En dag i Hastings

Visst är det lite lustigt med en stad vars landmärke är en nästan nerbrunnen pir.

När vi väl kom ut från hotellet på förmiddagen var det både dimmigt och duggregnigt.

Visst har det disiga vädret sin charm, men hur fint skulle det inte vara här i strålande sol och med klarblå himmel.

Nej, röd flagg och inget direkt beachväder annars heller.

Hastings är en stad med gamla anor. Och mycket varierande arkitektur.

Vi tog en sen frukost, och Hannes slukade sin omevett i ett nafs. Jag passade på att ta vegeversionen av en Full English, väl medveten om att det lär ta ett tag innan jag äter så stadiga frukostar igen. Måste säga att jag knappast kommer att sakna de engelska frukostarna. Och ärligt talat inte så hemskt mycket annat av den brittiska kokkonsten heller.

Sen åkte vi funiculaire, eller fannikläär som Hannes säger.

Lika kåå hiss. (Liknar både tåg och hiss.) Och just därför antagligen Hannes favoritfärdmedel för stunden.

Titta vilken utsikt man hade från berget.

Skymtade lite av slottet.

Hastings har Europas största strandbaserade fiskeflotta. Fiskebåtarna dras ut i vattnet av traktorer då det är högvatten. När de kommer tillbaka med sin fångst vinchas de upp igen. Fascinerande förresten det här med tidvatten och hur totalt oberäkneligt det verkar vara för den som inte har en tidvattenkalender.

Vi hittade en lekpark med fin utsikt.

Armywifen var också med.

Det här huset hade ett väldigt vackert läge, men var i ack så bedrövligt skick.

Vi tittade närmare på slottsruinerna. Borgen byggdes några år efter slaget vid Hastings 1066.

Tyvärr finns det inte så mycket kvar av slottet, en stor del av de klippor slottet stod på har rasat ner för länge sen.

Vi tittade också på en film om slaget vid Hastings och slottets historia. En hel del av de bilder som användes i filmen var avbildningar av Bayeuxtapeten, en enormt lång broderad textil som vi tittade på i Bayeux i Frankrike på vår bröllopsresa.

Hannes somnade sött i pappas famn en bit in i filmen, mitt under alla kanonsmällar och andra ljudeffekter. Som tur var vaknade han när filmen var slut, annars hade han missat dagens andra höjdpunkt …

att åka fannikläär ner igen.

Vi gick runt på gågatan i gamla stan. Jag har förresten nåt nytt dille på cyklar, fastnar för dem som mönster på än det ena, än det andra.

Jag säger det igen en gång – i det här landet finns det kort för alla tänkbara tillfällen.

Fina ljusslingor hittade jag också, och var lite sugen på att köpa Londonbussarna till Hannes rum.

Det häftiga elefantlåset i skyltfönstret fick mig att gå in i en affär som var en guldgruva för sakletare.

Fåtölj i min smak.

En frenologiskalle och en annan inte riktigt lika vacker skalle.

Hastings har tätt med fish'n'chips-restauranger.

Vi tog eftermiddagste i ett mysigt trädgårdscafé med flera etager.

Oväntade inredningsdetaljer – och ett lika oväntat ”erbjudande”.

En plaskdamm för alla fiskmåsar och andra sjöfåglar. Såg fint ut på avstånd, men på nära håll kändes det knallblå vattnet lite väl konstgjort och motbjudande (titta noga på huvudet på fågeln längst ner på undre bilden).

Minigolf är inte my cup of tea, men ska jag nångång spela kan jag lika väl göra det på en bana med piratskepp som ryker och sprutar vatten.

Vi valde ändå lekparken framom minigolfen.

Och sedan gick vi till stranden.

Pebbles, pebbles, pebbles.

Tänkte i förväg att Hannes säkert skulle ha trivts bättre på en sandstrand, men oj vad han gillade att plocka och kasta småsten.

Sedan gick vi för att kolla på fiskebåtarna i the Stade som den delen av hamnen kallas. Till vänster på fotot ses East Hill Lift, Hastings andra funiculaire. De höga träbyggnaderna är så kallade net shops, som användes för att förvara fiskenät. Nätbutik är visst ett ord som ändrat betydelse rejält på några hundra år.

I början byggdes net shops av gamla båtar som ställdes upprätt.

Mittiallt tittade solen fram och kvällen blev riktigt vacker.

Vi satt ute och åt på gågatan, min mat var – förstås – havsbetonad.

Och så tog vi en kvällspromenad tillbaka till hotellet.

 

Annonser

Bye, bye Shrivenham. Hello Hastings!

Imorse kom städfirman hem till oss för att göra slutstädning, och vi flydde till Witney för att få paddan som äntligen fått det krossade glaset fixat. Reparationen tog en vecka längre än utlovat och innebar några extra besök i Witney.

Fördelen med de extra besöken i Witney har varit milkshaken. När man ändå är där kan man ju lika väl gå till Shake shop.

Vi körde via Bampton där Downton Abbey har filmats. Jag har aldrig tittat på Downton Abbey så jag vet till exempel inte om den här abbeyn syns i tv-serien, men jag tog ett foto på den för säkerhets skull.

Vi var i parken i Shrivenham.

Och så lyckades vi ordna utflyttningsinspektionen redan idag i stället för i morgon. Bakom oss lämnade vi ett tomt, välstädat, anonymt hus som inte längre kändes som vårt hem.

Bye, bye Shrivenham! Det kändes faktiskt, till min stora förvåning, inte det minsta sentimentalt att lämna huset. De här fotona tog jag tidigare på dagen när vi var en sväng ”hemma” och granskade slutstädningen. Sista gången vi körde ut från gården glömde jag att vända mig om och vinka som jag hade tänkt. Siktet var redan inställt på brittiska sydkusten och resan hem. Kändes super att vi kom iväg en dag tidigare än planerat.

Mellanmålet i bilen hade eventuellt en touch av skåpstädning.

Vi kom till hotellet och Hannes var lite förbryllad, eventuellt för att han för första gången på riktigt använder sin dagisväska. Den är fullpackad med leksaker och böcker han själv valde ut för resan. Han blev i alla fall glad när han fick åka hiss.

Hello Hastings! Vi är vid havet. Man ser det inte i den mörka kvällen, men man hör det. Alldeles underbart att höra bruset och känna brisen så fort man steg ur bilen. Gissa om jag ser fram emot att få beundra utsikten från hotellrummet genast i morgon bitti.

 

Flytten med Hannes ord

Det skulle vara så oerhört intressant att veta vad Hannes tänker kring flytten. Det närmaste vi kommer är att lyssna på det han pratar, och idag har det minsann varit flyttvokabulär från morgon till kväll. Till exempel så här har det låtit:

Fyttebii. Aja våå saake dii. Hemme Eppes, dää gunga. (Flyttbil. Alla våra saker dit. Hem Esbo, där gunga.)

Tot, tot. (Tomt, tomt.)

Packa saake, sen fyttebii veek. (Packa sakerna, sen far flyttbilen iväg.)

Vaa böcke? (Var är böckerna?)

Vaa hååposs? Hotetejje båssa tasso. (Var är hårborsten. På hotellet borsta tänderna.)

Kijja packa saake. Kijja kiiva lissa. (Killarna packar sakerna. Killen skriver lista.)

Pappa fytta biie. Fyttabii komma nää. (Pappa flyttade bilen, flyttbilen kom nära.)

Hapassebii. Faafa packa. (Lastbil. Farbröderna packar.)

Suut. Suut. (Slut, slut.)

Vaa tåttetoo? Tåttetoo Finnajann, jåå. (Var är stokkestolen? Stokkestolen till Finland, jo.)

Vicka bye, bye hem. (Vinka bye, bye åt hemmet.)

Åka hiss hotetejje. Sen komma Finnajann dåå teffa moi pffra. (Åka hiss i hotellet. Sen komma till Finland, då träffa momi och moffa.)

 

En kunglig flytt

Nu är det mesta av vårt hushåll inpackat i drygt 120 väldokumenterade lådor. Vilken lättnad.

Herman bad få påpeka att jag hittills inte visat bilder på den viktigaste delen av flyttbilen.

Redan igår åt vi flyttpizza. Todays Special på The Crown här i Shrivenham hade halloumi och rostade grönsaker, oj vad gott det var.

Men man kan ju inte ha pizza som mat varje dag, ens då man flyttar. Så på kvällen åkte vi iväg från ett ekande tomt hus och käkade poppadum.

En natt till med den här utsikten, sedan bär det av.

 

We’re moving

Efter en massa sorterande, ordnande, organiserande och gallrande de senaste dagarna är det äntligen dags för packande. Och oj vad skönt det är att låta proffs ta över.

I ett huj går det från att se ut så här …

… till att se ut så här. Innan kvällen är här borde huset vara tomt på våra saker. Och då är det bara att hoppas att vi tänkt på att plocka undan det vi kommer att behöva de närmaste veckorna.

 

Cykeltur

Nu har Hannes premiäråkt sin nya Puky. Och som han gillade det! Det var riktigt roligt att se att killen som annars kan vara väldigt försiktig när det gäller nya saker och situationer genast fattade tycke för sparkcykeln.

Sykka jenn, sykka jenn sade han och cyklade fram och tillbaka, fram och tillbaka på gräsmattan på bakgården. Dåing sade han när han körde in i staketet och toot, toot sade han när han backade. För det mesta sitter han på sadeln och sparkar sig fram, men ibland stiger han upp och bara går framåt med cykeln. Han börjar fatta hur han ska svänga på styret för att cykeln ska svänga, men ganska mycket dåing, dåing och toot, toot är det förstås. Och så blir han riktigt arg och irriterad när det inte går som han vill, men det hör väl till saken. Tror att jag redan nu vågar säga att sparkcykeln var ett lyckat köp som vi kommer att ha mycket glädje av.

 

Nyförvärvet

I det här skedet borde man göra sig av med saker, inte fylla på flyttlasset med mera grejer. Men så såg jag igår på facebook att det fanns en Puky sparkcykel till salu på militärområdet i grannbyn och jag slog till direkt. Den har sina skråmor och man märker att den är väl använd. Men för 6 pund kändes den ändå som ett riktigt fynd. Nu ska vi bara vänta att det slutar ösregna så att Hannes får testa sin nya cykel. Ja, och så borde vi visst skaffa en hjälm också.

Om ni vill läsa mer om Puky sparkcyklar kan ni kolla in Polkuped. Jag hade tänkt att vi skulle beställa en sprillans ny Puky åt Hannes därifrån när vi kommit till Finland, men nu har vi en redan.

 

Höstpusslet

Igår klarnade det att jag ska jobba i september. Och så småningom börjar väl pusselbitarna för den här hösten passa ihop. Men just nu känns det nog som om varenda pusselbit vi får färg och form på bara leder till desto större oklarhet om vilka pusselbitar som passar att foga ihop runt den nyaste biten.

Mannen ska försöka ordna så att han har semester i september och kan vara hemma med Hannes medan jag jobbar. På det sättet skulle vi i alla fall undvika en lite onödigt hastigt påkommen dagisinskolning för Hannes del, och ge honom tid att landa i Finland och nya hemmet först. För en dagisinskolning kan väl ta upp till två veckor, och att i all hast skola in för att han sen ska vara där i ungefär tre veckor till känns inte som det optimala. I stället får vi försöka omvandla heltidsplatsen till nåt slags halvtidsarrangemang och hålla tummarna att vi trots förändrade omständigheter får behålla platsen på dagiset nära oss. Nåja, tids nog klarnar det också.

Nu har jag i alla fall lite tid att mentalt ställa in mig på att jobba igen. Blir ett lite lustigt arrangemang att först ha varit mamma-/föräldra-/vårdledig i två år, och sedan jobba en månad däremellan innan jag blir mammaledig igen. Men det blir nog bra. Och jag ser redan fram emot jobbluncher i lugn och ro.

 

Pregnancy yoga

Igår var jag på gravidyoga sista gången här. Nu är terminen slut och det blir sommarlov för de flesta aktiviteter. Vilket ju passar oss bra med tanke på flytten. Bilden ovan har förresten absolut inget med temat att göra. Men jag tänkte att en alldeles överexponerad fjäril bland lavendelblommorna får symbolisera den lugna stämning yogan bjuder på. (Eller så beror bildvalet bara på att jag har fotat exakt en bild idag, och det råkar vara den ovanstående.)

Jag gick på gravidyoga också då jag väntade Hannes. Båda gångerna har jag börjat rätt tidigt i graviditeten, kring vecka 17, mest beroende på hur kursperioderna gått. Och båda gångerna har jag gillat det.

När Hannes alldeles just hade fötts och vi packade ihop våra saker i förlossningsrummet för att flyttas upp till BB-avdelningen frågade barnmorskan som hjälpte nyfödingen till världen mittiallt apropå ingenting om jag hade gått på gravidyoga. Hon sade att hon gissade att jag gjort det när hon såg hur jag slappnade av under förlossningen. Och då tänkte jag att om jag någongång blir gravid igen ska jag gå på gravidyoga då också. (Ärligt talat så jag tänkte jag kanske inte just den tanken just då. ”Gravid igen” är väl överhuvudtaget en tanke som väldigt få nyförlösta tänker, förutom då kanske med tillägget ”aldrig mer”. Men anyway, ett tag efteråt kom jag till den tanken.)

Själv har jag aldrig gått på ”riktig” yoga, så jag kan inte direkt jämföra gravidyogan med andra former av yoga. Men jag har i alla fall förstått att gravidyoga skiljer sig en hel del från annan typ av yoga. Fokus ligger främst på att både fysiskt och mentalt förbereda sig på förlossningen. Mycket handlar det om att träna avslappning och att lära sig använda sin andning så att den underlättar avslappningen. Och så går man igenom olika ställningar som man kan använda under förlossningen. (I går provade vi till exempel på funny walks som man kan ta till om förlossningen inte framskrider i den takt man önskar. Gungande kamelgång, Charlie Chaplin-gång med fötterna utåt, och gå som om fötterna sitter fast i tuggummi eller som om man halkar fram på bananskal – för att ta några exempel. Jo, det kändes minsann ännu mer lustigt än det låter.) Och så handlar det också om att göra rörelser för att underlätta krämpor som är vanliga under graviditeten. Men i det stora hela handlar det om att man ska jobba med sin kropp och sin knopp så att man skapar ett slags självförtroende gällande den förestående förlossningen, så att man klarar av att hålla sig lugn och själv tro på att kroppen klarar det enorma jobb den står inför.

Gravidyogan jag gick på i Helsingfors hade omkring femton deltagare. Här i Watchfield var jag enda deltagaren den första sessionen (vilken lyx med 1,5 timme privatundervisning), andra gången var vi två och sedan dess har vi varit tre deltagare. Men gruppstorleken har egentligen inte haft så stor betydelse.

Två saker har jag dock märkt av som skilt sig åt mellan första och andra gången gravidyoga. Det var nästan en aha-upplevelse första sessionen i början av juni när jag fattade att det faktiskt växer en ny baby inuti mig. Det här är en helt ny graviditet, inte en upprepning av den föregående. Och den lilla individ som växer inuti mig förtjänar också att få lite egen uppmärksamhet. Under första graviditeten var det så mycket som cirklade kring magen och det som hände där inuti. Men den här gången hänger magen mest bara med, och fokus är så mycket mer på knatten vi redan har här hemma. Precis så har jag hört att många blivande tvåbarnsmammor före mig också har sagt. Under första graviditeten vet man exakt i vilken vecka och vilken dag man är hela tiden, under den andra minns man ungefär när beräknad tid är. (Nå, nu överdriver jag lite, jag får nyhetsbrev per mejl varje torsdag morgon som berättar i vilken vecka jag är, och det har jag försökt memorera till torsdagskvällen för jag visste att yogaledaren alltid frågade efter det.) Men i alla fall kändes yogan extra värdefull den här gången eftersom det innebar egentid med den nya lilla filuren, eller en chans att ”bond with your bump” som man säger här.

Den andra stora skillnaden mellan yogan för två år sen och yogan nu är vad jag tänker på när yogaledaren säger ordet förlossning (eller ja, då var det synnytys och nu var det labour). För två år sen hade jag absolut ingen aning vad jag skulle vänta mig. När jag nu hör ordet förlossning tänker jag på en viss förlossningssal på Kvinnokliniken, hur jag stod när vattnet gick, hur jag hängde över kanten på ett visst badkar mellan värkarna och hur förvånad och oförberedd jag var att det mittiallt var dags att krysta. Och ärligt talat vet jag inte vad som är bättre, att vara helt ovetande och kanske därför lite mer öppen gentemot vad som kommer, eller att ha en bild av att så här går det till – och sen försöka intala sig själv att sannolikheten är minimal för att nästa förlossning är ens närapå likadan som den föregående.

De allra bästa bitarna av gravidyogan har jag båda gångerna tyckt att ha varit avslappningen på slutet. Att bara få ligga ner i ett tyst och stilla rum och fokusera på att koppla av – förra gången gällde det att koppla av från jobbvardagen, den här gången från småbarnsvardagen. Aaaaaaaaaah. Nu gäller det bara att minnas den känslan och komma ihåg att plocka fram yogamattan också hemma på eget initiativ sen när vi väl landat i den finländska vardagen.