Varma vardagar

Den här veckan är det vardag igen efter fyra veckors semester. Och rätt fort har vi – jag och killarna – vant oss vid nygamla rutiner igen.

Senaste vecka sade jag att jag knappast kommer att gå ensam med två små till stranden. Idag gick jag dit ändå.

Nackdelen med att vara ensam med killarna på stranden är att jag bara får den sandiga och svettiga delen av strandlivet – inte den sköna och svalkande delen.

Mellanmål. Nä, det ska nog inte bli vardag med glass – men jag förstår hans glassiver så väl.

Han har varit riktigt glad idag den här killen. Annars är det kämpiga med hemmamammavardagen igen att jag ensam får ta alla strider under hela dagen. Både striderna med trotskillen och striderna mellan bröderna. Pust.

Men det finns ju många sköna stunder också. Som igår till exempel, då jag hade den här utsikten åt ena hållet …

… och den här åt det andra.

 

Förberedelse inför hösten

Två månader kvar till lekisstart, och den senaste veckan har vi börjat prata om att Hannes ska få gå till lekis och leka då han fyller tre. Jag ska få börja på lekis, säger han strålande glad. Och det känns förstås enormt mycket bättre än ett halvilsket jag ska inte till lekis som han sade i våras. Vet förstås att inställningen hinner svänga otaliga gånger än, men jag är övertygad om att lekis kommer att göra honom gott.

Idag var vi och kikade in genom dörren.

Och så testade vi lekisparken, Hannes egen lekispark.

Än är det en bit kvar innan vi är där, men jag tror det är bra att förbereda sig på lekisstarten så småningom.

(Också på ett annat plan förbereder vi oss på en tillvaro som stor pojke. Hannes har idag varit utan blöja hela dagen utan en enda olycka. Alla hurrar! Och jag har säkert en miljon gånger frågat ”ska vi gå och vattna buskarna nu?”.)

 

Småsinthet vid sandlådskanten

I våras köpte jag ett helt ämbar fullt med sandleksaker till sandlådan på vår gård. Köpte dem (oanvända, men på loppis) uttryckligen för att sakerna skulle bli i sandlådan så att alla får leka med dem. Här har funnits en del gamla saker från tidigare och vi hade märkt att det är väldigt bra att det alltid finns lite saker i sandlådan så att man inte varje gång behöver släpa ut egna leksaker.

Hannes plockade glatt upp sakerna och lekte med dem.

Våren blev till sommar och jag noterade hur sakerna stegvis blev färre. Först försvann den blå-gula lastbilen och sedan sakta det ena och det andra därtill.

Efter midsommar var det här det enda som fanns kvar. Och då passade jag till slut på att märka grejerna för att visa att de hör till sandlådan. Lite sur var jag – småsint jag vet, men jag tycker att det är trist att sådant man tänkt att många ska ha glädje av försvinner så fort. Samtidigt tänkte jag att det visade på att vi gör rätt som släpar fram och tillbaka resten av våra uteleksaker och förvarar dem inne i vår bastu.

Men nu borde jag visst vara glad att det är så få saker kvar, att vi inte belastar gårdsplanen med mer färggrann plast än detta. För igår kom det upp en lapp i trappan med en påminnelse om att gården inte får användas som långtida förvaring för leksaker. Under korta pauser som matpauser och dagsvila får leksakerna vara i eller bredvid sandlådan i en prydlig hög, men till natten ska leksakerna tas in.

Tur i alla fall att barnen själva spontant ordnar leksakerna ”siistiin kasaan”, då såväl Hannes som någon annan gillar att parkera i raka rader.

Så här såg det ut då vi kom till sandlådan på eftermiddagen.

Och så här såg det ut (på andra sandlådskanten) då Hannes hade lekt färdigt med fordonen.

Jag kan ärligt talat inte förstå vem som skulle störas av lite leksaker i en sandlåda. Vid husbolagets andra lilla lekplats med två sandlådor finns det visserligen mer grejer än i ”vår” sandlåda, men ändå. Nu får vi bara hoppas att alla dessa malplacerade leksaker leder till att vi får lådor för leksaksförvaring i närheten av sandlådorna i stället.

 

Atlantis 2014

Igår åkte jag och killarna iväg till Syndalen i Hangö för att hälsa på den ofrivilliga scouten med familj på lägret Atlantis 2014.

Det här med scoutläger är helt nytt för mig, kul att det ordnas besökskväll så att man får kolla in hur ett megaläger ser ut. 2000 deltagare låter ofattbart mycket i mina öron. Och 1600 besökare lät inte så illa det heller.

Där kom han, brorsan – aldrig redo – med resten av gänget.

Nå, inte ser det ju så hårt ut att vara icke-scout på läger. Men sen fick jag höra att besökskvällen var första gången de besökte caféet och första glassen de åt.

Kusiner på vift.

Den här spegeln var ju riktigt kul.

Jag måste förstås ta en #scoutfitoftheday. (Jag hade dessutom oavsiktligt lyckats klä mig i lägrets temafärg. Tänk att just jag råkade ha nåt turkost på mig – vilket sammanträffande.)

Skattkammaren måste vi ju förstås kolla in.

Hoppborg – som om det inte var svettigt annars.

Amos gillade också hoppborgen, åtminstone att hoppa på utsidan.

Wiggo, fammo/momi och Amos.

Hannes hittade fordon att fördriva tiden med.

Scouterna bodde i olika öar, Asteria var en av dem.

Familjelägret kallades Metis …

… och där hade Wilmer & co sitt tält.

Hannes tyckte nog att tältet var lite spännande.

Matdags.

Det här ser ju perfekt ut (om jag inte skulle veta att det är ärtsoppa i tallriken).

En underbar långgrund strand och makalöst varmt vatten som vi plaskade i, 29 grader var det visst. Ofattbart, nästan. Ofattbart var också att Hannes ville simma. Och han var länge i vattnet. Han ville inte alls ha simdräkt på först, men kom gående lite ut i vattnet tillsammans med momi. Och sen frågade han till allas förvåning mittiallt efter sin UV-dräkt för att han ville simma. Yes, yes, yes!

Jag tror att Amos skulle vara i sitt rätta element på ett scoutläger. (Hannes är jag däremot inte helt övertygad om att skulle trivas så helhjärtat– och för egen del är det ett svagt positivt tja. Själv har jag inte tältat sedan jag gick i skolan, så det skulle ju redan i sig vara en upplevelse.)

Sedan var besökstiden redan över och det var dags att vinka bye bye åt de här killarna som stannade kvar på lägret.

Och åka hem med de här två.

 

Skäriliv på Tjurholmen

I söndags åkte vi på utflykt till Sibbo skärgård.

Vi tog bilen till Björnsö.

Hannes klädd i flytväst för första gången.

Walter mötte oss med båt.

På väg till sjöss.

Vi vinkade åt Majvik.

L

Tjurholmen var vår destination.

Gungeligung.

Mjölkkärran var kanske dagens roligaste fordon.

Vilken tur att det fanns en sprutkanna så att Hannes hade orsak att doppa fötterna.

Amos plaskade i havet …

… och i poolen.

Mannen var ut och paddlade.

Och vet ni vad – Hannes kom med ut i vattnet i min famn.

Walters lillebror.

Utsikten från stugan.

Hungrigt gäng och mycket gott att äta.

Och så ännu ett kvällsdopp innan det var dags att åka hemåt igen.

Tjoho!

Jag är så glad att den äldre får ens lite, lite vattenvana.

Underbar kväll …

… efter en skön dag i skären.

Tack för oss!

Sommarkväll i Evitskog

Idag på kvällen åkte vi ut på vischan, till Evitskog i Kyrkslätt.

Där var det sommarfest, och vi åkte dit för att lyssna på Sås o Kopp. (Inte Arne Alligator den här gången, kan ni tänka er.)

Perfekt sommarkväll för byafest.

Hoppborg fanns där också.

Sås o Kopp!

Hannes visade mer engagemang än på många tidigare konserter, han klappade i händerna och steg till och med upp och hoppade.

Sås o Kopp sjöng om trampoliner och makaroner och det var simsalabim och chili con carne och kottar i karburatorn.

Till sist kom Traktor Alban och då smålog Hannes till och med lite.

Då vi redan var vid bilen på väg hem överraskade Hannes oss totalt och sade att han ville åka brandbil. Vi hade frågat en gång och fått nej och det kändes inte ens lönt att fråga flera gånger då han på tidigare evenemang inte ens velat titta in i en brandbil.

Vi hade tur och fick åka längst framme. Hannes var väl nog rätt kaxig som åkte där. De två andra småttingarna som var framför oss i kön och hade fått åka framme med sin respektive förälder hade antagligen ångrat sig då de skulle upp i bilen, först kom nämligen den ena snyftande förbi, sedan den andra.

 

 

Beachen

Det blev strand idag också.

Vi var inte ensamma.

Amos hade nog den bekvämaste solstolen på hela playan.

Och Hannes går fortfarande hellre högt än djupt.

 

En sommarkväll i London

Senaste fredag vinkade vi först bye bye åt Shrivenham.

Och sedan hello åt London.

Hittade ett café nära hotellet med en massa kul detaljer.

Gillade särskilt jorglobslampan.

Birchermysli är ju så gott, det måste jag laga hemma igen.

Amos fick för omväxlings skull sitta i vagnen. Mest var det Hannes som höll till där – förutom då vi satt på café, lekte i park eller åkte buss.

Underground.

Behändigt att ha killen i bärsele då man ska traska i alla trappor ner till tunnelbanan. Otroligt varmt var det, men det hade det nog varit också utan den extra vikten.

Bayswater.

Frusen joghurt med en massa bär – eftermiddagens räddning.

Princess Dianas lekpark.

Traktorn var pop, precis som senast.

Iiiiih!

Sjörövarskeppet.

Och en mindre skuta.

Lite klätterställning på det.

Sen åkte vi karusell, han och jag. (Det blev ju förresten en #karusellfie, eller hur?)

Men han tyckte nog inte, av minerna att döma i alla fall, att det var så tjohejsan. För han hade redan fått syn på en mindre karusell med fordon i närheten, och den tycktes locka mer.

Den var skoj!

Konstigt nog valde han lastbilen och inte Thomas the Tank Engine. Kan ha berott på att han ville ha en dörr som han själv kunde öppna och stänga.

Fågelskådning.

Och parkpromenad.

Middag.

Och efter det utmaningen att välja babymat för resten av vistelsen. Det är ju inte direkt brist på utbudet, men när de brittiska rätterna inte alltid är sådana vi är vana med är det svårt att veta vad man ska ta. Hannes var väldigt selektiv och åt bara några få pastarätter av all burkmat vi testade i England. Amos däremot verkar än så länge gilla det mesta, men han är förstås ännu så i början av sin matkarriär att det mest är grönsaker i olika kombinationer han blir serverad.

 

En sista dag i Shrivenham

Senaste fredag:

Full English – den vegetariska versionen.

Vi gick till lekparken – förstås.

Jag vill gå emsam till temppuratan.

Och emsam gick han. Kan vara inbillning, men jag tyckte på nåt sätt att Hannes kände sig väldigt hemma i lekparken i Shrivenham. Annars är han inte den som rusar runt på nya ställen och verkligen inte den som vill gå ensam någonstans. Så jag tror att han har någon form av minnen från lekparken och därför genast kände sig hemmastadd där.

Elm Tree House.

Då vi gick förbi busshållplatsen fick jag sådan lust att hoppa på bussen och åka till Oxford, men det hade vi tyvärr inte tid med denna gång.

Prince of Wales.

Och en resenär redo att åka till London.

 

Strandhäng

Igår fick jag äntligen med mig resten av familjen till beachen.

Vi parkerade oss vid trädet som synts här på bloggen otaliga gånger förut.

Det är inte bara fint att fota, det ger schysst skugga också. Känns märkligt att gå till stranden och leta skugga, men har man småbarn med sig så har man. (Och ärligt talat var det riktigt skönt att sitta i skuggan, varmt nog ändå.)

Strandpremiär för Amos.

Sanden förhöll han sig först lite skeptisk till.

Och sen var han på sitt första bad också. Verkade gilla det, särskilt att plaska förstås. Hoppas att jag får en simkompis i honom.

Hannes var inte i vattnet mer än att han fyllde sprutkannan.

Smockfullt på stranden nu, från morgon till kväll. (Eller ja, morgon och morgon. Vår morgon är där vid lunch ungefär. Vet inte om jag ska skylla på att vi lever i brittisk tid ännu, eller om det bara beror på semestern. Men snart är det slut på det nöjet – på måndag blir det jobbvardag igen för mannen.)

SUP-brädor tycks vara årets grej. Men vad är grejen med dem egentligen?