Självskrivet

Hannes satt och pysslade kort åt sina lekiskompisar i Åkers ett par veckor efter sin fyraårsdag. Mittiallt sade han att han skrivit namn på ett av dem så att alla ska veta åt vem det är.

Och mycket riktigt. Det är förstås inte Sutit som hans lekiskompis heter, men läser man från höger till vänster kan man inte ta fel. Måste erkänna att jag blev imponerad över att han kunde skriva ett namn utan någon som helst hjälp av någon vuxen.

Nästa teckning han gjorde var åt pappa. De första bokstäverna klarade han själv, sedan behövde han lite hjälp med i vilken ordning bokstäverna kommer. Det Hannes skriver ska man läsa nerifrån och upp, men efter det allra första namnet han skrev har han skrivit bokstäverna i rätt ordning från vänster till höger.

Några veckor senare skrev han ”Amos snart två år” med lite hjälp. Lite svårläst förstås, om man inte vet vad där ska stå.

Så blev det dags att skriva önskelista. Och tro det eller ej, men det mesta skrev han med ytterst lite hjälp. Bokstaven B har jag skrivit, den ville han inte skriva själv. R är en annan bokstav han ofta vill ha hjälp med, men här fixade han den själv. Lite hjälp fick han förstås med stavningen.

Lippis och lösa handbojor. (Lösa betyder här att det ska vara handbojor som går att ta loss, jämfört med de handbojor som är tryckta på hans nya polispyamas.) Sitt namn skriver han också själv, och kommer ihåg att det ska vara två n. Grattis blir däremot alltid Gratis.

Han skriver inte bara, han läser också ibland. Det är absolut inte så att han på riktigt skulle ha knäckt läskoden, men något enstaka ord här och där lyckas han läsa. Han har redan ett bra tag bokstaverat ord han säger, till exempel i boktitlar som han känner. M-a-m-m-a M-u och K-r-å-k-a-n, till exempel. Det här lyckas han med om han från tidigare vet vad det står eller om det gäller enkla ord som han kan härleda för att det också finns en bild, såsom i pekböcker.

En dag han satt och stämplade och jag som var i ett annat rum hörde hur han sade M-Å-L-A, måla, måla, måla. Måste kolla varför, och minsann – på stämpeltuscherna stod det måla. Det hade vi inte talat om på många, många månader tidigare, så det visste jag att han hade klurat ut själv där och då.

Det är så intressant hur bokstavsmedveten han är, och vilka detaljer han lägger märke till.

”Mamma, varför säger man smutsit fast där står ett G också?” sade han en dag då han stod och bokstaverade texten på diskmaskinsmagneten.

Det är inte bara versaler han läser, han känner igen de flesta små bokstäverna också.

”Mamma, varför läser du opp fast där står upp?”

Nu går det inte längre så lätt att formulera om texten i en bok utan att bli fast för det. Lägger jag till exempel in några extra Muuuu, muuu eller Kra, kra, kraa eller några andra läten då jag läser frågar han då och då om det faktiskt står så i boken eller om jag bara säger så. Det är förstås väldigt svårt att säga vad han verkligen ”läser” och vad han bara minns från tidigare, särskilt då det gäller välbekanta böcker. Och jag har varit fundersam om det är så att bara jag ser talanger som han ännu inte har. Men idag i lekis skulle han skriva ”biljett” och hade bett en av lekisledarna skriva modell åt honom. Då han följde med bokstav för bokstav vad hon skrev hade han först sagt ”nu står där bil” och sedan efter en kort diskussion om varför biljett skrivs med två T ännu sagt ”nu står där ett”. Så det är nog inte bara jag som inbillar mig att han kan läsa korta ord också i helt nya sammanhang. Vår lilla professor.

Annonser

One thought on “Självskrivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s