Inga vedspisar, gungstolar eller radioapparater, men visst kan en morgon i stan också ha guldkant. Särskilt då klockan är över nio, Hannes är avlämnad på lekis och Amos håller på att slumra till i vagnen i väntan på nåt program som börjar klockan tio. En stund att bara ströva runt och fördriva tid. (Och återhämta sig från stressen som det fortfarande är att få iväg oss allihop i tid på morgonen.)
Lite solsken – och strand – på det, och det ger en riktig guldkant på den där märkliga timmen mellan nio och tio som är en sådan kontrast till timmen mellan åtta och nio. Den där märkliga knappa timmen då vi egentligen inte hinner med något och därför bara flanerar runt. För kort tid och för mycket av- och påklädande för att det ska vara någon idé att komma hem och för kort tid för att gå någonstans och uträtta något.
Men precis lämpligt med tid för att gå ner till stranden och bara andas.
Tales of an Army Wife 