En väldigt speciell födelsedag

På söndagsmorgonen för en vecka sen började jag känna av värkar. Tio dagar efter den beräknade tiden, och jag kunde inte annat än tänka: äntligen!

Det här är efter klockan 11 på kvällen, jag har nyligen stått i en varm dusch då vi klockade värkarna (som kom med 2:30–3 minuters mellanrum) och efter det ringde jag till BB och fick grönt ljus att komma in.

Några minuter efter midnatt startade vi hemifrån. En lite annorlunda start på 35-årsdagen, kan man säga.

Checkade in på Jorv en knapp halvtimme senare och fick höra de magiska orden – du är 7 cm öppen.

Spafiilis! Nästan åtminstone, om det inte vore för de täta värkarna då. Mysigare stämning var det i alla fall i badkarsrummet på Jorv med dämpad belysning och lite grönväxter – jämfört med lysrörsskenet och de grönkaklade väggarna på Kvinnokliniken drygt två år tidigare.

Och klockan 3.53 föddes lillebror.

Födelsedagsfrukost. Och jag tror att många av er som fött barn håller med om att ingen hotellfrukost i världen slår frukostbrickan man får som nyförlöst.

Spakänslan bara förstärktes då jag tog på mig mina medhavda tofflor.

Vackert väder var det också. När jag kom till tvåpersonersrummet på barnsängsavdelningen vid 7-tiden på morgonen var där en annan mamma, men hon åkte hem på förmiddagen. Resten av dagen fick jag vara ensam i rummet och kunde dra undan alla draperier och öppna spjälgardinerna så att jag fick se ut.

Födelsedagslunch.

Födelsedagsmiddag (under locket döljer sig en grönsakspurésoppa).

Och jag kunde inte titta mig mätt på den bästa födelsedagspresenten någonsin.

 

Overdue och otålig

Hur vet man att man gått en god bit över den beräknade tiden? Jo, man får ett nyhetsbrev med rubriken ”You and your baby at 1 week. Newborn essentials”. Ett sådant fick jag igår – thank you very much NHS. Och idag fick jag ett mejl av Liberoklubben där jag ombeds svara på en enkät och berätta hur förlossningen gick till. Visserligen har både den brittiska hälsovårdsorganisationen och den finländska blöjklubben garderat sig och skriver också om hur det kan kännas när den underbara väntetiden bara fortsätter och fortsätter. Otålighet och frustration till exempel – låter bekant det där.

Idag är jag i vecka 41+1 och hade mitt sista rådgivningsbesök som gravid. Allt såg bra ut och nu vill de inte se mig på mödrarådgivningen mer, härefter blir det barnrådgivningen som gäller. Nästa steg för mig som gravid är att jag ska ta kontakt med BB och boka tid för en kontroll nästa vecka. Håll tummarna för att förlossningen sätter igång av sig själv innan dess.

 

Gravid på övertid

Det är konstigt det här, fastän jag vet att det är lika vanligt att barnet föds två veckor före den beräknade dagen som att barnet föds två veckor efter den beräknade dagen, så känns det som om jag gått över tiden redan. Och då handlar det än så länge bara om fyra futtiga dagar.

Var till rådgivningen idag och min hälsovårdare var förvånad över att se att jag fortfarande är gravid. Det var hon i och för sig redan för en vecka sedan, hon hade trott att barnet skulle födas tidigare.

Idag hade mitt livmodermått minskat med 3,5 cm jämfört med senaste måndag, och det lär vara ett tecken på att barnet flyttat sig lägre ner. Åt rätt håll alltså – och det är ju ett gott tecken. Lite otålig börjar jag bli ändå, tycker att det gärna skulle få börja hända nu.

Men jag ska inte klaga. Än så länge mår jag – *peppar, peppar* – riktigt bra och jag sover för det mesta gott om nätterna. Vet att jag har all orsak att vara glad över det, många andra ödessystrar har en hel del krämpor här på slutet. Dessutom har ju vädret varit fint de senaste dagarna och vi har varit mycket ute.

Nu börjar jag ändå vara redo att föda. Väskan packade jag senaste söndag och jag har läst största delen av boken Att föda av Gudrun Abascal (en riktigt bra bok som berättar vad som händer i kroppen under en förlossning). Och i torsdags, den beräknade dagen till ära, packade jag in presenten Hannes ska få av sitt lillasyskon, programmerade in numret till Jorv i min telefon och strök tyget som ska vara kring mammalådan som blir babyns första säng. Så nu är det mesta klart, förutom beslutet om syskonvagn då förstås. Men annars är vi redo – välkommen lillasyster eller lillebror!

 

Den beräknade dagen

Nu är dagen här, jag är i vecka 40 + 0, och har inga som helst känningar av att något skulle vara på gång. Så tydligen är lillasyster eller lillebror inte alls lika punktlig som Hannes.

Vi gick till skogen idag. De senaste dagarna när vi frågat Hannes om när babyn ska födas har han svarat nästa torsda. Tidigare pratade han om nästa vecka, men det svaret gav han i flera veckors tid – så det höll inte streck det heller. Han tror att det blir en flicka och att han får en syster. Jag har fortfarande ingen känsla för om det blir en tjej eller kille, det enda jag vet är att inom två veckor borde förlossningen ha startat, för mer än två veckor över tiden tillåts man inte gå. Få nu se hur många skogsturer vi hinner med ännu innan Hannes är storebror.

Hittills har Hannes alltid velat hålla i handen när han hoppat från stenar eller berg. Nu vill han hoppa på egen hand också. Som tur är hittade vi ett hoppställe med gräs på landningsbanan.

Här kunde man både rida och rutscha.

Och så lite novemberstrand på det.

 

Lön för att amma

Det nyaste sättet att uppmuntra brittiska mammor att amma sina barn är att ge dem lön för mödan också helt ekonomiskt. Den som ammar sitt barn de sex första veckorna får vouchers för 120 pund som kan användas i supermarketar och andra affärer, och den som ammar i sex månader kan få vouchers för totalt 200 pund. Än så länge är detta ett experiment i några få delar av landet, men om det fungerar bra kan kampanjen utvidgas att gälla hela England nästa år.

Det är den offentliga hälsovårdsorganisationen NHS som står bakom kampanjen. Det här med att ge en ekonomisk belöning för att uppmuntra hälsosamt beteende är inget nytt för NHS, tidigare har NHS ”betalat” för att få folk att sluta röka och att gå ner i vikt.

Mer om amningsprojektet kan man läsa om hos BBC.

Och min första spontana kommentar är: Oh dear!

 

Magmålningar

När man är höggravid och känner sig sprickfärdig är det sällan man piffar upp sig så hemskt mycket så där klädmässigt. Bekväma mjukisbyxor är min uniform och ett par sköna preggojeans drar jag på mig då jag ska vistas bland folk. Det som däremot kunde vara ett lite kul sätt att piffa upp sig på är att ta en magmålning.

Nu vet jag faktiskt inte om det finns många här i Finland som fixar magmålningar. Men när vi ännu bodde i England var det en i en lokal facebook-grupp jag hörde till som visade bilder på att hon utvidgat sin repertoar från att vara ansiktsmålare på barnkalas till att också måla preggomagar. Om man googlar till exempel ”pregnant belly painting” eller ”gestational painting” hittar man hur mycket som helst, både skojiga och osmakliga motiv. Mina favoriter är den här vilda varianten, den här naturtrogna, den här aborigininspirerade och framför allt de lite sportigare, som till exempel den här och den här.

 

Gratis för gravida i UK – receptmediciner, mjölk, frukt och grönsaker

Alla gravida i Storbritannien får ett så kallat Maternity Excemption Certificate, ett plastkort som visar att man har rätt att få receptbelagda mediciner gratis under den tid man är gravid och fram tills barnet fyllt ett år. Dessutom får man med kortet gratis tandvård inom den offentliga sjukvårdsorganisationen NHS.

En annan grej som NHS är med i som kan ge fördelar åt gravida är Healthy Start. Alla gravida som är under 18 år, och även äldre gravida och småbarnsfamiljer som har låga inkomster och får vissa typer av inkomststöd, kan via Healthy Start få vouchers som kan användas för att köpa mjölk, färsk eller frusen frukt och grönsaker samt modersmjölksersättning. Dessutom kan man få gratis vitaminer.

 

Att bära urinprov fram och tillbaka hemifrån – den brittiska mödravården (del 5)

Nu har vi kommit fram till min tredje träff med barnmorskan, och samtidigt min sista träff med den brittiska mödravården. I mitten av juli då jag var i vecka 23 hade jag en appointment på läkarstationen i Shrivenham. Och då träffade jag min tredje barnmorska. En pensionerad dam som blivit kallad tillbaka på jobb eftersom alla andra barnmorskor var sjuklediga eller på semester. Vanligtvis går nog brittiska blivande mammor hos en och samma barnmorska hela tiden, i mitt fall bara råkade det vara lite större omväxling än vanligt.

Tredje träffen var ett rutinbesök där vi lyssnade på hjärtljuden och kollade blodtrycket och kollade urinprovet. Allt såg bra ut, det enda barnmorskan var bekymrad över var att hon inte kunde ge mig ett nytt teströr för nästa urinprov. Skrivbordslådan där plastburkarna förvarades var nämligen låst, och hon hade ingen nyckel. Men jag förklarade flera gånger för henne att det absolut inte var någon fara, att min nästa rådgivningstid är när jag har flyttat tillbaka till Finland och att rutinerna ser lite annorlunda ut där. Här i Finland tar man sitt urinprov det första man gör när man kommer till rådgivningen. Och åtminstone här i Esbo ska man nuförtiden helst själv kolla med en teststicka om det finns proteiner eller socker i urinet. I England däremot kissar man i burken hemma före man går till läkarstationen, och sen ger man provburken åt barnmorskan som stixar urinet. Och sen – hör och häpna – får man bära med sig provburken med sitt urin hem tillbaka, för läkarstationen hade inte möjlighet att ta hand om den sortens avfall. Jag var förbryllad över det här, hur kan urin i en plastburk vara så svårsorterat på en läkarstation, liksom. Men när jag frågade om det fick jag bara som svar en kortare föreläsning om varför det är viktigt att testa om det finns protein eller socker i urinen, men det visste jag ju från förr. Så precis som från den tidigare midwife-träffen gick jag hem med ett urinprov i handväskan, men den här gången behövde jag ändå inte klämma ner ett nytt rent teströr också i min fullproppade väska.

Det som jag däremot fick bära med mig hem trots att det var sista träffen var Maternity Notes, motsvarigheten till rådgivningskortet. Det är väldigt sällsynt att man får behålla sina Maternity Notes, eftersom de anses vara sjukhusets egendom. ”These notes remains the property of the hospital and must be returned to your community midwife” som det står klart och tydligt på pärmen. Och det är faktiskt så att man ska lämna tillbaka sitt stora häfte med all info om graviditeten och förlossningen efter att barnet är fött. Har man en schysst barnmorska lär man ska få låna häftet så att man får kopiera det man vill av alla 62 sidor + bilagor. Jag förklarade för barnmorskan att jag tror att den finländska rådgivningen väldigt gärna vill se kortet i original, och att jag dessutom eventuellt behöver visa upp häftet för försäkringsbolaget då vi ska ansöka om barnförsäkring. Och hon var helt med mig, sade att hon aldrig förstått varför Maternity Notes ska lämnas tillbaka, för där finns ju en hel massa info, till exempel om amning, som kan vara till nytta även senare. I stället tog hon kopior av de ifyllda sidorna för att skicka dem till sjukhuset. Och än så länge har ingen från sjukhuset ringt på dörren och krävt tillbaka häftet – peppar, peppar.

 

Final countdown

Exakt en vecka till beräknad tid nu. Blir spännande att se när vår lilla krabat behagar komma ut. Hannes var ju punktlig som få och föddes exakt på den beräknade dagen. Men nu vet vi åtminstone att inom tre veckor borde lillasyster eller lillebror vara här.

Den där berömda väskan ligger fortfarande opackad, men nu är den framplockad i alla fall. Och en del av innehållet är framplockat också. Senaste vecka råkade jag hitta packningslistan jag hade för BB-väskan när Hannes föddes. Tror packningen blir riktigt bra om jag lämnar bort typ hälften som fanns på den listan. Har för mig att jag inte ens öppnade väskan under första dygnet vi var på BB då, men sen blev det visst aktuellt att borsta tänderna innan vi fick gäster.

En annan grej vi lärde oss med första barnet är att omlottbodyn är bra. Vilken pina det var att klä på Hannes den röda spöket Laban-bodyn jag hade med åt honom för hemresan. Första plagget som skulle dras över huvudet, till skillnad från de mycket mer praktiska omlottkläderna som fanns på sjukhuset. Så åtminstone en grej för BB-väskan har varit klar redan länge, i alla fall sedan jag reashoppade i somras.

Fick för nån vecka sen ett nyhetsbrev från brittiska Bounty (har skrivit mer om den klubben här) med en påminnelse om vad man ska packa med till BB med tanke på babyfotograferingen. Oh dear, tänkte jag bara. Tur att man inte behöver fundera på att släpa med gosiga babyfiltar, gulliga mjukisdjur och flera uppsättningar kläder till både babyn och sig själv för att få ut ”allt” av den första proffsfotograferingen ens lilla nyföding utsätts för. Som jag nämnde i det tidigare inlägget om Bounty har babyfotograferingen på BB fått en hel del kritik – och jag förstår det verkligen. Att det kommer in en främmande fotograf på BB som tar bilder på en baby som kanske är bara några timmar gammal låter inte helt okomplicerat. Och att det dessutom i samband med fotograferingen delas ut en massa reklam och skräp i utbyte mot ens kontaktuppgifter får det hela bara att kännas ännu mer motbjudande. Tack och lov att Finland är striktare då det gäller att släppa in ”obehöriga” till nyfödda barn och nyförlösta kvinnor.

 

Moderkakan – som smoothie eller kapslar

What about your placenta? är rubriken på ett reklamblad jag fick som gravid i England. Och – håll i er nu om ni är äckelmagade – det är reklam för ett företag som efter att barnet fötts förvandlar mammans moderkaka till kapslar som mamman kan äta för att återhämta sig snabbare från förlossningen. Företaget som framställer placentakapslarna säger att moderkakan, placentan, innehåller en mängd näringsämnen och hormoner som kan ge en snabb, naturlig återhämtning. Det talas om mindre blodförlust, bättre tillgång på bröstmjölk, högre energinivåer och mammor som känner sig gladare och friskare.

Låter ju i och för sig bra det här. Men aldrig att jag skulle komma på tanken att knapra i mig min egen moderkaka efter att barnet är fött. Och inte låter det ett dugg mer lockande att man också kan inta sin placenta rå i form av en smoothie (tillsammans med banan och bär) eller som torkat placentapulver eller som en tinktur. Nä, fy usch säger jag. För mig räcker det att veta att jag har en lovely uterus, jag bryr mig blanka katten i vad som händer med näringsämnena i placentan sen när babyn inte längre behöver dem.