Spatseraren

Amos har en period då han gillar att gå. Eller ogillar att sitta i vagn, hur man nu väljer att se på saken. Igår gick han hela vägen hem från knatterytmiken och det är en sträcka på en kilometer. Imponerande att han orkade traska så långt tycker jag, det är ju ändå inte mer en tre och en halv månad sedan han tog sina allra första steg. Tänk vilken utveckling alltså.

Jag tycker att det är roligt att han vill gå, och låter honom gärna gå själv då det är möjligt. Måste passa på, för jag vet att det kommer tider då gå själv är det sista han vill göra.

Men det finns lägen då jag tycker att denna vagnvägran känns väldigt onödig. Idag på min springrunda till exempel. Han uttryckte sitt missnöje över vagnsittandet mer och mindre högljutt men konstant under de fem första kilometrarna. Då lät jag lät honom äntligen gå en bit. Det blev inte direkt den effektivaste länken jag varit på, även om vi sprang hand i hand också. Helst går han ändå och håller i vagnen, precis som storebror i tiderna gjorde – och fortfarande gör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s