Pizzapremiär

Titta, titta, idag fick vi pizza. Alltså de är så goda de här vedugnsgräddade pizzorna att jag är helt lyrisk, jag som inte annars alls bryr mig om pizza.

Idag fick Hannes en alldeles egen pizza. Men någon egen pizzatallrik fick han däremot inte, det var så trångt på bordet att den inte rymdes med. Som tur var fanns det plats på pappas tallrik.

På vägen till restaurangen sade lilleman flera gånger Hannes pissa, men jag trodde ändå inte att han faktiskt ville äta det, för senast vi åt pizza och han smakade spottade han genast ut. Så jag försökte beställa fisk från barnmenyn åt honom, men det visade sig att krogen inte serverar annat än pizza på söndagskvällar. Gissa om junior blev glad när jag kom tillbaka till bordet och berättade att han faktiskt ska få pizza.

Pizzapremiären, en Margerita med tomat och ost, såg ut att smaka riktigt gott. (Och det var inte direkt nån barnstorlek, vilket betyder att vi har pizzalunch imorgon. Lyx!)

 

Annonser

Saker som förvånar mig

Det sägs visst att barn aldrig slutar förvåna en, och nu tänkte jag passa på att lista några saker som förvånar mig med Hannes just nu.

Jag hade trott att barn vill att man skär bort kanterna på brödet. Men nej, för Hannes är det tvärtom, han gnagar i sig kanterna och lämnar resten. (Eventuellt kan det hänga ihop med att han oftast har fått kantbitar när han har tiggt bröd av mig, för sockerfientlig som jag är – när det kommer till honom, inte till mig själv – unnar jag inte honom lemon curden eller marmeladen jag har på min toast, och då är det ju enklast att ge en kantbit åt honom.)

Och så är det hans inställning till Näsfridan, som för övrigt är ett väldigt effektivt och användbart redskap för snuviga barnnäsor. Han har alltid vrålskrikit när vi använt den och sprattlat och haft sig, och jag har känt det som om jag tar fram värsta tortyrredskapet varje gång, fastän jag vet att det är för hans eget bästa. Tills nu mittiallt. För några dar sen när han sade suuva jen (snuva igen) och jag frågade om vi ska ta snytapparaten sade han nä, nä men kom ändå helt lugnt och satte sig i min famn och jag fick suga snor i lugn och ro. Och senare samma kväll när han åt kvällsgröt sade han mittiallt syytapaat. Jag förstod inte alls, frågade om han ville att jag skulle sluta prata eller vad det vad. Tills jag fattade att han faktiskt bad om att vi skulle snyta näsan med snytapparaten. Och sen dess är han väldigt medgörlig när snytapparaten plockas fram, och ber om den emellanåt. Han gillar fortfarande inte själva sugandet och protesterar lite just då, men annars går det så smärtfritt att jag fortfarande är helt förbryllad.

Dessutom är jag fortfarande fascinerad över hur mycket man kan lära sig via något som ändå är så simpelt som en serie lok med namn och numror. Tror att vi helt och hållet har Thomas & friends att tacka för att Hannes blivit intresserad av siffror. Han räknar nu själv ett, tåå, fyya, femmm, suu, åtta, nii, tii. Ibland kommer tee och sess med i ramsan, nån enstaka gång på rätta platser till och med, men oftast faller de bort. Och en del av siffrorna känner han igen när han ser dem i annat sammanhang, till exempel har jag ett par shorts med siffran 6 på, och när Hannes ser dem säger han alltid Peesi nummä sess (Percy nummer sex).

Det som däremot inte är lika förvånande, men ändå har kommit plötsligt är Hannes rädsla för getingar, humlor, flugor och andra flygfän. Förut har han knappt reagerat alls på flygfän, men mittiallt den senaste veckan har han flera gånger blivit riktigt skräckslagen när han sett eller hört humlor eller flugor i närheten.

 

Hemma på vår gård

Jag har klagat en hel del på vädret här, men nu tänkte jag passa på att visa att vi nog har haft shortsväder här också.

Som i onsdags till exempel, när de här bilderna är tagna. Och idag igen.

Och dagar som dessa är vår gård fenomenal för en liten knatte. Staketet är ju annars inte direkt vackert att se på, men oj vad praktiskt det är med en ingärdad gård. Den är dessutom lämpligt stor för en ettåring att springa runt på. Det finns några trappsteg att klättra upp i, en björk att undersöka och en upphöjd nivå till att hoppa ner från. Och det bästa – genom det stora fönstret i köket och glasdörrarna ut mot gården har man bra uppsikt över det mesta av gården. Så det går faktiskt att låta Hannes leka ute medan man själv går ut och in och till exempel fixar nåt i köket under tiden.

Hannes trivs dessutom för det mesta bra med att pyssla på för sig själv ute. Ut å gåå jeee! säger han då det blir tal om att gå ut på gården. Och där ute leker han i sandlådan, går runt med skottkärran, rensar ogräs, plockar med stenarna, går och knackar på förrådsdörren, leker med lyktan eller dagens nyhet: river blad av murgrönan och petar ner dem mellan brädorna på terrassen.

Men om vi skulle stanna längre här skulle jag absolut önska lite mer planteringar på gården.

Nå, jag ska inte klaga, för just nu blommar det faktiskt gult.

 

Halvvägs

Halfway there! var rubriken på ett nyhetsbrev jag fick idag, och det stämmer faktiskt – idag är jag i vecka 20 och alltså halvvägs in i graviditeten.

Dagen till ära tänkte jag göra en bloggklassiker och bjuda på en kombinerad dagens outfit och veckans mage.

Så här såg vi ut då vi var på väg till Wheelie Fit i morse.

 

Söndagsnöje

Även i söndags gjorde vi det som börjar vara en veckoslutstradition här nu, åkte till ett nytt bakluckeloppis i jakt på flera Thomas-böcker.

Men den här gången var det inte Thomas-böcker och delfiner man skulle samla på. I stället fanns det Mr. Men-böcker och elefanter hos flera försäljare.

Thomas fanns också där, men i fel format – inte en enda bok i den serie vi samlar på.

Hittade ändå en Miffy-bok (med en fruktansvärt skränig melodi) som Hannes blev förtjust i. Miffy är en helt ny bekantskap för oss. Hannes hittade en Miffy-bok i bokbussen senaste vecka och sedan dess hör den lilla kaninen till favoriterna.

I närheten av bakluckeloppiset fanns en charmig gårdsbutik, och där gjorde vi dagens bästa fynd.

Sparris och jordgubbar! Och som nordbo borde man kanske ha blivit glad över att de hade mesost, men jag är inte så väldigt förtjust i det, så mesosten fick de behålla.

Sedan åkte vi en sväng till Millets Farm Centre. Hannes gillade lekstugan.

Och jag gillade statyerna. Har aldrig riktigt förstått idén med trädgårdstomtar eller andra statyer hemma i trädgården. Men en elefant som sprutar vatten, det skulle vara nåt det.

Se nu bara hur fin den är, med en liten unge bredvid och allt.

Den här skulle jag faktiskt inte heller ha något emot.

Sen fick Hannes köra traktor …

… och titta på djuren.

Till kvällen hade jag spetsat in mig på att avsluta midsommarfirandet med en vedugnsbakad pizza från krogen i byn, men när vi åkte förbi och jag skulle fota menyn på deras blackboard möttes vi i stället av den här texten. Damn!

 

Ett år går så fort

Det är nu bara en dryg månad tills vårt flyttlass åker iväg härifrån. Och idag bokade mannen biljetter för båtresan hem. Det hjälps inte, det närmar sig. Med stormsteg. En månad kvar och sedan är det här året utomlands slut. Dessutom är jag och Hannes borta härifrån i en och en halv vecka innan dess, då vi gör London-Finland-Paris-turné.

Jag har lovat mig själv att försöka leva carpe diem de veckorna vi har kvar här. Inte sucka nostalgiskt för varje gång vi går till lekparken och tänka att snart är vår vardagliga park så fjärran. Och inte stressa över vad allt jag ännu vill se och göra innan Englandsåret är slut. Får helt enkelt finna mig i att en stor del av hundöronen i turistbroschyrerna kommer att förbli outforskade. Så är det.

Men det jag inte kan låta bli att tänka på är vilken enorm omställning det blir för Hannes. Hem för honom är ju Shimmähäämm, han minns inget av Mattby. Vardagen som han känner den består av Cheeky Little Monkeys Music, Wheelie Fit, Crafty Tots och bokbuss. Visst hittar vi säkert liknande program hemma i Esbo (förutom Wheelie Fit då, oj vad jag kommer att sakna det). Men det är ändå annorlunda, där sjunger vi i så fall Hjulen på bussen och Blinka lilla stjärna, inte Wheels on the bus och Twinkle little star. Där kommer Hannes inte att leka bredvid Arthur och Jack då vi sjungit färdigt, och vi kommer inte att titta på hur Oliver och Emily åker hem på sina trikar från Village Hall. Där kommer han inte att tillsammans med Sebi, Gilby, Jack, Imogen, Isla och alla de andra barnen leka och titta på hur vi mammor jumppar och springer runt. Och vi kommer inte var och varannan torsdagsmorgon att fundera på om vi just den dagen ser en fa-fa-fa tsepp boopuss (farbror med käpp i bokbussen). Vi kommer inte att ha lek- och pratträffar med Oliver och Katarina. Vi kommer att ha lek- och pratträffar med andra mammor och barn, det är jag säker på – men det är ändå nya människor och nya miljöer för lilleman.

När vi ser en buss i Finland är det ingen idé att fundera på om den åker till Ok-ok-ok (Oxford) eller Finnis (Swindon), för den gör garanterat ingendera. Och inte svänger den in vid Beckett Gate heller. Och vilka promenadvägar vi än går har jag mycket svårt att tro att vi skulle lyckas se sex mi-mi-mii (Minin) på en kvart. Det är helt enkelt så mycket som Hannes har vant sig vid och lärt sig här som kommer att vara helt betydelselös kunskap i Finland. Och det gör mig lite sentimental.

Jag har trivts otroligt bra här, och skulle bra kunna tänka mig att stanna ett år till. Inte för alltid, men en tid till skulle passa bra. Visserligen har graviditeten fått mig att ändra mig lite på den här punkten, jag är nog glad att få föda i Finland och ha släkt och vänner närmare då. Men samtidigt har vi hela tiden varit så inställda på att vi är här ett år, varken mer eller mindre. Och på sätt och vis är det som om smekmånaden med det här landet nu är över. Antagligen är det en del i den oundvikliga avskedsprocessen, men det är mycket vi suckar extra djupt över nu. Vädret som för det mesta är eländigt, saker som inte funkar som man vill och brödhyllan – ack brödhyllan. När vi varit i Finland en tid kommer vi säkert att fundera varför i hela friden det och det och det inte finns i Citymarket. Men senast vi skrev handelslista här och funderade på vad vi ska passa på att äta nu som vi inte får sen, ja då kom vi inte på en enda sak. Inte en enda.

Så det är lite mixed emotions inför flytten. Det jag förstås ser mest fram emot är att vara närmare alla nära och kära igen.

Men också att komma tillbaka till vårt eget hem, med alla våra egna saker (och tavlor på väggarna, och garderober med ordentligt med plats för kläderna).

Nåja, i ärlighetens namn är det ju mera så här vårt hem ser ut just nu, i alla fall om man tittar till adressen på hemförsäkringen.

Anyway, vår egen lägenhet kommer för Hannes att vara en totalt främmande plats, oberoende hur snabbt eller långsamt vi får kaoset med flyttlass och lådor i förrådet upprett. Han kommer ändå inte att minnas hur många varv han snurrat runt på den blåa mattan på vardagsrumsgolvet.

Hem för honom just nu är inte platsen där han lärde sig stå med stöd, utan platsen där han lärde sig gå.

Och att gå ut å gåå (ut på gården) och gunga ser annorlunda ut där än här.

Jag ser fram emot att igen gå på Rantaraitti, men Hannes har ingen aning om hur mycket vi gått och sprungit där. I stället minns han efter vilken krök hästhagen kommer när vi går mot Watchfield och vid vilket vägskäl det flera gånger svängt ut en traktor.

Och inte minns han heller Café Merenneito.

På ett sätt ska det bli väldigt skoj att återupptäcka de välbekanta Mattbymiljöerna med Hannes, nu när han ser och förstår så mycket mer än han gjorde i fjol somras. Men samtidigt känns det trist att veta att det som är så viktigt och välbekant för honom nu kommer han helt att glömma bort. Året i England kommer att vara något han hör talas om, men inte själv minns något av. Och antagligen kommer han när han blir äldre att utsättas av en mamma som i en eller annan form visar upp bilder och texter från bloggen och säger Oj, minns du, däääär är lekparken vi gick så ofta till. Och vid den där fåtöljen stod du när du tog dina första steg ut i vardagsrummet.

Ett år går så fort. Men jag hade visst lovat mig själv att ta den här månaden carpe diem och inte sucka nostalgiskt. Så nu är det bäst att jag sätter punkt. Och fokuserar på att få till en behaglig mix av vardagsrutiner och upptäcktsfärder också de här sista veckorna som återstår.

 

Royal bump

Det är lite kul att surfa efter mammakläder i ett land med en gravid prinsessa*. Finns en och annan topp med något slag av kungligt budskap.

Prinsessmagar i all sin ära, men jag tycker ändå att någon av de här är mycket coolare:

Bilder: Cafe Press, George, New Look, Peacocks, Spreadshirt.

Själv har jag främst surfat runt i jakt på preggojeans. Det råkade sig nämligen så att alla gravidkläder jag hade då jag väntade Hannes finns i säkert förvar hemma i Finland. Klarar mig ännu hur bra som helst med vanliga överdelar, men allt jag hade i byxväg var så obekvämt att jag fick investera i ett par nya gravidjeans.

Och nu väntar jag på att magen ska poppa ut på allvar när som helst. Hittills är den faktiskt inte så stor, om man tänker på att jag i övermorgon går in i vecka 20 vilket betyder att jag är halvvägs in i graviditeten. But Heidi, where is your bump? frågade en av mammorna på Cheeky Little Monkeys igår. Hon är också gravid och har en riktigt ordentlig bump redan fastän hon är två veckor ”efter” mig. Och idag på Wheelie fit blev en av de andra mammorna riktigt förvånad när hon hörde att jag är gravid, hon hade absolut inte anat nåt, och då var jag ändå klädd i löpartights och en tight topp därtill. Jämförde på skoj med bilderna på magen med Hannes (som på den tiden ännu gick under namnet Carl-Magnus), och jag var faktiskt större när jag väntade honom. Har hört att magen ofta växer snabbare med andra barnet, men allt tycks ju vara individuellt. Kollade att magen då förra gången ändrade ganska mycket just kring vecka 20, så få se nu vilken morgon jag vaknar med en ordentlig kula (och en legitim orsak att beställa Crazy Pregnant Lady and Emotional Army Wife-skjortan).

* Herman ber att få påpeka att Kate faktiskt inte är någon prinsessa. Hon är gift med en prins och Duchess of Cambridge.

 

Bounty Club och Bounty Packs

Bounty Club är en klubb för gravida och småbarnsföräldrar här i England. Mest handlar det om att dela ut reklam i form av broschyrer i så kallade Bounty Packs och nyhetsbrev per e-post, men de har också en del vettig info om graviditetstiden och småbarnstiden på sina webbsidor. Ja, och så finns där annat smått och gott som ett infopaket om babynamn och föräldraforum – förstås.

Jag kom första gången i kontakt med Bounty när jag träffade min barnmorska första gången. Då fick jag min första Bounty Pack, Pregnancy Information Folder som den kallas. Barnmorskan sade att den innehåller reklam, produktprover och lite rabattkuponger. Och det var nog reklam minsann, för än det ena och än det andra.

Produktproverna var två påsar koffeinfritt te, en påse koffeinfritt kaffe, en testförpackning med järntillskott och en hudkräm som ska motverka bristningar. Kändes nu inte så hävt, om jag ska vara ärlig. Men allt som är gratis är ju hemåt. Och rabattkupongerna (som Bounty skryter med lika mycket som de skryter med produktproverna) fick mig inte direkt att hoppa i taket de heller. 30 pence billigare här och 50 pence billigare där är inte så mycket. Nåja, nu ska vi inte glömma att man också fick två olika reklambeströdda fotoramar i papper för de första ultraljudsbilderna.

Det enda jag på riktigt tyckte att var värt något var två faktabroschyrer, en om graviditeten vecka för vecka (påminner om den som man i Finland får från Vaukirja) och en verkligt bra om amning. Amningsbroschyren är absolut den mest omfattande jag hittills sett delas ut gratis om amning, verkligt inforik och bra med många beskrivande bilder, på allt från amningspositioner till hur man vet att babyn har rätt grepp om bröstet till hur normalt bebisbajs ser ut.

Med i den första Bounty Packen fanns också en kupong för att lösa ut sin andra förpackning. Mum-to-be Pack:en fick man själv gå efter till ett apotek. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig då det utlovades mera reklam, fina produktprover och värdefulla rabattkuponger.

Den här gången var produktproverna faktiskt lite fler – tvättmedel, sköljmedel, hudkräm, kräm för röda bebisrumpor och ett dryckespulver man ska blanda med mjölk. Och så fick man faktiskt en babyhandduk också. (Och en kod för att gratis testa på snacksprenumerationen som jag skrev om tidigare – den gillade jag.)

Den bästa broschyren den här gången var Bounty Baby Product Guide, som går igenom vad det kan vara lönt att veta då man köper babyprylar av olika slag, såsom barnvagnar, babyalarm, bärselar, spjälsängar och så vidare. Med finns också en jämförelse med ett antal modeller av varje pryl, med fördelar och nackdelar samt pris listade.

Nu vet jag inte alls hur objektiv den här broschyren är, och på vilka grunder man valt ut just de märken och modeller som fått synas i broschyren. Misstänker att urvalet åtminstone delvis är baserat på tillverkarnas annonslust (dels i broschyren, dels på Bountys webbsidor), men den allmänna informationen verkar är i alla fall riktigt vettig, åtminstone för den som första gången ger sig ut i djungeln med babyprylar.

Det finns ännu två Bounty Packs, men dem kommer jag inte att få eftersom jag då redan har flyttat hem till Finland. Nästa förpackning delas ut i samband med förlossningen, jag misstänker att det är något i stil med Libero-väskan med blöjor och liknande som vi fick i Finland. Jag har förstått att Bounty Club också har nåt slags babyporträttfotoservice på BB, där en fotograf gratis kommer och fotar ens nyföding och samtidigt – förstås – delar ut reklam och tar upp ens kontaktuppgifter så att Bounty och alla deras samarbetspartners kan (fortsätta) bombardera en med reklam. Just babyfoto-delen av deras verksamhet har fått kritik för att den är så väldigt kommersiell och riktar in sig på människor som just varit med om något väldigt omvälvande (javisst, barnafödande är för det mesta omvälvande) och därför inte alltid kan värja sig mot reklamattacker.

Och den fjärde förpackningen är en familjeförpackning som man själv kan lösa ut efter att babyn är född.

Det var Bounty det, mest reklam och skräp om man frågar mig. Därför blev jag riktigt förvånad när BBC i början av juni hade en grej om den finländska mammalådan och flera skrev kommentarer i stil med att jamen här i UK har vi ju Bounty Pack som alla får. Nåjo, men den finländska mammalådan är ju något så helt och totalt annat än dessa reklampaket, där får man man ju grejer som på riktigt är användbara och värdefulla.

 

Ooooops!

Mmmm-m, så här ser mina glasögon ut just nu. De föll bokstavligen sönder i händerna på mig idag.

De har varit eländigt sneda och vinda på sistone, och när jag råkade röra till ena skalmen då jag skulle sätta dem på mig tidigare i dag blev det för mycket för den murkna plasten. Har sett sprickorna i plasten ett tag redan, och varit mycket medveten om att de väldigt snart måste bytas ut. Men jag har försökt stå ut med brillor som turvis skaver på näsan och turvis håller på att falla av och hoppats att de ska hålla ihop tills vi är tillbaka i Finland. Men det gjorde de inte.

Som tur är har jag linser att ta till. Annars hade jag inte ens sett tillräckligt för att skriva det här blogginlägget.

 

Restaurangtips i London

I nyaste numret av affärsmagasinet Forum (tidningen som jag annars jobbar på) tipsar Kenneth Nars om restauranger i de östliga och nordostliga delarna av London. Här kan du läsa var man kan smutta på en gincocktail med smak av nässlor, var man hittar de perfekta croissanterna till frukost och var man får klassisk, väl gjord, rejäl mat tillredd av goda råvaror. Och här hittar du en artikel från i fjol våras där Kenneth Nars skrev om restaurangscenen i London inför OS (men då lönar det sig säkert att uppdatera sig om läget nu, för förändringarna lär ju ske snabbt när det gäller trendiga restauranger).