Flygplansfobi och vardagspusselskräck

Imorse, medan jag skulle skynda iväg oss till lekis och medan jag tillsammans med den äldre gick igenom vart varenda nyckel vi har i huset hör och försökte förklara hur elektroniska nycklar fungerar och medan jag lade den yngre på pottan i full uteklädsel då han bad om det (till all tur var han klädd i rock och byxor idag, inte i halare som de senaste dagarna) mitt i den där vanliga vardagsmorgonrumban läste jag det här blogginlägget hos Valeäiti*. Och jag stannade till. Är det faktiskt värt det? Vardagen vi kommer att ha från årsskiftet alltså.

Om våra morgnar just nu stannar upp en stund gör det absolut ingenting, det enda som händer är att vi kommer lite sent till lekis. Vi hinner begrunda nycklar, vi hinner sitta på pottan och vi hinner stelna till och stanna upp och fundera på livet. Vi missar inga bussar, vi missar inga möten, vi missar ingen deadline. Blir vi sjuka nu missar vi några dagar lekis och ställer kanske in några lekträffar, inget värre än så.

Jag misstänker att det kan ha anats mellan raderna här på bloggen – att jag drabbats av ekorrhjulsfobi och vardagspusselskräck. Vet att det händer många som är på väg tillbaka till arbetslivet efter att ha varit hemma med barnen i flera år. Så varför skulle jag komma undan nojorna? Jag som alltid angstar och tror att livet tar slut bara för att semestern tar slut. Och som tappar humöret totalt sista dagen på resan. Försöker intala mig själv att jag just nu borde satsa fullt ut på att njuta av de sista månaderna som vårdledig. Men det gör jag inte – i stället angstar jag, ältar jag, grubblar jag. Och ifrågasätter allt. Funderar på var vi ska bo, vad jag egentligen ska bli då jag blir stor, hur vår vardag ska se ut – nu och då barnen går i skola. Och så vidare, och så vidare.

Samtidigt är jag som en magnet för alla möjliga mindre angenäma historier. Läser jag ett blogginlägg leder det mig förr eller senare till en text om panikångest, depression eller dylikt. Småpratar jag med en mamma i parken råkar det sig att hon nämner att uteluften är under all kritik vid ett av de dagisar vi tänkt oss, och nästa vecka berättar en annan mamma i förbifarten att inneluften är bedrövlig i ett annat dagis som kanske skulle vara ett alternativ för killarna. Vet att jag borde sluta lyssna på vad folk berättar, men det är så svårt att stänga av. Jag lyckas inte stå och bara beundra höstlöven och blunda för allt annat. I stället är jag en svamp som suger i mig allt och ältar vidare. Hur viktig är luftkvaliteten, ska man bara strunta i det man hör eller borde man läsa på lite? Då en liten typ i familjen har infektionsastma känns just luftkvaliteten inte helt ovidkommande.

Igår fick jag i alla fall veta att arbetssituationen vid årsskiftet inte riktigt blir vad jag blev informerad om i juni. Jag ska inte från januari sköta mitt gamla jobb plus ett helt nytt jobb, och dessutom göra detta på 80 procent av arbetstiden. Det var riktigt skönt att höra att vissa delar i den ohållbara ekvationen faller bort, särskilt eftersom jobbstarten samtidigt innebär att två barn börjar i dagis (förhoppningsvis nära hemmet men där är allt fullt just nu, så kanske i stället längre hemifrån med allt vad det innebär av längre resor), mitt i infektionstiden dessutom. Måste säga att jag en och annan gång under sommaren frågat mig om det verkligen är värt det.

Jag vet ju att allt går. Man klarar det, man fixar det, det löser sig, man vänjer sig. Alla andra klarar det också. Men är det värt det? Är det nu igen bara jag som nojar över att en period i livet är på väg att ta slut och en ny vardag börjar? Eller är det dags att söka sig bort? Varifrån? Och vart? Var är det egentligen som skon klämmer, vilken pusselbit är det egentligen som är så vanvettigt svår att få att passa ihop med resten? Det är stora saker och det är svåra saker. Och så tänker man en stund på flyktingkrisen och det ekonomiska läget i landet och inser att ens egna grubblerier verkligen bara är petitesser. Men kanske det ändå är riktigt bra att reflektera och filosofera lite där mitt bland barnkalasplanering och vinterklädsinventering. Fundera vem man är och vart man är på väg. För visst tusan förändras ens värderingar då man får barn.

På tal om fobi så har Amos en ny fobi. Han uttryckte sin första treordsmening i natt, gråtande. Mamma, lentotoo rädd. Har ingen aning om varför han mittiallt är rädd för flygplan på nätterna, men det har hänt flera kvällar den här veckan. På dagarna däremot pekar han glatt och ivrigt på flygplan. Jag är i alla fall glad att det nu förhoppningsvis blir några veckor lite normalare familjeliv, jämfört med senaste vecka då jag varit ensam med killarna och flygplansfobierna sju av åtta nätter. Hur gör man sånt sen då man jobbar? Hur fixar man rubbet då den andra är på arbetsresa?

Nä, nu tar vi helg och jag försöker stänga av. Inte läsa blogginläggen om illamående av olika slag, inte lyssna på parksnack om resursbrist och beskrivning av dagisdagen som en enda lång räcka av väntetid och dålig luft. Jag ska andas frisk luft på landet, sticka lite, äta kinuski och vara glad för att jag ännu i några månader är hemma med den yngre och att den äldre ännu i några månader går på ett alldeles underbart lekis. Leva i nuet, och njuta av det.

* Valeäiti är annars en bra blogg som jag har följt i flera år. Blev tipsad om den då vi råkade sitta bredvid bloggarens pappa i flygplanet på väg hem från vår bekantnings- och bostadsletarresa till England då Hannes var ett halvt år gammal.

 

Annonser

2 thoughts on “Flygplansfobi och vardagspusselskräck

  1. Sen tänker jag också alltid på alla ensamstående, som också klarar allt. Helt ensamma, dessutom. Vi är ändå två som delar. Och som du sa ” alla andra ” klarar det också, tycker kanske bara att det är lite skrämmande att ta sig ur den här trygga bubblan. Och någon gång måste man ta sig ur den.
    Och dagis är inte bara en negativ förvaringsplats, tycker jag efter en dryg månads erfarenhet. Vårt är i allafall, trevligt och barnen har trevligt och pedagogiskt program varje dag. Visst hamnar man säkert vänta på sin tur ibland men så är det i grupp och det är också bra att lära sig vänta och visa hänsyn till andra.

    Jag försöker också intala mig själv att njuta av den här sista tiden hemma och sen ta tag i vår nya vardag efter nyår, den kommer säkert bli bra den också.

  2. Vi borde träffas eller ringas😊 Tror vi sku få några timmar att gå ganska fort med snack kring det här temat! F har dessutom haft inf.astma så det kunde vi babbla om på samma gång. Tills dess-andas djupt, ta en halv dag i sänder och sålla bland ”måsten” 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s