Hannes och Amos rum

Ser ni vad jag ser?

a) spjälsängen har flyttat in i Hannes rum

b) vi har (äntligen) fått upp tavelhyllorna på väggen.

Sedan i söndags sover killarna i samma rum, det som nu är Hannes och Amos rum (inte längre enbart Hannes rum som jag själv felaktigt säger flera gånger om dagen). De sov i samma rum i Frankrike och det gick riktigt bra. Därför tänkte vi att det är lika bra att flytta ihop dem i samma rum så fort vi kommer hem, då de en gång har vanan inne.

Och tittar ni noga noterar ni kanske en bok som står upp längs kanten i Hannes säng. Jag sätter en grind där så att Amos ska inte komma dit.

Man kan åtminstone inte säga att jag varit snabb från tanke till handling med hyllan. Först tog det ungefär ett halvt år för mig att surfa inspiration, bestämma hurudana hyllor det ska vara och sedan köpa dem. Och efter det tog det ett halvt år till innan vi fick upp dem på väggen. Tanken är att böckerna och korten ska variera enligt säsong och humör och intressen. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att gå där och flytta om grejerna de första dagarna, sedan får de stå orörda ett år eller så. Nu ska vi se när jag drabbas av nästa inspirationsryck och får upp något annat på väggarna i killarnas rum.

 

 

Annonser

Dagsrapport

Hannes andra dag på lekis gick bra den med. Han hade ätit potatis (!), bara det alltså. Och så hade han frågat de andra barnen om de vet vad ost är på finska. Det är juusto, hade han sen svarat själv.

Trött kille på eftermiddagen. Kan bara föreställa mig hur utmattad han måste vara efter en massa nytt. Han verkar trivas i alla fall, för då jag på kvällen frågade vad han vill göra imorgon då det är hans födelsedag, tittade han lite förvånat på mig och sade sen Gå till lekis. (Eventuellt bidrar en låda Ville Vallaton-glass i frysen lite till lusten att fira sin dag med lekiskompisarna.)

Amos då? Jag hade sett fram emot att få inleda terminen med knatterytmik med honom idag. Men så blev det inte, i stället var vi på hälsocentralen och limmade ögonbryn.

Han föll omkull i tamburen och slog sig antagligen på skoskåpet, stackaren.

 

Höst

Jag må sakna det enkla livet då det är sommar, värme och semester.

Men visst har ju hösten sin charm den också.

Särskilt så länge höstsolen skiner.

 

Lekisstart

Idag har Hannes varit första dagen på lekis.

Det var en förväntansfull kille som gick hemifrån i morse, och det var en nöjd kille som kom hem på eftermiddagen.

Första dagen gick långt över förväntan. Vi kom dit vid halv nio ungefär och jag var med i kanske tjugo minuter. Gick hem innan deras morgonsamling och vi kom överens om att jag kommer dit efter att de ätit och kollar om Hannes vill komma med hem, eller om han vill stanna kvar och gå ut och leka med resten av lekisgruppen. Utan att tveka sade han att han vill bli kvar och leka ute. Sen gick vi hela familjen och mötte honom då lekis slutade halv två.

Hans första dag blev alltså en hel lekisdag och jag var med bara en liten stund i början, resten klarade han på egen hand. Jag som hade inbillat mig att vi skulle inleda med kortare dagar och mycket föräldranärvaro. Vi tjuvstartade visserligen ”inskolningen” för en månad sedan då vi var tillsammans på ett första bekantningsbesök. Och det verkade lovande redan då – vi där över en timme längre än vi hade planerat för Hannes ville inte slita sig från lekarna. (Det är så otroligt fjärran från killen som i början av sommaren tyckte att vi skulle gå till en annan park ifall det råkade finnas andra barn i parken dit vi var på väg.)

Känns underbart att första dagen gick så bra. Det ska jag trösta mig med om en–två veckor då det visst lär komma ett bakslag då barnet inser att det nu faktiskt ska gå till lekis/dagis/parken varje vecka, flera dagar i veckan.

Medan katten är borta dansar råttorna på bordet. Amos var nöjd då han fick gå runt med Singsi i gåvagnen. Men jag tror nog att han var lite fundersam över var brorsan var. Tror också att Hannes hade saknat Amos, för han fick väldigt många fler pussar än vanligt under eftermiddagen.

 

Hemma

Han är nog glad över att vara hemma, våran Hannes. I natt då vi kom hem var han alldeles för trött för att leka med New Holland-traktorn eller Singsi. Men i morse lekte han i nästan en och en halv timme tyst för sig själv, medan vi andra sov vidare. Jag tolkar det som att det var ett kärt återseende med alla egna leksaker.

Och sedan cykeln.

Ovant med så mycket kläder.

Små Michelingubbar båda två.

Men glada sådana.

Och det är ju bra att majoriteten av familjen är glad över att vara hemma igen. Att jag själv väldigt gärna hade stannat kvar är en annan sak.

 

Carousel

Hej momi och moffa!

Igår var det karuselldag.

Jag åkte tågkarusell. Fast inte momi och moffa var här.

Och sen busskarusell.

 

Vårt dagliga bröd

Det finns mycket jag kommer att sakna härifrån.

En av de sakerna är att på morgnarna traska ner hit med en liten pratkvarn som sällskap. Renault, Peugeot, Renault, Fiat, Citroën, ni vet. Har lärde sig nåt nytt annars – han kollar bilmärket på ratten nuförtiden. Tidigare kollade han antingen framtill eller baktill på bilen.

En gång har han gjort vår standardbeställning på une baguette, un pain au chocolat et quatre croissant, s'il vous plaît. Igår var det jag som beställde, men han lade väldigt ansvarsfullt växelpengarna i sin shortsficka.

Och det tyckte försäljaren att var så gulligt att han fick en kaka på köpet. Hannes goda kaka, Hannes tycker om den goda kaka.

Det jag också kommer att sakna är att äta frukostcroissanterna till ljudet av att någon borstar bort oliverna som under natten fallit ner från trädet bredvid poolen.

Och så kommer jag att sakna känslan att gå med varma, nygräddade baguetter under armen och känna doften av nybakt. (Det ljusa brödet i sig kanske jag däremot inte direkt kommer att sakna. Hej, hej rågbrödslandet, snart kommer vi tillbaka.)

 

 

Nyanser i språk och nyanser i hår

I onsdags var jag till frissan, coiffure.

Honungsbrun tyckte jag att lät som en fin färg, men frissan tipsade om att det är orange i den och rekommenderade att ta en annan färg i stället. Gianduja blev det kanske, med nåt annat blandat i.

Milkshakefärgerna hade ju roliga namn.

Och någonstans här när jag satt med färgen i håret och en fransk skvallertidning i handen började jag fundera på vad jag gett mig in på. Jag som inte ens ville klippa håret i England, jag klippte håret på franska.

Det gick helt bra ändå. Den första frissan, hon som lade i färgen, kunde en del engelska. Men ändå fick vi ta hjälp av en annan kund som tolk då hon skulle förklara någon egenskap hos färgen. Och så ska vi inte tala om på vilket namn min frissatid var bokad, jag såg att hon skrev något med många G då jag bokstaverade namnet för henne tidigare på dagen.

Den andra frissan, hon som klippte, kunde inte väldigt mycket engelska. Och jag förstår en del skriven franska, men ack så mycket knepigare det är med talad franska. Mycket får man fram med teckenspråk, längder till exempel. Hon fick ändå be mig åtminstone tre gånger att stiga upp innan jag fattade vad hon menade. Delvis säkert för att jag aldrig tidigare har stått upp då någon klippt mitt hår, det kändes därför lite oväntat.

Är vi i Frankrike eller är vi Frankrike? Det man har med sig i väskan till frissan är förstås baguetter.

Och slutresultatet. Jag blev riktigt nöjd. Brun och inte längre så sliten av sol och salt.

Och med tillfälliga lockar.

 

Längtan att fara hem och önskan att stanna kvar

Vi har inte många dagar kvar här nu. Och jag undrar hur det ska vara möjligt att återgå till en vanlig vardag igen.

Sandlåda som sandlåda, kan man ju tycka. Men jag trivs avsevärt bättre vid den här stora sandlådan än vid sandlådan i det vi kallar stora parken, alltså invånarparken hemma i Mattby.

Jag tror däremot att Hannes har lite hemlängtan. Han har redan i någon veckas tid planerat vad han ska leka med då vi kommer hem. Först med stora New Holland-traktorn och sen med duplobussen. Och så ska Singsi få duscha. Singsi har nog funderat och funderat var vi har varit. Dessutom ser han fram emot att få börja på lekis. Under den senaste veckan då vi på morgnarna frågat om han vet vad vi tänkt göra under dagen har han förhoppningsfullt svarat Fara hem!?.

Det är ju bra att jag vet att någon blir glad över att komma hem. För jag har inte det minsta hemlängtan. Inte alls. Fyra veckor är rätt länge att vara på resa, men jag hade gärna stannat flera veckor till. Vi har haft det alldeles underbart här, och jag är inte redo att lämna sommaren och semestern än.

Igår hade vi en mulen, svalare dag. Jag bar för första gången med mig långärmat under dagen och klädde faktiskt på mig både långärmat och strumpor på balkongen på kvällen. Annars har vi haft över 25 grader och man har klarat sig från morgon till kväll med shorts och kortärmat. Livet är så oerhört mycket enklare då man inte behöver klä på sig en massa då man ska gå ut. (Att själv dra på sig en huppare och strumpor anser jag vara överkomligt, det är påklädandet av barnen som känns aningen mer ansträngande.) Och livet är ju förstås också enklare då man konstant är två vuxna tillsammans med barnen.

Jag brukar intala mig själv att jag gillar de fyra årstiderna i Finland. Men näääej, just nu ser jag inte det minsta fram emot varken höst eller vinter. Det enda jag ser fram emot med att landa i hemmiljön igen är att kunna använda ugn och frys. Och träffa nära och kära förstås – men ni skulle lika väl kunna komma hit och hälsa på i stället.