En lördag på ön

Inledde dagen med morgonlänk, det var evigheter sedan. Bara, torra grusvägar i vårsol – bättre start på dagen får man leta efter. Insåg att det är nästan två år sedan jag senast sprungit i Koddböle.

Ett besök i Tinnes.

Som hade mycket fint redan innan man steg över tröskeln.

Tygerna var nästan det intressantaste för mig den här gången.

Fina provlappar av olika slag.

Såg en idé som jag genast kommer att ta efter. Jag har nämligen de senaste veckorna dels funderat på hur jag ska förvara trådrullar och dels funderat på att föra en nästan likadan loppisfyndad kakform av glas tillbaka till loppis, eftersom jag just nu inte har användning för den. Underligt att man inte själv kan slå ihop ett och ett. Men tur att andra tänker efter och har smarta idéer som man fräckt kan kopiera.

Fortsatte shoppandet i grannbutiken. Låset hade en stor familj Maileg.

Och en imponerande samling band.

Därifrån tänker jag sno idéen om hur man kan så ”påskgräs”.

Amos inledde parasollsäsongen.

Vi drack eftermiddagskaffe ute.

Och båda killarna sov samtidigt.

Vårens första fjäril.

Och lite vårblomster.

Traktorfärd.

Och en sprillans ny gunga.

Jag blev bjuden på kaffe i Hannes café (och det var ungefär enda gången under dagen som Hannes accepterade min närvaro, i övrigt sade han Näää eller Int eller Mamma gååå borrrt så fort jag visade mig).

Hopp, hopp.

 

Annonser

Milstolpe 2

Anteckning för det egna arkivet: idag har Amos lärt sig svänga sig från mage till rygg.

Han låg på rygg mitt på den blåvita filten, jag svängde mig bort en liten stund och nästa gång jag tittade till honom hade han rullat runt ett och ett halvt varv.

 

Guldkant

Hannes är hos momi och moffa, och jag har gjort mitt bästa för att skämma bort mig så mycket jag hinner. Hade både vädret och Amos på min sida – den ena bjöd på sol, den andra på en fem timmars tupplur.

 

Kvinna till salu

Igår såg jag Kvinna till salu. Och det tycker jag absolut att du också ska göra om du har möjlighet. En mycket tankeväckande, berörande och ögonenöppnande föreställning. Skickligt genomförd på alla sätt.

 

Fyra månader

Javisst, han blev fyra månader idag. Och jag höll helt på att missa dagen – hade fått för mig att det är den tjugofemte först i morgon. Som tur är hade någon annan i familjen bättre koll.

Nå hur har vi firat dagen då? Med sedvanligt tisdagsprogram: babypoesi/sagostund, knatterytmik och kutaklubb.

 

Vardag 5/5

Den inspirerade vardagen.

Det är helt otroligt hur roligt jag fortfarande tycker att det är att sy. Lånar hem bok efter bok från bibban och sitter var och varannan kväll och surfar efter nya idéer och fina beskrivningar på simpla och skojiga saker att sy. Det är på många sätt en perfekt hobby – man känner att man åstadkommer något, det går relativt snabbt och dessutom skapar man grejer man på riktigt har behov av.

 

Vardag 4/5

Den avlägsna vardagen.

Det känns som en evighet sedan det här var vardag fem dagar i veckan. Och två och ett halvt år är rätt länge att vara borta från arbetslivet. Men just idag är det här vardag igen, för jag har ett jobbmöte imorgon och ska läsa in mig lite på vad tidningen handlat om på sistone.

Fortfarande är det en lite ovan känsla att läsa tidningen och kunna bli förvånad över innehållet. För när man jobbar med den har man läst vartenda ord i tidningen så många gånger innan den går i tryck att det inte är annat än möjligtvis något enstaka tryckfel som lyckas överraska en. Eller en linje som är aningen för lång eller en bild som ligger en halv millimeter för högt på sidan.

 

Vardag 3/5

Den festliga vardagen.

Det är väl inte i så många småbarnsfamiljer som det är festligt att stå och skala potatis. Men hos oss är det nästan det. För vi äter väldigt sällan kokt potatis till vardags. Typ varannan gång jag står och skalar potatis är det för att vi ska äta raclette och det är ju en läcker festmiddag. Till vardags äter vi pasta, pasta och ännu mera pasta.

Men om ett par månader ska Amos inleda sin puréperiod, och då känns det knappast längre lika festligt att stå och skala knölar. Behöver jag säga att jag inte direkt ser fram emot månaderna med skalande och kokande och puréande och mosande och matande och klottande.

 

Vardag 2/5

Den önskvärda vardagen.

Det här är inte vardag tyvärr, hur mycket jag än skulle önska att det var så igen. Jag har blivit en riktig söndagslöpare – och det är ju bättre än ingenting, förstås. I söndags sprang jag i alla fall min första tia efter förlossningen och det kändes makalöst bra. Den stora fördelen med tränandet här i början är att man märker enorma framsteg från gång till gång. Och än så länge är motivationen på topp. Förutspår minskad motivation om ett tag, så brukar det gå. Men det ska jag bota med nya löparskor, för sådana behövs minsann.