Angry Birds i Storåkern

I onsdags hade vi prickat in en parkträff och picknick som snöade bort. Idag var det stor risk att samma upplägg med samma sällskap hade regnat bort.

Men man kan inte låta sig stoppas av lite regn, det är ju inte värre än att man blir våt. Och våta blev vi, för det ösregnade precis hela tiden vi var där.

Premiär i Angry Birds-park för mig, killarna har varit förut till parken i Oitans. Det var också första gången jag var i Storåkern, en stadsdel under uppbyggnad här nära oss.

Rolig klätterställning.

Hannes var aningen för kort (eller aningen för klumpigt klädd med regnkläder ovanpå vinterhalaren) för att ta sig fram på vissa ställen, och behövde lite hjälp här och där.

Tror det var riktigt bra att vi var där första gången en regnig vårvintervardag då vi fick ha parken för oss själva. Kan tänka mig att där är mera vimmel en varm sommardag, och då kan det vara knepigt för två vuxna att hålla koll på fyra barn om alla är ovana med stället.

Man må tycka vad man vill om de arga fåglarna och kommersialiseringen kring dem – men jag gillade lekparken i alla fall. Stor klätterställning, gungor, en sandlåda.

Och ett ”lusthus” högt upp i skyn.

Där vi hade picknick.

Fredagsmys att få tak över huvudet på picknicken.

Hit kommer vi igen (gärna ändå med ens lite mindre regn nästa gång).

 

Yr och galen

Mitt försök att planera programmet enligt vädret gick väl sådär den här veckan. I snöstormen var vi på springrunda och då solen sken från klarblå himmel gick vi på shoppingtur.

Min shoppingkompis var lite rörligare (och självständigare) nu än i höstas. Han trivdes bra bland allt det gula, så länge han inte behövde sitta i vagnen.

Några sekunder höll han i handtaget på vagnen.

Resten av tiden var han lite överallt, utom just på de ställen där han borde ha varit. Han gick konstant iväg åt precis fel håll, kröp upp i gömman på hyllorna bakom de gula plakaten, rev ner en hel hög med byxor och var väl i allmänhet just så yr som ettochetthalvtåringar brukar vara.

Allt gick väl ändå och vi kom hem med alltför många gula plastpåsar.

En av dagens favoriter är också gul, men den köpte jag inte på galna dagar utan i leksaksaffären Tingeling. En speldosa som spelar Här kommer Pippi Långstrump.

 

Tanter och traditioner

Tantvarning här. Men jag tycker nästan att det roligaste med olika årliga traditioner är att jämföra och se hur barnen växer från år till år. Det må sen gälla att öppna luckor i kalendern, baka pepparkakor, öppna julklappar eller så påskgräs – det är i samband med de här grejerna man gör bara en gång om året som man fattar hur mycket avkomman hinner utvecklas på bara ett år.

 

Onsdagens fiilisbilder

Jag är rätt säker på att jag inte är den enda som tycker att snön är onödig.

Imorse då jag steg upp och solen sken kändes det självklart att välja en springrunda framom att trängas på Galna dagar. En dryg timme och många blöta snöflingor senare var jag inte längre övertygad om beslutet var så förträffligt. Men då man väl är ute kan man likaväl springa, för fiilisen efteråt är ju ändå lika bra.

Otroligt att vädret kan växla så från dag till dag. Igår kändes det som en utmärkt idé att boka in lekparksträff och mellanmålspicknick för idag. Man kan väl säga att den picknicken snöade bort.

Cykellusten har ändå inte snöat bort. Nu väntar vi på att den nya cykeln ska anlända vilken dag som helst. Och att våren ska komma tillbaka, förstås.

 

Gårdagens outfit

Sällan jag bjuder bloggläsare på dagens outfit, men nu tänkte jag faktiskt göra det. Tycker jag lyckades särdeles väl med färgkoordineringen igår. Jag brukar verkligen inte klä upp mig då jag går till lekparken. Bara tänka att det ska vara vädertåligt och bekvämt, och inte alls fundera på hur helheten ser ut. Men igår då jag kom ut genom dörren hajade jag nästan till, för till och med jag såg att klädseln blev lite lustig.

Inte ens en treåring skulle väl lyckas färgmatcha så här smakfullt och stilrent. Nästa gång får jag satsa på accessoarer i cerise och gredelint också, så är missmatchningen av färger komplett. Nåja, det passade väl bara bra bland alla färgglada sandlådeleksaker.

Jag är åtminstone nöjd med mina nya träningstajts. Minst lika nöjd är jag med mitt policybeslut att det är okej att klä sig i trikåer då man ska hänga i lekparken. Vill minnas att jag ifjol våras reagerade på att träningstrikåer och färggranna träningsskor verkade vara uniform bland en del mammor i lekparkerna i Stockholm. Och mittiallt klär jag mig så själv. Det är minsann inte ett försök vara trendig, utan snarare att klä sig i det bekvämaste man har. Sedan jag började springa i trikåer för tre år sedan har jag tyckt att det är ungefär det skönaste plagget som finns. Men hittills har jag ändå känt mig lite obekväm att gå klädd så i andra situationer än då jag tränar. Nu har jag tydligen kommit så långt att trikåerna är bekväma både på kroppen och i knoppen.

 

Pyamas

Mepsen jag sydde i lördags påminde mig om varför jag egentligen beställde mer av alligatortyget då det var på rea. Jo, för att sy en pyamas åt Hannes.

I det här skedet var jag lite skeptisk till hela projektet.

Men ser man på, visst blev det en skjorta.

Apan fick vara första provkanin, för den egentliga pyamasbäraren låg redan och snarkade.

Och tada – ett par pyjamasbyxor till. På bilden saknas ännu gummibandet i midjan, men nu är byxorna nästan klara.

Pyamasen är sydd enligt ett mönster ur tidningen Ottobre 6/2009 som jag lånade på bibban.

 

Lekparksrunda i hemknutarna

I söndags testade vi en lekpark som var ny för oss. Fick syn på den senaste vecka då jag för omväxlings skull svängde höger i stället för vänster och sprang längs Rantaraitti mot Notudden i stället för Gäddvik och Westend som jag alltid annars gör. Parken låg tillräckligt nära för att Hannes skulle orka cykla, hoppades jag. Och tillräckligt långt borta för att det skulle ta en stund att ta sig dit (egoistiskt tänkt: mera utetid men mindre tråkigt parkhäng – och dessutom en trevlig promenad längs stranden på vägen dit).

Jag hade tänkt att Hannes skulle gilla båten, men han lekte hur länge som helst i sandlådan. Förstår hans intresse, det var första gången för säsongen som vi hade våra egna strandleksaker med ut. Jag hann redan ifrågasätta mitt val av park, var det faktiskt värt för honom att cykla närapå två kilometer för att få leka i en sandlåda.

Nåväl, han upptäckte båten.

Och blev förtjust.

Jag blev förtjust i utsikten. Hit ska vi komma igen i sommar, gärna kombinerat med ett besök på restaurangen Villa Pentry som ligger bredvid.

På hemvägen stannade vi i en annan ny park. Riktigt trevlig den med, men tyvärr reserverad för dagisbarn under vardagar.

Amos vaknade och fick vara med och leka.

Det har parken kan också bli ett bra utflyktsmål något veckoslut.

Hannes cyklade närmare fyra kilometer under vår runda, med stopp i två lekparker däremellan. Länge leve Puky! Han gnällde inte en ens enda gång på vägen. Men det första han sade då vi parkerat cykeln hemma i cykelförrådet var: Imorgon ska jag inte cykla till lekis. Så antagligen tyckte han att det var rätt långt att cykla ändå. Han hade trots allt ändrat sig imorse och ville cykla i alla fall, mest av allt på grund av ett par nya fingervantar.

Det var i alla fall riktigt roligt att upptäcka att vi nu kan söka oss till lekparker lite längre hemifrån, för jag börjar vara rejält trött på invånarparken här i Mattby.

 

Arne Alligator i våra hoods

Idag var det familjefest i Mattby.

Arne Alligator var där.

Och Djungeltrumman, som lär vara en av få orkestrar här i världen som har en egen skorsten.

Hannes gillade – han klappade händerna, sjöng lite med (!) och dansade till och med en kort stund.

Amos gillade också, och dansade lite mer.

Inte illa med en gratiskonsert. Jag säger då det, av alla mutor man kan tänkas få så här i valtider så satt det väldigt bra med en Arnekonsert och en fisksoppslunch. Dessutom mete för barnen (och kanske lite röstfiske bland de vuxna). Vill inte köra partipolitisk propaganda, kan bara nämna att jag inte förut har hört Djungeltrumman prata så mycket om nyckelpigor under en spelning.

 

Meps

Dagen till ära sydde jag en mössa med Arne Alligator. En meps som det kallas i Sverige, den här kombinationen av en mössa och en keps (eller en pipo och en lippis om vi tar det på ren finlandssvenska). Mepsar är väldigt populära just nu i en sygrupp jag är med i på facebook, och jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag tycker att de är töntiga eller tuffa. Så jag måste testa att sy en själv (mönster härifrån). Tycker den blev lite kul, och dessutom tror jag en meps är den perfekta vårmössan för Hannes vars ögon är väldigt känsliga för solljus.

 

Morgonmeditation

Tänk att en tisdagsmorgon kan vara så här vacker. Och ibland behövs det en lugn vy och ett sovande barn i vagn klockan nio på morgonen. (Ja, Amos har lite lustiga rutiner nu. Tidiga morgnar och därför gärna en tupplur redan vid 9-10-tiden.)

Jag vet inte vad det är med vårsolen i år, för det är inte bara smutsiga fönster och dammråttor i knutarna den avslöjar. Nej, den har letat sig in också mentalt i alla möjliga skrymslen och vrår och fått mig att tänka och fundera och reflektera över än det ena och än det andra. Vet inte när jag senast funderat så mycket som den senaste veckan. Eller ska vi säga tagit mig tid att fundera så mycket. Stort och smått, högt och lågt. På saker jag borde ha sett och förstått då jag var tjugo och på saker jag hoppas se och förstå då jag är femtio. Om talterapeut är det jag ska bli då jag blir stor, och om det inte skulle vara en förträfflig idé att flytta till Ystad. På dagisansökan och på jobbstart. På var det lönar sig att boka loppisbord och på vilka kläder som behövs för killarna till våren. På hurudan person jag är, och på hurudan person jag varit. På sparkcyklar och på om vi kan avstå från dubbelvagnen. Och på en massa, massa annat.

Och allt detta funderande är rätt utmattande. Dessutom har jag sovit som en kratta. Haft svårt att somna på kvällarna, vaknat mitt i natten och inte lyckats somna om eller vaknat onödigt tidigt på morgnarna, eller en kombination av alltihop.

Extra skönt därför att kunna stjäla sig en stund i lugn och ro på morgonen, där det enda man behöver fokusera på är ett spegelblankt hav och en pytteliten fisk som simmar runt nära stranden.