En solig sista oktober

Vaknade till en dag med sol från klarblå himmel och jag frågade Hannes om han vill gå till skogen idag. Nä, nä sade han, och vi bestämde oss att gå till stranden i stället. Men på väg mot stranden ville han gå via skogen i alla fall.

Och det var idel glada miner – en sådan kontrast till våra skogsturer förra veckan som blev riktiga bottennapp humörmässigt.

Tydligen är det roligast i skogen om man först sagt att man inte alls vill gå dit.

Lite färg finns det kvar, men snart är gråa november här.

Sen gick vi till stranden.

Och red på detefinen.

Hannes är väldigt intresserad av bokstäver nu. Här kände han igen K som i Klaus och Kristina, P som i pappa och L som i MaLiam.

Ute på bryggan var det väldigt spännande att titta in i vinterbadarnas lilla koja.

Men det allra mest spännande var kanske ändå att titta på kranbilen (visst heter fordonet så?) och farbrorn som bytte lampor.

Jag hade gått och funderat på varför gatubelysningen var tänd mitt på dagen när det ändå var den absolut ljusaste dagen på länge. Antar att det här var orsaken.

Föreställningen fortsatte hemma i sovrumsfönstret.

På eftermiddagen hoppade vi på bussen och for till Drumsö.

Gick till Café och Boutique Lillan, som jag länge tänkt att man borde besöka.

Hannes sov ute i vagnen …

… och jag fick dricka eftermiddagste i lugn och ro.

Läste dagens Hesari som hade en kolumn av Paula Noronen om vilka föräldratyper man hittar i lekparken. Jag misstänker skarpt att jag kvalar in som en somelainen puistomuija. Hela texten finns att läsa här.

Trevligt ställe med kul kombination av café och affär.

Sen vaknade Hannes i vagnen och det första han sade var kååsang. Han kan ju inte ha vetat att jag just ätit en croissant, så antagligen kopplade han ihop att gå på café med att äta croissant. Och så blev det, även för hans del.

Och så fick han en adventskalender av caféinnehavaren. En månad kvar och sen får man öppna första luckan.

Det fanns också en lekhörna som såg trevlig ut på Lillan, men den skippade vi dag. I stället gick vi hela familjen och tittade på syskonvagnar i Vaunu-aitta. Men det tror jag att jag skriver mer om en annan gång, för just nu är jag helt utmattad av all förvirring som vagnfunderandet leder till.

Annonser

Ultraljud – den brittiska mödravården (del 3)

I mitten av maj var vi på det första ultraljudet (dating scan) på Great Western Hospital i Swindon. Allt såg bra ut, det fanns två händer, två fötter en hjärna och ett hjärta som slog. Det visade sig att jag var i vecka 14 + 0 i graviditeten, och det var nästsista dagen det överhuvudtaget var möjligt att göra screeningen för Down's syndrom med det test som kombinerar ett blodprov med att man mäter nacksvullnaden på fostret. (Orsaken till att ultraljudsundersökningen gjordes så sent var dels att min booking in appointment hölls lite senare än rekommenderat på grund av att barnmorskan i Shrivenham var sjukledig, dels att det var längre köer än vanligt till ultraljudstiderna eftersom det var flera helgdagar i maj.)

Överlag gick ultraljudsundersökningen till precis som i Finland. Största skillnaden var att man skulle betala själv om man ville få bilder från ultraljudet med sig hem. Tio pund plockade vi in i automaten.

Och då fick vi en ”token” som gav oss rätt till fyra bilder. Men vår sonographer (ultraljudsundersökare) var givmild och gav oss sex bilder.

En annan skillnad var att när jag i Finland skulle försöka sätta fart på ett foster som valt att ligga stilla i en ställning där man inte kom åt att mäta något viktigt mått, så plockade ultraljudsundersökaren fram en kall trip med hallonsaft ur ett kylskåp. I England däremot i samma situation uppmanades jag själv gå ner till cafeterian och köpa mig en kall bubblig dryck.

Hannes var med på det första ultraljudet, även om det inte rekommenderas att äldre syskon är med. Men vi var beredda på att mannen får gå ut med honom om han inte håller sig lugn. Det var däremot inga som helst problem med den saken, han var hur lugn som helst och sade bara titta beebi emellanåt.

Det andra ultraljudet (anomaly scan) var vi på den tredje juli, på vår bröllopsdag. Då var jag i vecka 20 + 6, och allt såg bra ut även den gången – det var lovely, georgeous och beautiful. Mannen hade gärna velat veta kön på barnet, men jag ville hålla det som en överraskning – precis som vi gjorde första gången (mot mannens vilja, bör tilläggas). De allra, allra flesta i England tar reda på kön, men jag bad sonographern säga till att vi ska titta bort då hon zoomar in de avgörande regionerna. Knappast hade jag ens i misstag sett något heller, för i ett skede trodde jag att det var magen vi tittade på, men det var sen också hjärnan.

Det fanns annars ett sådant alternativ att om bara den ena vill veta könet kan sonographern skriva ner könet på en lapp och ge i ett kuvert åt den föräldern som vill veta. Inte en chans att jag skulle ha gått med på det arrangemanget. Tanken på att i många långa månader utsätta sig för pikande kommentarer av mannen och hintar om än det ena och än det andra lockade inte alls. Kan kanske tillägga att jag trots allt är ganska nyfiket lagd, och mannen är inte direkt dålig på att spela på min nyfikenhet.

Fördelarna med amning

Jag har tidigare skrivit om Storbritanniens dåliga amningssiffror. När barnmorskan Amy var på hembesök i början av min graviditet talade vi en stund om det här. Amys teori var att man nu har så häftiga informationskampanjer på gång om fördelarna med amning att det slår över. Och i stället har kampanjerna helt motsatt effekt.

Till exempel klistrades denna dekal högst upp på framsidan av mina maternity notes, så att jag säkert ska bli påmind om amningens A, B, C, D varje gång jag plockar fram moderskapskortet.

En viktig del av första hembesöket var också att gå igenom en checklist på en hel sida i maternity notes gällande amning. Men när Amy fick höra att jag heltidsammade Hannes tills han var nästan sex månader och fortsatte amma på deltid tills han var ett och ett halvt ritade hon snabbt in en klammer om att vi diskuterat alla aspekter av amningen, och så gick vi vidare med att tala om annat. Tydligen ansågs jag veta tillräckligt om fördelarna.

Men alltid lär man sig nåt nytt. Enligt maternity notes är en av fördelarna med amningen för mamman att blöjorna inte luktar lika illa. Jaha, jaha, det var ju också ett argument.

 

Booking in appointment – mödravården i England (del 2)

Jag insåg nyligen att jag visst har kommit av mig ordentligt i berättandet om hur mödravården såg ut i England. Första läkarbesöket skrev jag om här, nu ska det handla om första träffen med barnmorskan.

Första barnmorsketräffen ordnades som hembesök. Var först lite förvånad över att barnmorskan faktiskt skulle komma hem till oss, men samtidigt glad över det eftersom man skulle reservera två timmar för besöket. Tanken på att i stället ha behövt underhålla en ettåring i ett litet mottagningsrum i ett par timmar kändes utmanande, mycket hellre är man då hemma med alla bekanta leksaker.

Barnmorskan Amy kom på besök en fredag och med sig hade hon min första Bounty pack och en hel massa blanketter som skulle fyllas i. Nackdelen med att träffas hemma hos oss var att hon inte hade tillgång till sin dator och sjukhusets patientsystem. Så allt skulle fyllas i för hand. Och jag svär på att hon på en timme skrev ner min NHS-nummer (en motsvarighet till personnumren vi har i Finland) ofantligt många fler gånger än jag själv gjorde under hela året i England.

Visserligen hade Amy en magisk penna med sig, försedd med en kamera som registrerade det hon antecknade. Då allt funkar som det ska kopplas pennan till datorn då barnmorskan kommer tillbaka till kontoret, och anteckningarna flyttas enkelt över till datorsystemet. Nu funkade inte pennan som den skulle då Amy var på besök, så jag fick senare skicka in alla bilagor till mina maternity notes så att Amy fick ta kopior och knacka in informationen i datorsystemet. Jag har sagt det förut och säger det igen – det är nästan otroligt hur mycket tekniken hänger efter i Storbritannien jämfört med Finland.

Hembesöket räckte en dryg timme, och vi gick igenom allmän information om hur det är att vara gravid – ungefär det samma som tas upp på rådgivningen hemma i Finland. Och sen blev min följande kontakt med mödravården det första ultraljudet, men det tar vi i ett skilt inlägg.

Mera knattegymnastik

Igår efter motionsbanan i invånarparken tänkte jag att Hannes säkert skulle tycka att det var skoj att gå på någotslags innejumppa. Men jag hade en fördom att det mesta kostar multum och hade ännu inte ens börjat surfa runt för att kolla utbudet här i trakten. Och så idag på knatterytmiken råkade det bli tal om en knattejumppa här i Mattby som några av musiklekisbarnen går på. Beslöt att vi genast skulle testa det, så idag gick vi på Kutaklubben första gången.

Och det var riktigt skoj. Roligast idag var …

… att klä sig i trollkarlshatt …

… och att krypa igenom en tunnel och rulla bollar genom samma tunnel.

Gillar konceptet. Gymnastiksalen med en hel del olika redskap är öppen i två timmar och man får komma och gå när man vill. Och priset sen, det enda man betalar är medlemskapet i Mattbynejdens ungdomsförening – 5 euro per år. Perfekt. Hit ska vi nog gå igen.

 

Knattegymnastik

Idag fanns det en motionsbana för knattar vid vår asukaspuisto (invånarpark heter det visst på svenska).

Hinder att hoppa över.

Hula-hula-ringar att ”kasta” kring en stolpe.

Bollar att flytta från en korg till en annan.

Och en ryggsäck att bära runt på.

Särskilt avancerat var det ju inte, men oj vad Hannes gillade. Nånting liknande kunde man ju faktiskt själv fixa ihop hemma på gården av diverse saker man har i sina gömmor. Ska försöka komma ihåg det nästa gång jag har riktigt lejdon på att ge fart då lilleman vill gunga.

 

Cravings

Jag kan inte direkt säga att jag haft några cravings den här graviditeten. Inte för att jag nu hade det förra gången heller. Mannen väntade lite att jag skulle ha blivit sugen på garagelukt, för i England hade vi ju faktiskt ett garage där jag hade kunnat stå och sniffa. Men nej. Och inte har jag varit sugen på att slicka på betongväggar heller, vilket ju är tur.

Äpplen har jag ätit i mängder och massor den här graviditeten, så det är väl det närmaste en craving jag kommer. Men det kanske också beror på att jag vanligtvis har en mage som inte tål äpplen, något som jag tack och lov inte märkt av nu.

Hann bli lite till mig i våras nåt tag när jag gick till lokalbutikerna i Shrivenham enkom för att unna mig något gott. I ena butiken köpte jag mintte och äpplen, i den andra en påse spenat (?!). Men efter det har jag inte upplevt några suspekta sug eller märkliga handelsvanor. (Och nu är vi ju tillbaka i landet där godiset faktiskt är gott, så nu är det inga problem att hitta nåt onyttigare att unna sig.)

Det som jag däremot har ett oerhört sug efter är att sticka. Snudd på att jag skulle vara beredd att kalla det en craving faktiskt. Och även i det fallet var det exakt samma när jag väntade Hannes. Det jag mest såg fram emot när jag blev mammaledig då var att börja virka mormorsrutor. Den här gången är jag insnöad på sockor.

Tre par i olika storlekar har det blivit hittills i höst. Och nu har jag andra paret åt mig själv på gång. Tänk vilken simpel njutning det kan vara, att man först njuter av att sitta i soffan och sticka och sen pyser av stolthet är man går runt i sockor man stickat själv. Oj, oj.

Eller så beror denna handarbetsiver bara på att det är höst. Visst har jag plockat fram garn på hösten andra år också. Anyway, må så vara craving eller höstmysgrej, men värre saker kan man ju sysselsätta sig med.

Nu önskar jag ännu att jag skulle få ett ryck av bygga bo-fas, för Hannes rum är fortfarande i desperat behov av en ny förvaringslösning. Och jag kan bara inte slita mig från stickorna.

 

Oktobersysslor

I fredags kom momi, moffa, kusin Wilmer och mobo på besök till Esbo.

Vi började med att besöka gravgården för att göra gravarna i skick inför allhelgona.

Wilmer var en flitig hjälpreda.

Och Hannes hjälpte också till när han vaknat från sin eftermiddagslur.

På lördagen trotsade vi vädret och lekte ute på gården …

… i ösregnet.

Hade glömt att det kan vara så mörkt på dagen att man inte ens får skarpa foton utomhus.

 

Nyckelmysteriet

Den uppmärksamma bloggläsaren minns kanske mysteriet med nyckeln som varit försvunnen sedan flytten. Nu kan jag till min stora glädje upplysa er om att nyckeln är återfunnen.

Javisst, där låg den – fasttejpad inne i kistan.

Men för att vi skulle komma så långt i letandet krävdes en annan nyckel. Mina föräldrar som var på besök under veckoslutet hade med sig en hel hög med gamla nycklar, och en av dem råkade faktiskt passa till kistan.

Nästa gång vi flyttar ska jag minsann själv gömma undan den här kistnyckeln. Och göra mitt bästa för att hitta ett lite smartare ställe än inne i kistan som kräver en nyckel för att man ska få upp den.

Suveränt i alla fall att vi nu äntligen kunde stuva in alla handdukar i kistan igen, i stället för att ha dem travade ovanpå kistan. Särskilt med tanke på att mammalådan som blir babyns första säng ska stå just på kistan.

 

Livet med en tvååring

Jag tror minsann att vi är där nu, mitt i en ”jag-vill-och-kan-själv-period” som det också kallas i Trotsboken. Har hört att dessa perioder ibland kommer som över en natt, och så känns det nu. Frågar någon när det började svarar jag i måndags. Visst har vi märkt av självständighetsvilja och känslostormar också tidigare, men ändå ingenting jämfört med de senaste dagarna. Pust.

Som tur är finner man tröst i Trotsboken: ”Studier har visat att det uppstår småkonflikter mellan 2–3-åringar och deras föräldrar var tredje minut och större konflikter tre fyra gånger i timmen.” Det är visst bara att bita ihop (och vänta på att det blir värre).

Trotsboken utgår från att det inte finns en enda trotsålder, utan att vi trotsar hela livet då vi kommer in i intensiva mognadsperioder. Och en av dessa perioder är graviditeten. ”Graviditeten är en av de mest omvälvande perioderna i vuxenlivet, det är också en tid av mognad och utveckling – och trots.”

Oj, oj, oj, alltså vilken harmonisk duo jag och sonen är just nu.