Fördomar och färger

Igår då vi var på väg hem från Nella & Nuttu tittade en liten flicka inspekterande på Hannes och frågade sedan av sin mamma (på finska) ”Är hen en flicka då hen har den där färgens skor?”. Tyvärr hörde jag inte vad mamman svarade, för det skulle ha varit intressant att veta vilken tolkning hon gjorde kring Hannes rosa Kuoma-stövlar. Jag tror inte att Hannes ens hörde flickans fråga, än mindre mammans svar, för han kommenterade det inte alls. Och jag drog en lättnadens suck över att vi ännu inte behövde prata om att det enligt vissa finns särskilda flick- och pojkfärger.

Gårdagens insikt: snart är vi där, då Hannes är den som högt och ljudligt kommenterar världen som han ser den och ställer pinsamma frågor. Då det gäller att hålla masken samtidigt som man snabbt som attan ger ett pedagogiskt, överslätande och politiskt korrekt svar, som visar hur öppen och vidsynt man själv är. Som tur är pratar vi ju minoritetsspråket med varann, så en hel del pinsamheter registrerar omgivningen säkert inte ens, tänkte jag.

Idag hade jag däremot inget annat önskat än att vi hade pratat majoritetsspråket, så att alla omkring hade förstått vad Hannes sade. Vi var på rådgivningen och en mörkhyad kille kom gående i korridoren. Hannes pekade klart och tydligt rakt mot honom och sade ”Farbro gå där”. Inget mer, och inget mindre. ”Jo, farbron har kanske varit till tandläkaren” svarade jag. Och skämdes. För fördomsfull som jag är, är jag bombsäker på att killen trodde att Hannes kommenterade hans hudfärg, och lika fördomsfullt utgick jag från att han inte förstod svenska. Och jag hade varit så innerligt glad om han vetat att den pekande vita ungen den här gången bara talade om en farbror bland alla andra farbröder.

Dagens insikt: vi måste få bort det där pekandet. Och vi kommer förr eller senare att få ta färgdiskussioner på en lite djupare nivå än vad som är grönt och vad som är gult.

Vi har inte pratat om pojk- och flickfärger ännu, och inte har vi pratat om hudfärger heller. Vet inte alls om Hannes reagerat på att människor har olika hudfärger, han har i alla fall inte kommenterat det så att jag hört det. Både i England och här hemma i parken har vi hört en hel del olika språk och sett barn med olika kulörer, så jag hoppas att han växer upp med inställningen att olika färg på näsan är lika självklart som olika färg på rocken – eller stövlarna. Men det är antagligen redan nu bäst att klura ut hur jag ska svara då han börjar ställa frågor.

Annonser

Tvåbarnsvardagen

Nu med en månads erfarenhet av att vara hemma med två barn tänkte jag våga mig på några kommentarer om hur det går. Och det går för det mesta riktigt bra. Visst är det svettigt ibland och visst tar det fortfarande ofantligt mycket tid innan vi kommer iväg på förmiddagarna, men än så länge skulle jag vilja påstå att det rentav går smidigare än jag hade trott.

Det finns stunder som denna då man tycker att de är absolut sötast i världen.

Och det finns stunder då de vrålar i varsitt hörn. Den ena för att jag gör någonting och den andra för att jag inte gör någonting. Men det är väl så det är och ska vara att vara förälder, önskar man ständig harmoni lär man aldrig bli nöjd.

De gånger jag gnisslar tänder eller suckar högt har inte så mycket att göra med att det är två barn, utan mer med att den ena är vad jag gissar en typisk tvååring. Med väldigt mycket vilja – som väldigt sällan är i linje med min egen. Och det är onekligen kring tvååringen det mesta kretsar. Amos är så liten ännu att han mest bara hänger med på det vi gör. Äter ibland, skriker ibland och sover en hel del. Annorlunda lär det bli sen då han inte längre sover så mycket och i stället kräver mer underhållning.

Men det är klart att man inte räcker till för allt det man borde då man är ensam hemma med två. Man har trots allt bara två armar. Hannes bjöd på en klassiker första veckan efter att mannen börjat jobba igen. Vi hade varit med bil till Nella & Nuttu och när vi skulle gå upp i trapporna från parkeringen bar jag Amos i babyskyddet, en stor skötväska, min handväska och två plastpåsar med grejer vi handlat. Och Hannes tittar upp på mig med finurlig min och tindrande ögon och säger Mamma bära Hannes. Exakt, killen som inte begärt att bli buren en enda gång på säkert ett halvt år visste nog hur han skulle välja ögonblicket.

Armarna räcker inte alltid till, och inte gör tiden det heller. Jag har ändå lovat mig själv att göra mitt bästa för att inte gå runt och ha dåligt samvete för att ibland den ena och ibland den andra inte får så mycket uppmärksamhet som den skulle vara förtjänt av. Jag vet att det är väldigt vanligt att föräldrar får dåligt samvete då det föds ett syskon och tiden inte räcker till på samma sätt längre. Så är det förstås, men jag tror inte att ett malande dåligt samvete hjälper upp situationen det minsta.

Det är en självklarhet att den äldre inte längre kan få all den uppmärksamhet han hittills varit van vid. Och det är likaså en självklarhet att den yngre aldrig kommer att få njuta av samma exklusiva uppmärksamhet som den äldre har fått så länge han var ensam. Men jag intalar mig själv att det killarna går miste om när det gäller föräldrarnas tid vinner de i stället i form av syskontid.

 

Milstolpe

Idag är dagen som gick till världshistorien som dagen då Amos för första gången svängde sig från rygg till mage.

Han har tränat flitigt de senaste dagarna och var väldigt nära att svänga sig redan igår. Men armen fastnade under honom och när han försökte få loss den svängde han tillbaka till ryggläge.

Också idag låg han en god stund med armen under sig, men till sist lyckades han få loss den. Och ganska förvånad låg han sedan där på mage och tittade runt sig.

 

Vårtecken

Sandlådsleksakerna har hittat ut ur sitt vinteride i stora parken.

Till och med den gula bilen har kommit fram igen, och Hannes sken som solen då han fick syn på den. Den var största favoriten under hösten tills den mittiallt försvann spårlöst en dag.

Och vårstädningen har inletts.

Synd bara att det var så råkallt idag. Igår på eftermiddagen kändes det soligt, varmt, fågelkvittrigt och underbart och jag hade bara lust att jubla att våren är här. Idag var det mest bara dammigt och kyligt. Det är ju visst bara februari ännu – och kanske mera vinter än vår trots allt.

Vår, vinter eller vårvinter – alltid passar det bra med varm choklad. Det här var min eftermiddagslyx när båda killarna sov – choklad på pinne som mannen överraskade mig med då han kom hem från storhandlandet igår. Mums!

 

Tre månader och många ramsor

Tre månader idag, och dagen till ära har Amos varit på sin första egna babyaktivitet. Vi var nämligen på babypoesi i bibban i Omppu. Ärligt talat hade vi nog inte gått ditt enkom för babypoesin. Men under några veckor nu på våren hålls det babypoesi för de minsta samtidigt som det är sagostund för de äldre. Och eftersom Hannes brukar gå på sagostund är vi ändå på plats, och då kan vi lika väl rimma och ramsa lite med Amos också.

Riktigt skoj var det, men en halv timme är lite för länge för att Amos ska orka. Särskilt med tanke på att han vanligtvis brukar sova den tiden. Men i gengäld sov han gott genom hela knatterytmiken efteråt.

Jag som har tyckt att tre aktiviteter under en dag är mycket – och nu har vi fyra grejer samma dag. Pust. Men bra går det, förutom att det åtminstone idag inte riktigt lyckades att på en knapp kvart klä vinterkläder på två barn och sig själv, packa ner barnen i dubbelvagnen, gå en kilometer och sedan klä av två barn och sig själv. Idag missade vi första versen i välkomstsången på knatterytmiken, men vi kanske hade hunnit i tid om vi inte varit tvungna att vänta vid röd gubbe en stund. Nytt försök nästa vecka.

Blev så ivrig av rimmandet att vi hade en rimstund hemma på kvällen efter kutaklubben. Amos var med den första kvarten kanske, sen fortsatte vi med Hannes i en dryg timme (!) till. Då vi gått igenom ramsorna vi haft på babypoesin flera gånger plockade jag fram Lilla Barnkammarboken och vi ramsade oss igenom varenda vers där. Ramsa ännu, ramsa ännu, ramsa ännu.

 

Söndagsjumppa och plättfest

På söndagseftermiddagen for vi till Åbo för att hälsa på killarnas kusiner.

Vi styrde stegen mot Kuppis. Bra att det fanns två extra vagnplatser, så att Hannes och Amos också kunde åka trots att vi inte hade egen vagn med.

Vi gick till Kuppis idrottshall på Barnmotionens underland. Det är ett gratis evenemang som ordnas av Åbo stad och är öppet för alla 1–12-åringar de flesta söndagskvällarna.

Ett alldeles härligt koncept. En hel idrottshall full med en massa olika redskap som barnen får testa på.

Fritt fram att leka och rusa runt nästan hur man vill.

Och en fenomenal chans att testa på nya grenar.

Den enorma studsmattan var väldigt populär. Förutom då för Hannes som inte alls ville testa den. (Och efteråt sade Hannes fick inte hoppa. Ha, ha.)

Hannes gillade däremot att hoppa rep (han hade hopprepet i ena handen och hoppade på stället).

Det fanns en avskild del för de minsta barnen.

Hannes sparkade sig fram …

… och Amos tittade på från bärsjalen.

Mopon var kanske det roligaste.

Kan varmt rekommendera Barnmotionens underland för den som rör sig i närheten av Åbo en söndagseftermiddag. Populärt är det också. Vi gick en timme innan det stängde och då hade där redan varit över 830 (!) barn.

Sedan blev det plättfest hemma hos Wilmer och Wiggo. Gissa om det smakade för två små motionärer.

Och för oss lite äldre också. Hjortronsylt och turkisk yoghurt var annars än suverän smakkombination, det ska jag definitivt äta tillsammans igen.

Och medan vi andra smaskade i oss plätt efter plätt efter plätt fick de två yngsta underhålla sig på golvet.

 

Tyglådor och en aktivitetstavla för tvååringar

På söndagsförmiddagen låg Amos ute i vagnen och sov.

Och Hannes gick med momi och moffa efter söndagstidningen. I en snudd på antik vagn – min gamla – som på senare år nog transporterat fler trycktvättar än barn.

Det blev lugnt och tyst inne …

… och jag passade på att göra en djupdykning i mammas tyglådor.

Hittade en del retro som var rätt.

Och en del som inte kändes riktigt lika rätt.

Sökte efter mormors gamla lakan som jag visste att jag hade någonstans i mina gömmor. Och där fanns det, i min gamla Kånken. Hade dock helt glömt bort att jag någongång fyllt den med pysselmaterial. Kånken har bjudit på överraskningar förr – en gång hittade jag mitt studentbetyg där efter att jag letat som en galning efter det överallt i alla viktiga mappar och kollat ett bankfack. Som tur var hittade jag betyget i tryggt förvar i min gamla skolväska under sängen, och dessutom i tid innan ansökan om studieplats skulle lämnas in.

Vet ni vad det här ska bli?

Jo, något som förhoppningsvis sysselsätter tvååringar.

En aktivitetstavla …

… med en hel del olika grejer att skruva på. Och mer ska det komma.

Perfekt för små fingrar att träna finmotorik.

 

Kokkobrasa i Koddböle

I lördags for jag och killarna till Koddböle.

Hannes hjälpte moffa att ställa till med kokkobrasa.

Julgranen, riskor och en stubbe var det tänkt att skulle eldas upp.

Men trots tappra försök började stubben inte brinna …

… så det fick bli en mindre brasa bredvid i stället.

Stämningsfullt i skymningen.

Har man brasa måste man ju grilla. Både vanlig korv …

… och vegeversionen.

Jag tror det var första gången Hannes åt korv. Men majs och bröd var godare tyckte han.

Och till kvällsmat fick han smoothie.

 

En sportlovsdag i Mattby

I går höll vi till i våra hemknutar tillsammans med momi.

Spännande föreställning redan på gården.

En tur ner till stranden.

Café Merenneito.

Helt okej sportlovsväder – äntligen.

Och sen utforskade vi ett nytt boulangerie mittemot Omppu.

 

En sportlovsdag i Helsingfors

Vi har haft momi på besök de senaste dagarna. Igår var vi i Helsingfors.

In till Novitas Lankadeli rymdes vi inte med vrålåket.

Fröjd för ögat att se på garnnystan i granna färger. Men jag köpte inget, håller mig helt och fullt till att sy just nu.

Sinelli hade överraskande mycket bomullstyger.

Det är så intressant att gå på stan nu. Det enda jag ser är tyger och mönster. Och saker man kunde sy. När jag gick förbi det här skyltfönstret började jag förstås tänka på att sy tygbokstäver i våriga pasteller. Till vad? Ingen aning.

Hannes lekte igen med tågbanan i klädbutiken.

I Eurokangas fortsatte jag beundra tyger.

Både riktigt färggranna …

… och lite mer dämpade.

Hmmm, har jag månne sytråd i alla färger där hemma?

Lekplatsen var pop.

Sedan vandrade vi iväg till Café Esplanad.

Standardlunch.

Men jag valde inte örfil som jag brukar …

… i stället för att ta en bulle på bredden valde jag en bulle på höjden.

Har nån grej med rävar just nu. Ser dem överallt och de är lika tjusiga allihop. Känns märkligt, för jag brukar vanligtvis dras till fjärilar, elefanter, giraffer och grodor när det gäller djurmönster, men nu är det mest bara rävar jag vill ha.

En till lekplats som testades.

Det här kunde ju vara ett sätt att öva sig på att sy dragkedja. Har också när jag surfat runt sett kläder som haft djurapplikationer med munnar av dragkedjor.

I gardesstaden hittade jag äntligen spolar till undertråd. Hade inte förstått att det kunde vara ett sådant detektivarbete att få tag på sådana. Och inte hade jag heller fattat att man borde ha en spole med sig som modell. Jag hade kollat i bruksanvisningen och skrivit upp ”15 J” som spolmodellen hette, men det var en benämning som försäljaren i symaskinsaffären aldrig hört talas om. Nåja, jag tror jag fick rätt modell ändå.

Sen blev det en liten promenad medan båda killarna sov.

Och efter det mera tyger, den här gången i Marimekko.

Stilig öltransport.

Och middag på Drumsö.