smaksätta glassen genom att mixa med frusna bär, kakao, Baileys eller vad man kan tänkas vara sugen på.

Jag åt min bananglass med lakrits och myntablad, och det var riktigt, riktigt gott. Valde att ha smaksättarna som dekoration i stället för att mixa med dem i själva glassen, främst med tanke på att det skulle se aptitligare ut.

Idag har vi förresten haft riktigt glassväder igen. Man kunde till och med sitta ute och äta på kvällen klädd i kortärmat. Underbart!

 

A sweet welcome

Pappan i huset kom hem när vi just hade ätit kvällsgröt.

Den ena fick Duplo …

… och den andra fick över fyra kilo choklad. Och båda var minst lika glada. Men gladast var vi ändå över att pappan och mannen var hemma igen.

 

På paradplats

Nu redan har vår lilla konstnär skapat tillräckligt med alster för en liten utställning. Och då är han ett och ett halvt – och har inte ens börjat dagis ännu. Undrar hur många lådor fulla med konstverk vi kommer att ha innan han ens börjat förskolan.

Vad annat har vi gjort då?

Beundrat kastanjer – igen. Förbannat regnet och kölden – igen.

Och nu väntar vi på att pappan i huset ska komma hem. Han har varit på arbetsresa sedan i måndags morse, men till kvällen väntas han komma hem.

 

Trollvinter

Boopuss jee, boopuss jee! har Hannes sagt hela dagen idag. Och Jee, jee! sade jag också när vi hittade en Muminbok i bokbussen.

Men alltså det är så kallt här idag. Hannes hade vantar på händerna hela Wheelie fit, och ändå hade han iskalla händer när vi kom hem. Som tur var hittade jag ett par bortglömda springhandskar i springvagnen, så kunde jag låna ut dem åt en av de andra deltargarna. Hon frågade efter uppvärmningen om jag kunde knäppa upp säkerhetsbältena i deras vagn så att hennes pojke kunde klättra ner. Själv hade hon så frusna händer att hon inte lyckades få upp spännena.

Under en av regnskurarna var temperaturen nere i 5,5 grader, nu har den krupit upp till 8 igen. Jag hade tänkt testa den magiska bananglassen idag, det är ett recept som hänger ihop med bananplättarna. Men nu tror jag minsann att det blir en mugg hot white chocolate i stället. Sen ska jag överväga att gå i vinterdvala precis som mumintrollen.