Sushi för nybörjare

I dagens låda i aktivitetskalendern fanns ingredienser för sushi. Hannes har i flera månader talat om att han vill äta sushi, eftersom det är en av lekiskompisarnas favoriträtt. Nu blev det äntligen av.

Jag hade tänkt att alla skulle få laga sin egen sushi. Men Hannes backade ur då han hörde att man skulle fukta fingrarna med vatten innan man rullar riset för att det inte ska fastna. Han stod i alla fall och beställde ”fyllning” i takt med att jag rullade ris.

Amos ville gärna vara med och fixa. Rulla, rulla, rulla sade han och klämde in en massa ris i bambumattan. Synd att han inte hade ett sjögräsark under, så hade det varit lite lättare att få mattan ren efteråt.

Vi körde fuskvariant, vet inte ens om det skulle få kallas sushi för det var ingen rå fisk. I stället hade vi kallrökt lax och gravad lax. En orsak var att det är sådant jag vet att killarna gillar, och jag ville ge dem (särskilt då Hannes) en bra upplevelse av den första sushin.

Nam, nam, nam sade Amos och plockade i sig laxen först.

Hannes gillade också laxen mer än riset. Till min stora förvåning tyckte han att sushi var jättegott, särskilt då laxen förstås.

Skoj också att äta med pinnar. Eller käppar som Amos sade.

Fri stil, huvudsaken är att godsakerna kommer in i munnen.

Och så fort jag tittade åt annat håll försökte Amos dricka ur sojaskålen.

 

Annonser

Mellanmål

I kalasförberedelsetider kan det hända att man blir bjuden på lite mer lekfulla mellanmål än vanligt.

Vissa saker förblir antagligen engångsföreteelser. Eller så förverkligas de på nytt i liten skala, eftersom testpatrullen gillade dem. Men lite väl petigt och pilligt för massproduktion. (På idébilden jag kollade hade nyckelpigsprickarna gjorts av kryddnejlikor, men det kändes inte optimalt utan snarare halssträvt för en ettåring som slukar allt utan att tugga särdeles mycket.)

Andra saker visar sig vara relativt lättfixade och effektfulla.

 

Det söta lördagstipset

Lördagskväll, sötsuget slår till efter att killarna somnat och det enda godiset som finns i huset är likörkarameller. Vad gör man då?

Jo, man tar en matsked av det ena och en matsked av det andra.

Och det blir en koppkaka, mug cake. Perfekt en höstkväll, det är så där lämpligt varmt och skönt och mysigt att sitta och skeda i sig kladdkaka ur en mugg. Snabbt går det också om chokosuget är akut, mycket snabbare än att blanda ihop chokladbollssmet och vänta att den ska stelna så man kan rulla bollarna. Receptet på koppkaka hittade jag här. Kommer definitivt att göra det igen, till eftermiddagskaffet eller som nattmat.

Sommarbär

Vädret må vara som det är den här sommaren. Som tur är kan man trösta sig med att det ändå finns sommardelikatesser.

Jordgubbar och getost – vilken underbar kombination i sallad.

Mina sommarluncher handlar långt om sallad och grönsaker toppat med någon ost och någon frukt. Halloumi och granatäpple, getost och jordgubbar, fetaost och nektarin. Gott, enkelt och nyttigt.

Bååbää! Vilken lyx då momi plockat blåbär på ris åt killarna.

 

Mat, mat och mera mat

Nu blir det mat för hela slanten. Jag förstår att få bloggläsare är intresserade av utförliga rapporter om vad vi äter till vardags, men de här matinläggen skriver jag främst för egen del – för att veta var jag hittar inspiration och kan friska upp minnet då matlagningsambitionen igen är på noll och vi äter pasta, pasta och åter pasta. Har under våren fortsatt ambitionen att försöka testa några nya recept varje vecka. Vissa veckor lyckas det, andra inte.

Vi har ätit fattigmans bouillabaisse (med räkor i, och mer tomatkross), indisk korma med blomkål, och batatfranskisar med auraostdipp. Försökte sälja de sistnämnda som orange franskisar för Hannes, men han köpte det tyvärr inte. De blev visserligen inte så spröda och krispiga som de borde ha blivit, men jag och Amos storgillade dem i alla fall. Också fisksoppan och korman var verkligt goda.

Fiskfärsbiffarna blev genast en storfavorit. Enkelt och supergott. Till och med mannen som inte gillar fisk tyckte att de blev goda.

Citronpasta är fräscht och gott, passar suveränt till rökt lax. (Jag trodde verkligen inte att jag som haft aversion för smör i nästan tjugo år mittiallt bara skulle blanda smör i pasta och tycka att det är gott – men med citronsmöret blev det verkligt bra.) Kikärtsbiffar med tzatziki var också delikat.

Matglädje för våra barn.

Den ena tycker om att laga – den andra tycker om att äta.

En orsak till mitt matexperimenterade under vårvintern har varit att få Hannes att smaka på (och helst också äta och tycka om) mångsidigare rätter än tidigare. Och det har kanske blivit lite bättre. Åtminstone i lekis lär han på sistone ha ätit mycket bättre. Tar på inget sätt åt mig äran för detta, tror mer på grupptrycket i lekis, plus den frestande extra skivan hembakt bröd man får då man ätit upp hela portionen där. Skönt skulle det vara om han också hemma breddade repertoaren.

Sen igen kan Hannes överraska rejält också. Då vi åt blinier ville han smaka på rom. Och det gillade han (!?). Själv har jag fortfarande inte lärt mig förstå mig på rom, men åt lite för syns skull. Han kan vara så oerhört kräsen och motvillig att smaka på nya saker, men delikatesser förstår han sig nog på. Blåmögelost, oliver, fetaost och pesto är exempel på sånt som han kan vräka i sig nu, men som jag själv lärt mig uppskatta först som vuxen.

En annan orsak till testandet av nya rätter har varit att för egen del få in mer inspiration i både matlagandet och ätandet. Omväxling förnöjer minsann. Och i boken Tio lektioner om matlagning hittade jag bra poänger om det här med inspiration i matlagningen.

Exakt så där är jag funtad, jag behöver ett ryck inspiration då jag googlar recept, funderar igenom vad vi ska äta den kommande veckan och skriver inköpslista för veckohandeln. Veckomatlista – jag – vadå? Men det är exakt det som behövs. För då menyn väl är uttänkt och ingredienserna inhandlade är det ju bara att laga maten och njuta – i det skedet behövs ingen större inspiration. Jag är helt enkelt inte den som kokar soppa på en spik och förvandlar innehållet i ett tomt kylskåp till en delikatessmåltid.

I stället har det blivit veckomenyer nedplitade på närmaste papperslappar.

Lite ny syn på stapelvaror har jag fått också. Har man kikärter, koriander och kokosmjölk hemma kan man alltid laga något gott – lite turkisk yoghurt och lime till så är det perfektion.

Spenat i flera former har det också blivit. Färsk i sallad med granatäpple och blomkål, eller fryst i spenatpannkaka. Spenatpannkakan var annars det enda av de nya rätterna jag testat som inte riktigt var min grej. Med gravad lax och grynost till varendaste tugga av spenatpannkaka var det verkligt gott, utan det – not so much.

När jag hade bevisat för mig själv att jag är förmögen att laga mat enligt nya recept unnade jag mig boken Mera Vego som jag suktat efter en tid. Hittade den på bokrean, men den hade utan tvekan varit värd också fullt pris. Har lagat bland annat pasta rosso, mandelbollar, mangowraps, majsplättar med thai chilisås och pastagratäng med grönkål ur den, och allt har varit gott. En verkligt bra kokbok, helt enkelt.

Och nu blir det snart sommar och salladstider, och det gillar jag. Sallader är typ det enda jag kan improvisera ihop med bra resultat. Veckans variant med quinoa, champinjoner, fetaost, spenat och soltorkad tomat var till exempel verkligt god.

Bon appetit!

 

Earl Grey i muffinsform

Vi bakade Earl Grey-muffins i veckan. Och de var verkligt goda. Barnen gillade också, fastän jag var lite rädd att de inte skulle gilla tesmaken. Hannes storgillade dem och dessutom gjorde det intryck på honom att vi klippte upp tepåsarna med pappas te och hällde tesmulorna i smeten. Om ni vill testa finns receptet i Samarbete-tidningen.

 

Ännu mera mat

Har fortsatt att laga mat enbart utgående från vad jag själv vill ha.

Det har blivit risotto med butternutpumpa.

Resten av pumpan åt vi med pasta, fetaost och spenat.

Och tacos! Varför har vi inte ätit tacos förut? Tortilla har vi haft, men det var långt ifrån likadan succé som tacos. Borde ju ha fattat att Hannes skulle gilla de knapriga tacoskalen. Sin första taco åt han rentav med fyllning, resten åt han skal och fyllning skilt för sig.

Hittade tack vare detta blogginlägg det perfekta vegetariska tilltugget till tacos. Röda linser med tacokrydda. Enkelt, snabbt, nyttigt och framför allt gott.

Så här såg det ut då jag var halvvägs i fyllandet av mitt tacoskal. Då det väl var fyllt med extra allt såg det inte längre särskilt aptitligt ut, men jösses så gott det var. Killarna åt sina linser okryddade. Är annars väldigt glad att båda killarna gillar röda linser, kikärter och kidneybönor, det gör den vegetariska delen av matlagningen lite lättare.

Vi har också ätit paj med grönkål, fetaost, tomater och oliver (inspirerad av Perfektionisten Pia – igen en gång). Grönkål var en ny bekantskap för mig, och en trevlig sådan, kommer definitivt att laga igen. Hannes överraskade stort och åt upp hela sin första minibit och bad till och med om mera paj två gånger. Men då ville han ha bara paj och åt nästan enbart pajbotten, oliver och lite fetaost.

Batatsoppa enligt Pirkka (samma recept som finns på batatpurékorven).

Hannes åt två skedar soppa och levde på foccaccian som han var med och bakade.

Gjorde fyra olika smaker då vi råkade ha tillbehören hemma. Oliver blev Hannes favorit (vi andra fick knappt smaka), rosmarin, en naturell med bara salt och olivolja (som Amos gillade) och körsbärstomater med basilika. Oliver och rosmarin var mina favoriter av dessa, nästa gång kanske vi testar fetaost och soltorkade tomater också.

Och så ännu en soppa, en improviserad sak med palsternacka, potatis, lök, vitlök, vittvin och grönsaksbuljong. Riktigt gott serverad med turkisk yoghurt och solrosfrön. Hannes åt upp hela sin lilla portion (med många grimaser visserligen och mutad med oliver).

Amos har fortsatt vara min matkompis, han har bara gapat efter mera och ätit flera portioner av det mesta. Sopporna, risotton, grönkålspajen – allt har sjunkit ner. Då han fick smaka på enbart stekt grönkål spottade han ut det, men i pajen gick det bra. Det enda han egentligen inte har ätit under de senaste två veckorna var konstigt nog våfflorna. Han är en sådan fullständig motsats till sin bror då det gäller mat. Äter allt och äter snabbt. Jag hoppas så innerligt att det håller i sig. Hoppas också att det kan ha åtminstone en liten positiv inverkan på Hannes ätande.

Det jag märkt med mig själv är att det som krävs för att jag ska kocka mer mångsidigt och testa mer nya grejer är ett ryck av inspiration då jag googlar recept tills snålvattnet rinner. Och detta inspirationsryck bör komma i god tid innan handelslistan för veckohandlandet ska skrivas. Tidigare har det oftast blivit så att jag skrivit handelslistan minuterna innan mannen åkt och handlat, och då blir det mest bulkvaror och sådant vi alltid brukar äta. Men när veckomenyn är klar och ingredienserna finns hemma är det ju bara att laga och njuta.

Dessutom har jag insett att om man lagar middag man verkligen gillar finns det också god lunch följande dag. Vi äter oftast rester till lunch (eller ska vi säga killarna har ätit rester och jag har ätit havregrynsgröt för att jag föredragit det framom trista rester). Tidigare har detta lunchupplägg varit en nackdel, för om Hannes inte gillat middagen har jag försökt fixa nåt annat till lunch åt honom följande dag. Men nu äter han ju på lekis flera dagar i veckan, och jag och Amos kan fajtas om goda middagsrester hemma.

 

Matglädje

Veckans sallad av mästerkocken Hannes. Roligt att han nu faktiskt är till hjälp på riktigt då han är med och lagar mat. Jag behövde bara skölja grönsakerna och skära tomaterna (och reparera salladsslungan tre gånger), resten fixade han.

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om att jag utmanade mig själv att göra upp en veckomeny med nya eller nygamla rätter. Vi hade fastnat i pastamedpesto-träsket igen. (Eller ja, bottennappet var då jag en kväll insåg att jag själv fastnat i grötträsket – den dagens måltider var havregrynsgröt till en kombinerad frukost och lunch och risgrynsgröt till middag. Killarna åt dock aningen mer varierat, och tack och lov lite fler måltider också.)

Matglädje betydde den här gången att jag valde sådant som jag själv vill äta, då är ju både ätandet och lagandet så mycket roligare.

Vi har ätit falafelbiffar.

Och nudlar med räkor och musslor. Och kikärtscurry. Och avokadopasta (okej, okej, en gammal favorit, men vi hade inte ätit det på flera månader eftersom jag några gånger fick underliga magkramper efter just avokadopasta). Nu ska vi ännu laga batatsoppa och havrevåfflor och något till.

Det absolut roligaste med de nya rätterna är att se vilken matglädje Amos har. Det är så underbart, och ovant, att vid vårt matbord se ett barn som kastar sig över maten oberoende av vad det finns på tallriken. Han åt flera portioner av kikärtscurryn, likaså av falafelbiffar och nudlar med räkor och musslor. Håller tummarna för att det håller i sig, då är vi åtminstone två här i huset som gillar liknande mat. Hannes däremot, tja, han håller stilen. Äter ris och naanbröd och några kikärter, äter couscous och två små små bitar falafelbiff, äter nudlar utan sås och smakar på en räka som han genast spottar ut. Avokadopasta är vår räddning, det är typ det enda som alla fyra slafsar i sig med god aptit.

Nu är jag på vippen att klicka hem Mera Vego: mat för hela familjen. Har läst mycket gott om den kokboken och hoppas innerligt att den kunde hjälpa till att hålla kvar matglädjen i huset.

Tranoffee Pie

Armywifen levererar inte så mycket för tillfället, men ett recept på en höstdelikatess ska jag bjuda er på. För det här blev riktigt gott. Får gå under namnet Tranoffee Pie, eftersom det är som en Banoffee Pie men med tranbär i stället för banan. Jag lagade min första Banoffee Pie i somras, men det blev alldeles för sötsliskigt i min smak. Med tranbär i blir det en helt annan sak.

Börja med att göra bottnen. Smula cirka 200 gram digestivekex (jag valde fullkornsvarianten för att det skulle kännas yttepyttelite hälsosammare) och blanda ner 100 gram smält smör eller margarin. Tryck ut degen i en form (gärna med löstagbar kant, men det hade jag inte tillgång till).

Då pajbottnen stelnat brer man ut en burk karamelliserad mjölk ovanpå. (Jag fuskade och köpte färdigt karamelliserad mjölk, men man kan också köpa kondenserad mjölk och koka hela konservburken hemma så att man får nåt som påminner om tjock kolasås. Har själv aldrig testat att koka, min framförhållning och mitt tålamod räcker sällan för nåt som först ska kokas i många timmar och sedan ännu svalna innan man ens kan öppna burken och provsmaka.)

Strö sedan ut tranbär över kolasåsen. (Jag använde halvtinade bär.)

Strax innan serveringen bredde jag ut lättvispad vaniljvisp över bären (egentligen ska det vara vispgrädde, men jag föredrar smaken av vaniljvisp). Om man vill kan man sedan dekorera pajen, till exempel med riven choklad eller med att strö över lite kakao.

Jag hade inget lämpligt att dekorera pajen med, men den slank ner ändå.

Ni vet – kombinationen av tranbär och kola. Mmmmmmmmmm!