Elva månader (och några dagar)

Nånstans här mellan varven blev han elva månader, vår lilla baby. Nu tänker jag inte räkna månader mer – när någon frågar är han snart ett, och sen ett och sen lite mer än ett. (Att som i England hålla reda på femton månader och sjutton månader är inte min grej.)

En av favoritsysslorna just nu är att peka på lampan och säga Dääää.

Mam-mam-mam säger han och ibland dä-dä-dää som kanske betyder pappa. Hannes har han däremot inget namn för ännu, åtminstone inget som jag urskiljt. Han pratar och pladdrar en hel massa annat också, men inget som jag förstår.

Att träna på att gå har också blivit riktigt kul den senaste veckan. Det var som om han mittiallt fattade att han ju faktiskt kan gå själv då man håller i hans händer, tidigare har han helst bara satt sig ner då vi testat. Han går också gärna längs möbler eller med gåvagnen. Och så kan han krypa runt för sig själv i en evighet och köra med en bil eller en traktor – helst något som har ljud. Gillar att tömma alla lådor och korgar han får syn på och kommer sättande med fart då han hör att dammsugaren startar eller någon öppnar diskmaskinen.

Skiner upp då man sjunger för honom eller då han hör musik, och är överlag gladlynt för det mesta. Glupsk och matglad är han fortfarande. Det mesta han blir serverad sjunker ner – banan, avokado, yoghurt och grynost är de största favoriterna. Ammar flera gånger om dagen, och de senaste veckorna igen också på natten (flunssa?, tänder? ny obekant plats? för liten portion kvällsgröt?) – men det ska vi jobba bort.

Han är en lillebror som fortfarande mest söndrar och förstör storebrors lekar, men som allt mer också börjar bjuda på leksällskap. Bästa sämjan har bröderna vid matbordet då de sitter och trummar i takt. (Tills storebror säger: Aaamos, jag tycker inte ALLS om det där ljudet.)

 

Babypoesi

Idag var jag och Amos på babypoesi på bibban. Han var lite mera med nu än i våras då han bara låg på en filt med blicken fäst i fjärran. (Visserligen var han inte bara mera med nu, utan också mera borta – för han kröp ju runt och rymde undan en del.)

Min favoritramsa idag var utan tvekan Staden av Annika Sandelin. Babypoesi i ordets sanna bemärkelse.

Du suger på nappen i tyst bryderi:

Vad är det för värld som jag hamnat i?

 

Morgonstund har guld i mund – också i stan

Inga vedspisar, gungstolar eller radioapparater, men visst kan en morgon i stan också ha guldkant. Särskilt då klockan är över nio, Hannes är avlämnad på lekis och Amos håller på att slumra till i vagnen i väntan på nåt program som börjar klockan tio. En stund att bara ströva runt och fördriva tid. (Och återhämta sig från stressen som det fortfarande är att få iväg oss allihop i tid på morgonen.)

Lite solsken – och strand – på det, och det ger en riktig guldkant på den där märkliga timmen mellan nio och tio som är en sådan kontrast till timmen mellan åtta och nio. Den där märkliga knappa timmen då vi egentligen inte hinner med något och därför bara flanerar runt. För kort tid och för mycket av- och påklädande för att det ska vara någon idé att komma hem och för kort tid för att gå någonstans och uträtta något.

Men precis lämpligt med tid för att gå ner till stranden och bara andas.

 

Slarvmajan och Thomasbyxorna

Jag har varit en riktig slarvmaja då jag loppisshoppat på sistone. Har kommit hem med inte mindre än två par mjukisbyxor åt Hannes med hål i. Harmar som attan, för jag brukar försöka kolla att plaggen är i skick innan jag köper. Båda hålen har jag upptäckt så fort vi kommit hem och jag vänt byxorna aviga för att lägga dem i tvätten. (Note to self: testa att vända ut och in på plaggen redan före kassan.)

Ekonomiskt är det ju inte direkt någon stor förlust, men bara för att det harmade så mycket på ett principiellt plan bestämde jag mig för att lappa hålen i stället för att bara lämna byxorna liggande i väntan på att bli lump. Finns färdiga stryka-på-märken som hade gjort jobbet lätt, men det kändes väldigt omotiverat att betala säg fyra euro för ett tygmärke för att lappa ett par byxor man betalat under en euro för. I stället offrade jag två tygmärken från en Thomas-mössa jag köpte på bakluckeloppis i England, men som visade sig vara av en modell som inte alls passar på våra killar. Sprättade bort märkena, strök fast dem med vliesofix som jag hade hemma (och sydde för säkerhets skull ännu fast det ena för hand).

Tadaa, Hannes fick ett par byxor med Thomas på knät och ett par med en etta på rumpan.

Jag tror han blir nöjd, och jag är nöjd då jag känner hur marthapoängen rasslar in – jag har ju både lappat söndriga kläder och kombinerat två (visserligen misslyckade) loppisköp med varandra.

 

Brandmannen och spindeln

Hannes och de andra lekisbarnen hade haft brandbilen på besök igår. Inget mer dramatiskt än att den var på uppvisning, men spännande ändå att få träffa brandmännen. Hannes berättade om och om igen vilka verktyg de hade och vad de använder dem till. Och så berättade han om att de har en mask för ansiktet. Vi talade oavbrutet om masken, yxan och motorsågen i kanske tjugo minuter. Så talade vi snabbt om något annat, och sen började han berätta om brandmännen och spindeln. Jaha, spindel, vad i hela friden månne det kan vara för nåt i brandmannautrustningen tänkte jag tyst för mig själv och frågade försiktigt lite mer. Det var spindeln hit och spindeln dit och jag hade ingen aning om vad han talade om tills han sade att man har den för ansiktet. Ja ja, det var ju förstås masken han menade och inte spindeln. Tycks inte vara så lätt att hålla reda på alla små kryp. Särskilt inte då lekis under dagen dessutom varit dekorerat med många spindlar inför eftisbarnens Halloweenfirande.

 

En lördagseftermiddag i Åbo

Hur det nu kom sig så hade jag en eftermiddag alldeles för mig själv i Åbo senaste lördag. Då jag gick ner i Kaskisbacken mot ån tänkte jag att vädret var exakt som det brukade vara under strömmingsmarknaden på den gamla goda (?) tiden då jag bodde i Åbo.

Och visst var det strömmingsmarknad.

Mina favoriter den här gången var helt klart andra djur än fiskar.

Vad gör man annat då man är ensam på stan? Jo, man går på kaffe.

Till Café Art. (Och pratar med baristan om att bo i Sydney. Ja, det var tio år sen och jag kunde knappt förklara var i stan jag bodde. Dessutom tror jag att jag aldrig riktigt fick kläm på vädersträcken i den staden. )

Bongade en tjusig lampskärm i ett fönster.

Och efter att jag svirat om till partykläder inför kvällen kom jag tillbaka till stan.

Och gick på kaffe.

Det var så underbart att bara gå runt och flanera. Och att bara sitta ner och titta på folk runtomkring en. Har faktiskt saknat det här med att planlöst sitta och titta på folk, det är sällan man tar sig tid till det då man har två små i släptåg.

 

Julkalender

Häromdagen damp den första leksakskatalogen ner i postluckan och jag insåg att det snart är jul. (Gissa förresten om jag föll för illustrationen på baksidan.)

Och nu har även jag inlett julförberedelserna. Tack Perfektionisten Pia för inspiration på instagram!

Det jag börjat fixa med ska bli en aktivitetskalender – med en salig blandning av böcker och musik, pyssel och lek, utevistelse och förstås vanliga julsysslor. Började igår skriva en lista på allt möjligt skoj vi kan hitta på i december.

Och idag gick jag runt här hemma och plockade ihop rekvisita. Blev mittiallt taggad till tusen att planera kalendern. Tanken är att barnen varje dag ska få öppna en låda där det finns någon grej som hänger ihop med dagens aktivitet. Delvis är aktiviteterna planerade på förhand, men så kan vi ändå se från dag till dag vad inspirationen och dagsprogrammet ger utrymme för. Mest har jag tänkt på aktiviteter utgående från Hannes, men Amos kan säkert vara med på ett hörn i åtminstone en del av grejerna.

Och så en minneslista för mig själv, det här kan vi göra inne: läsa om hur Findus och Mamma Mu firar jul, sjunga julsånger, lyssna på julmusik, spela pantomim, ramsa med Herr Gurka, gå till bibban, leka café, klä ut oss allihop, fixa köksorkester, baka pepparkakor, laga trolldeg, baka julstjärnor, vara stjärngosse, välja julgran, klä julgranen, dansa ringlek, måla med vattenfärger, måla med fingerfärger, limma med en limmisbok, göra pyssel av färgglad kartong, göra en slipsorm, blåsa ballonger.

Uteaktiviteter ifall vädret är vintrigt: titta på snöflingor eller frost med förstoringsglas, göra snöänglar, åka pulka, titta på djurspår i snön, skida. Och uteaktiviteter om vädret är som det brukar vara i december: gå på mörkerpromenad med reflexväst och ficklampa, åka på cykeltur, gå till skogen och samla kottar, gå på julmarknad med en egen slant i en egen börs, tända sprattelstickor.

Har på känn att det kan bli riktigt kul det här, för mig själv åtminstone.

 

Nostalgi

Jag kom för några veckor sedan över en plastficka med utprintade mejl jag skrev från Australien. Oj denna nostalgi.

Egentligen var det här kanske ett slags förstadium till bloggen, mejl med reserapport till vänner och bekanta. Tror knappast att jag då ens visste vad en blogg var, och inte var jag någon armywife heller. Men på väg ut i världen på äventyr, det var jag minsann.

Slutklämmen från ett annat mejl, från en annan vistelse i Australien. Jag skrev detta 1.9.2004. För tio år sedan talade man inte om selfie. Det var visst ingen självklarhet att publicera foton på sig själv, utan något man gjorde ”alldeles på skoj”. Och för tio år sedan tyckte jag att det var ”behändigt” att ha en digikamera. Det tycker jag visserligen fortfarande att det är, men inte skulle jag längre beskriva en så självklar pryl som just behändig.

Däremot var det väldigt behändigt att få mejlen i utprintad form och som bonus dessutom ett sparat resereportage. För ärligt talat så vet jag inte om jag själv har dessa mejl sparade på nåt sådant sätt att jag skulle kunna komma åt dem just nu.

 

Möbelfix

I somras då jag var i Kierrätyskeskus fick jag lust att klä om fåtöljer. Senaste vecka fick jag lust att tapetsera byråer.

Hur snyggt skulle det inte kunna bli att piffa upp en gammal möbel med lite tapetrester.

Nu är jag ju dessutom i den nya situationen att jag har tillgång till en hel del möbler att fixa och trixa med, och har dessutom många olika rum att placera dem i.

Får nu bara vänta på att det klarnar vilka möbler vi ska ha i vilka rum i Åkers innan jag väljer byrå, tapet och färg.

På tal om konsten att förädla annars. Här ett fint exempel på hur man kan skapa mervärde av en simpel ikeastol. Nypriset är strax under tjugolappen, pimpad med pasteller kostade den dubbelt så mycket.

 

Morot

Han är ingen större vän av morot den här killen, särskilt inte rå morot. Men när han hade lyckats skala en alldeles själv så tog han faktiskt flera tuggor. (Nu får han börja träna på att skala potatis.)