Möbeljakt

Idag har vi haft barnvakt, och jag och mannen begav oss ut på tumanhand på jakt efter nya möbler. Vi har (äntligen?) insett att vår 120 cm:s säng är för smal för oss. Under Hannes första halvår sov vi gott alla tre i vår säng, men efter ett år i England med king size bed har vi blivit bortskämda med mer sovplats. Trots att vi bara är två i sängen nuförtiden – en tid ännu åtminstone.

Vi började storstilat med att testa Hästens. Och sedan styrde vi stegen mot aningen förmånligare alternativ.

På vägen såg vi en charmig hylla …

… en mysig säng …

… och en tjusig lampskärm.

Hannes fick komma med på lunch till Ikea. Inte heller den här gången gick det att kombinera köttbullar och pasta till en portion. Nej, två skilda portioner fick vi beställa. Men som tur var var det familjedag på Ikea idag och alla barn åt gratis, så för priset spelade det ingen roll den här gången.

Säng har vi nu bestämt oss för. Den saken behöver vi inte sova på, det är bara att åka och beställa den imorgon till en av de fem butiker vi provlåg sängar i idag. Det som vi däremot ännu inte är säkra på är hur vi ska fixa förvaringen i Hannes rum.

Idag firas visst forneldarna. Jag har tänt säsongens första ljus och sitter nu på balkongen insvept i en filt och firar med pepparmintste, äpplen och en påse lö(rdag)sgodis från det blågula möbelvaruhuset. Kanske det blir riktigt mysigt med höst i alla fall.

 

Heureka och äkta människokroppar

Igår besökte vi Heureka tillsammans med kusin Wilmer med familj.

Främst var vi intresserade av Body Worlds-utställningen, som visar äkta människokroppar som är plastinerade.

Hannes började sin naturvetenskapliga bana med att leka geolog utanför Heureka.

Och vi steg in i Heureka bara ett par minuter för tidigt. Just när vi hade betalat inträdet steg Heurekas sjumiljonte besökare över tröskeln, och blev uppvaktad med blommor, applåder och årskort.

Inne fanns det också en hel del att prova på, bland annat stora gaagas.

Där fanns en motsvarighet till pruttboken vi har, men i maxiformat.

Här skulle man välja ut ett människoembryo av fyra bilder. Både jag och mannen valde samma, och det lyckades sådär … vi valde en grymtande gris.

Vi kollade namnstatistik.

Och kikade på kartor.

Att se råttor spela korgboll var minsann lite lustigt.

Jag och Hannes lyfte tillsammans upp en Mini.

Och så hittade vi en pengamaskin och präglade ett eget mynt.

Det helt klart mest imponerande på Heureka var Body Worlds, men där fick man inte fota. Mer om Body Worlds kan man läsa här. Det är alltså frågan om riktiga människokroppar och organ som plastinerats för att de i utställningsmontern ska se ut exakt som de gör hos en levande människa. Vissa av kropparna är i verkligt konstnärliga positioner, och man kommer bra åt att se muskler, ben, blodomlopp och inre organ. Riktigt fantastiskt faktiskt.

Jag hade i förväg trott att jag skulle tycka att det var lite äckligt, men det gjorde jag faktiskt inte. För det mesta tänkte jag inte ens på att det var äkta människokroppar jag stod och tittade på. Hjärta, lever, lungor, njurar, mjälte och så vidare gick hur bra som helst att titta på, de enda obehagskänslorna fick jag när jag tittade på tarmarna i olika kroppar. Utställningen visar både friska och sjuka organ, och det var väldigt beskrivande att till exempel se en rökares svarta lungor och att se hur hjärnan ser ut efter att en blodpropp satt sig där.

Så var det förstås också fascinerande att se hur oerhört mycket ett embryo utvecklas från vecka till vecka riktigt i början av graviditeten. Och jag stod en god stund och tittade på en kvinnokropp som var gravid i åttonde månaden, där man dels såg fostret och moderkakan, och dels såg hur kvinnans egna organ trycks uppåt i kroppen. Men oj vad trångt det såg ut för fostret ändå, tänkte jag och klappade min egen preggomage lite oftare än vanligt. Likaså klappade jag magen ofta när jag tittade på foster i olika stadier av utveckligen.

Som sagt, imponerande på många sätt och man får sig en riktig lektion i anatomi. Tyvärr stängde Heureka tidigare än vanligt, och vi hade lite för ont om tid för att man riktigt skulle hinna ta in all kunskap om människokroppen. Och så hade vi ju tre barn med oss också, och det inverkade förstås.

Överlag var jag överraskad över hur mycket barnvagnar det var på Heureka medan vi var där. Nå, vi var ju inte direkt sämre själva som hade tre barnvagnar på fyra vuxna. Hanes var helt klart för ung för att på riktigt få ut något av Heureka, men där fanns knappar att trycka på och annat som höll honom sysselsatt.

Och på kvällen fick vi också momi och moffa på besök och hade fullsatt i soffan.

 

Litteraturens negativa inflytande

Nä, nu tror jag det får vara slut med läsandet av favoritboken i det här huset.

Hannes kassa kudde. Apakaas!

Precis som i Knacka på …

Tidigare var det en herreman i det här hushållet som kastade (de ”onödiga”?!) soffkuddarna på golvet, och jag som envist plockade upp dem tillbaka. Nu är det två mot en, men jag är fortfarande envis.

 

Knatteprogram här i knutarna

Sedan vi tackade nej till dagisplatsen har vi haft fullt upp med att kolla och testa vilket annat utbud på aktiviteter det finns. Och jag tror nog inte att vi behöver vara sysslolösa i höst.

Hannes är nu anmäld till knatterytmik en gång i veckan. Igår kollade vi in öppna dagiset i Grankulla, och det var ett riktigt trevligt ställe med fina lekmöjligheter både utomhus och inomhus. Och idag har vi hängt i invånarparken här i Mattby.

Där fanns en hel del att göra och köra.

Hannes solklara favorit blev den här lilla sparkbilen. Vattåt tsöö? Hmmm, kanse dit.

Och när klockan blev halv tolv tömdes parken som genom ett trollslag. Bara vi och en annan knatte med mamma blev kvar, och vi kunde gemensamt konstatera att alla andra tydligen har tidigare lunchvanor.

Två mammor råkade idag nämna Omppukerho som är ett familjekafé som finska församlingen ordnar i Iso Omena, och det ska vi kolla in nåt tag. Så ska vi också gå på Imse Vimseklubben som är svenska församlingens familjeklubb här riktigt nära oss.

Jag tror som sagt inte att vi behöver vara sysslolösa i höst. Sen är det förstås en helt annan sak att komma iväg på allt det här med två barn med sig i vinter, men nog ska man väl vänja sig vid det också.

 

Happy birthday to you, bloggen

Idag fyller bloggen ett år (tack för att du upplyste mig om det Johanna!).

I mitt allra första inlägg för exakt ett år sedan skrev jag om att tala är silver och att blogga är guld. Har jag då lyckats gräva guld med bloggen under det här året?

Inte precis på det sättet att jag skulle kunna fylla en spargris med guldpengar. Men ändå känns det som om bloggen är guld värd. För här har jag dokumenterat och beskrivit och filosoferat om vårt år utomlands, och allt finns samlat på ett ställe. Och det känns fint.

Det som känns ännu finare är att det är så pass många som följt bloggen. Det är svårt att ge riktigt tillförlitlig statistik på hur många som läser bloggen varje dag, men på sistone har det varit i snitt omkring 70 visningar per dag. Inte trodde jag för ett år sedan att jag på bloggens ettårsdag skulle skriva mitt 578:nde blogginlägg. Och inte hade jag ens vågat hoppas på att under ett år få över 500 kommentarer av er läsare. Bra jobbat!

Hur har jag då själv firat bloggens ettårsdag? I arbetets tecken, kan man säga – med att svara på 21 kommentarer. Erkänner att jag varit alldeles urusel med att besvara kommentarer den senaste månaden. Jag läser kommentarerna genast och gläds åt dem, men av någon anledning har jag inte kommit mig för att svara. Men nu har jag gjort det. De 15 färskaste kommentarerna finns det direktlänkar till längst nere på sidan, övriga hittar ni om ni går tillbaka i arkivet ända till 25 juli då vi var I flyttartagen i England, och därifrån läser framåt i tiden. Och ettårsdagen till ära lovar jag att skärpa mig när det gäller att svara på kommentarer, det är alla ni som kommenterar definitivt värda!

 

With a touch of basil

När mannen storhandlade tillsammans med Hannes senast undrade han varför det mittiallt doftade så starkt av basilika vid frysdisken. Det visade sig att Hannes satt i kundvagnen och plockade i sig blad efter blad från basilikan som låg i vagnen. Och när vi kom hem och packade upp matkassarna fortsatte han käka basilikablad innan vi räddade undan krukan.

Nu vet vi åtminstone vad vi kan försöka muta honom med om han blir för otålig i matbutiken. Andra barn må komma med tomma glasspapper och godispåsar till kassan, få se om Hannes blir den första som kommer med en tom basilikakruka.

 

Skön sensommar

Sensommaren fortsätter leverera, och vi tackar och tar emot.

Igen en dag med ypperligt strandväder.

Lite livligare idag på stranden.

Det kommer säkert mörka, slaskiga vinterdagar då jag innerligt önskar att Hannes skulle vara en av de neongulvästade knattarna som blir övervakade av någon annan i kön till rutschbanan.

Men just nu känns det alldeles förträffligt att vara vårdledig, breda ut en filt på stranden, bläddra i en tidning och baka en och annan sandkaka däremellan. Och sen gå till rutschbanan då dagisgruppen gått sin väg och man får åka utan att köa.

 

Cykelhjälm

Idag köpte vi äntligen en cykelhjälm åt Hannes, så nu kan han åka fram på sin Puky igen.

Vi började sakta och försiktigt på gräs.

Sen vågade vi oss på grus.

Och så testade vi ännu asfalt.

Och den lilla pedaren var ganska nöjd.

På tal om ganska förresten, Hannes har nu börjat använda abstrakta ord som ganska och kanske på ett lite roligt sätt. Gankasa rolit säger han när han har rutschat. Och Kanse joogubba svarar han om man frågar om han vill ha nåt mer att äta. Och jag fnissar för mig själv och funderar på hur mycket ganska och kanske jag själv använder när jag pratar med honom. Ganska mycket, tror jag. Kanske.

 

En roman om dagisstarten som inte blir av

Idag har vi tackat nej till Hannes dagisplats. Han stannar alltså hemma det närmaste året. Och det känns riktigt skönt. Främst för att beslutet nu är fattat, men också för att jag tror att det är det bästa beslutet för oss just nu.

Tidigt i våras ansökte vi om en dagisplats åt Hannes då planen var att jag skulle börja jobba igen. Och till min stora förvåning fick vi plats på dagiset närmast oss, idealiskt beläget då det precis utanför finns en busshållplats där bussen in till Helsingfors och både min och mannen arbetsplats går. Men så blev jag gravid och planerna för hösten ändrades.

Vi tänkte att vi ändå skulle låta Hannes gå på dagis, men försöka omvandla heltidsplatsen till en deltidsplats. Främst för att det skulle kunna vara både roligt och nyttigt för Hannes att vara i en grupp med flera barn. Ha lekkompisar, få vara med om roliga aktiviteter, lära sig att både stå på sig och ge plats för andra i gruppen – sånt som man behöver kunna för att bli en social varelse helt enkelt. Dagis på deltid lät också som en bra idé med tanke på mig och babyn, det kan visst vara rätt krävande och intensivt att vara hemma med två småttingar.

Men jag har skjutit på samtalet till dagis så länge jag bara kunnat. Främst för att jag var rädd för att vårt dagisbehov skulle anses så omvärderat att vi skulle bli förpassade till ett dagis någonstans långt hemifrån, vilket skulle göra det lönlöst att föra dit honom bara för att resorna är så långa. Dessutom har jag velat vänta på det slutliga beskedet om hur det blir med mitt jobbande i september. Och för ett par veckor sedan klarnade det att jag inte ska jobba, mer än eventuellt några timmar, några dagar i september.

I fredags kom jag mig äntligen för att ringa till dagisföreståndaren. När jag försiktigt frågade om det går att få en halvtidsplats i stället fick jag svaret att det inte finns halvtidsplatser i stadens dagisar. Jaså. Jaha. Det minsta man kan ha barnet i dagis är en modell med max 7 timmar per dag och max 12 frånvarodagar i månaden. Vilket lär betyda i snitt 3 dagisdagar i veckan som är mer eller mindre fulla dagar. Inte lika långa dagar som om vi både hade jobbat, men rätt långa i alla fall. Visserligen måste man ju inte ha barnet där hela den tiden man betalar för, men det känns också onödigt att inte utnyttja det man lägger pengar på. (Ärligt talat kom jag aldrig ens så långt att jag skulle ha räknat ut vad dagisarrangemanget skulle ha kostat oss – uträkningsmodellen var så knepig att jag sköt upp kalkylerandet.) Och när jag berättade för föreståndaren att vi tänkt att dagis och grupptillvaro kunde vara bra för Hannes som är lite försiktig av sig, kontrade hon med att säga att han är så liten ännu och att det trots allt är ganska tufft för små barn att vara på dagis.

Och mittiallt hade jag helt tänkt om. Visst har Hannes känts liten i mina ögon när det kommer till dagisstart. (Separationsångest, separationsångest!) Men när också dagisföreståndaren säger att han är liten, då måste han ju vara det. Okej, jag vet. Det finns många barn som är mycket yngre när de börjar heltid på dagis. Men det är en helt annan sak om man inte har några alternativ. Vi har ju faktiskt ett alternativ, jag kommer ändå att vara hemma det kommande året. Och om vårt främsta argument för att låta Hannes börja på dagis är att det skulle vara bra för honom, ja då är det ju bäst att det sen faktiskt också är bra för honom. Annars är det ju lite tassigt.

Hela fredagskvällen satt jag och surfade runt för att kolla parktanter, klubbar, familjecaféer och annat som dagisföreståndaren tipsade om som ett mjukare alternativ till en början på grupptillvaron. Och det finns en hel del här riktigt nära oss. Några hundra meter från oss finns en asukaspuisto med en massa leksaker för utelek och dessutom olika slag av pyssel och sångstunder inomhus varje dag. Visserligen ska föräldern vara med, men det är gratis, öppet för alla och kräver ingen anmälan. Där finns också en förmiddag i veckan en klubb där 2–3-åringar är utan sina föräldrar. Det kostar lite men det kan säkert vara värt det för att själv få tumistid med bebisen. Och så finns det också en parktant i en park riktigt i närheten där barnen kan leka några timmar utan att föräldrarna är med. Allt det här är förstås på finska, men det är ju faktiskt ett av Hannes hemspråk.

Under veckoslutet fortsatte jag googla knatterytmik, öppna dagisar, familjekaféer, sagostunder på bibban och så vidare, och så vidare.Tanken slog mig att det finns så mycket skoj vi kan testa att Hannes inte hinner vara tre dagar i veckan i dagis.

Ju mer vi funderade på dagis, desto bättre kändes tanken på att han stannar hemma ännu ett år. Dessutom skulle det de första två månaderna kännas väldigt konstigt att föra honom på dagis tre dagar i veckan och sen själv vara ensam hemma. Bekvämt hade det förstås varit att han skulle ha fått mat på dagis. Men så tittade jag på matlistan. Och så selektiv som han är just nu så skulle han nog inte nödvändigtvis bli mätt varje dag. För på dagis serverar de visst inte bara pannäsagett, ris, fiss, kok ekk och omevett, där får man en hel del potatis och soppor och sådant också.

Och så gick det som det gick, att jag ringde och sade nej tack till dagisplatsen idag. Kan hända att jag bittert ångrar det i vinter då jag dag ut och dag in tampas med en trotsig tvååring och en trilskande lillasyster eller lillebror. Men den tiden, den sorgen. Just nu känns det bara väldigt skönt att vi inte behöver börja med dagisinskolning om ett par veckor. (Och att vi inte behöver packa en sovkompis i dagisväskan varje morgon i hopp om att det är just det fordonet Hannes vill sova med i sin dagissäng på eftermiddagen.)

Fynd i flyttlådorna

Det är lite lustigt att se vilka fynd man kan göra i flyttlådorna som någon annan packat. Som det här till exempel:

Visst är lime curd gott, men en tom glasburk utan lock och med en delvis bortskrapad etikett – vad gjorde den i flyttlasset? Väl inpackad i två skyddspapper var den i alla fall. Flyttkillen som packade kökssakerna måste väl ha funderat varför den ska med. Eventuellt tyckte han också att det var lite konstigt att packa ner ett sönderklippt kastrullunderlag av kork.

Hittills har vi tack och lov inte hittat nåt i våra lådor som skulle höra till huset i England. Familjen som bodde där före oss hade antagligen lyckats få med sig sändaren till den trådlösa dörrklockan i huset. Och den hade de knappast användning för i Kanada.

Det jag däremot ser fram emot att hitta i våra återstående flyttlådor är vaxduken till köksbordet, en klädförvaringsgrej att ha i källaren och framför allt nyckeln till vår vita kista. Det lustiga är att nyckeln till samma kista länge var försvunnen också i samband med flytten till England. Tyvärr har jag glömt var vi slutligen hittade den, för det hade ju kunnat ge en värdefull ledtråd om var professionella packare tycker det är logiskt att packa in en nyckel.