Att landa i sitt hemland igen

Jag har hört sägas att kulturchocken man får när man flyttar tillbaka till sitt eget hemland igen ofta kan vara större än kulturchocken man får när man flyttar utomlands. Nu har vi ju knappt hunnit landa i vardagen här ännu, så det är definitivt för tidigt för mig att uttala mig i den frågan. Men redan under den första dagen i fädernelandet har jag fått några mindre kulturchocker. Och båda gäller service.

Dels är jag lite förvånad över hur mycket man kan – och ska – sköta online här i Finland. I England gällde det att man för att få i princip vilket ärende som helst uträttat skulle (i prioritetsordning) a) besöka kontoret personligen, b) skriva ett officiellt brev om saken (med fina formella formuleringar och underskrifter och hela köret) och c) ringa ett samtal om saken. Att sköta saker online fanns inte på kartan.

Van att försöka göra det enkelt för mig och ta till telefonen (som sagt, under året hann jag helt avvänja mig från att försöka fixa saker på nätet), ringde jag idag upp FPA för att anmäla att vi flyttat tillbaka. Det var inte helt lätt att på nätet hitta rätt nummer att ringa, men när jag väl fick tag på en person (via deras välfungerande återringningssystem) ordnade sig saken på en gång. Antagligen hade det gått ännu snabbare att själv sköta ärendet på webben.

Och när jag senare ringde posten för att meddela adressförändringen sade den vänliga damen i andra ändan att ”du kan ringa det och det numret imorgon efter klockan åtta för att ordna det här, men det går ju också att göra det på nätet”. Och tio minuter senare var saken fixad, på webben.

Nu är det ju förstås en stor skillnad att komma tillbaka till ett land där man redan har personnummer och bankkoder färdigt, annars är det ju inte möjligt att sköta saker online. I England var det en lång process att ens få ett gemensamt bankkonto, och nätbanken hade jag aldrig koder till för det systemet var ännu mer komplicerat. Eftersom det tog så länge att för det första öppna ett bankkonto, och för det andra få en internetanslutning hem så var det absolut inget alternativ att ens försöka sköta saker online den första månaden. Och antagligen hade det inte gått att göra, ens om vi haft bankkoder och internet från början.

Men samtidigt märker man att i ett land där man är van att ge personlig service så är man också serviceminded på ett helt annat sätt. Och skillnaden gör att man känner sig väldigt burdust bemött här hemma i Finland när man ber om en sak av en person bakom en disk.

Första mötet var vid tullen i morse. Mannen kom in till tulltjänstemannen och sade godmorgon, jag har ett flyttfordon. ”Ja mitä mun pitäisi sille tehdä?” var svaret han fick. Jaha, tack för det liksom. Welcome to Finland.

Och det andra fallet var i restaurangen i Ikea på kvällen. Vi frågade om det går att få pasta och köttbullar åt Hannes, och fick svaret nej, det går inte. Går det faktiskt inte, frågade vi. Nej, det går inte sade kocken. Och sen kom ett tillägg om att man får antingen pasta med köttfärssås eller köttbullar med potatismos eller franskisar (jo tack, det visste vi, vi kan läsa menyn innantill), men man kan inte kombinera dem. Men om man gör det så kostar det extra. Jaha, men det är inga problem, vi betalar gärna extra bara vi får pasta med köttbullar åt pojken. Inte ett leende, inte ett vänligt ord till svar utan bara en kock som surt slevade upp pasta på en tallrik och köttbullar på en annan. Men vi betalade glatt extra och pojken åt glad och nöjd upp sin pasta och sina köttbullar.

Det är nog minsann en liten kulturkrock det här. Nyss har man vant sig vid en massa artiga fraser, engagerat smalltalk om ditt och datt och känslan av att bli behandlad som en prinsessa bara för att man väljer att stiga in i en butik. Och nu ska man igen vänja sig vid en mentalitet där man förväntas be om ursäkt för att man kommer in och stör någon som finns där uttryckligen för att ge en den service man betalar för.

Oh well, maassa maan tavalla.

 

Annonser

Fyra sovrum och en usel garderob – kolumn i Forum

När man letar lägenhet i Finland är antalet kvadratmetrar avgörande. Här i England spelar kvadratmetrarna ingen roll. Här räknar man sovrum, inte kvadratmetrar som gömts undan i oanvändbara skrymslen i tamburen.

Så skriver jag i en kolumn som publicerades i nyaste numret av affärsmagasinet Forum som utkom förra veckan.

Förutom en kortkurs i brittisk husmatematik skriver jag om varför jag föredrar finländska standardgarderober framom en walk-in closet, som väl borde vara varje kvinnas våta dröm. Och så ger jag exempel på vad britterna använder garaget till, för tro nu inte att de förvarar bilen där.

Hela texten finns att läsa som en pdf här.

 

Väder och kläder

Det enda negativa med det underbart varma och soliga vädret är att folk i lekparken igen börjar ha onödigt mycket åsikter om Hannes klädsel. Igår tittade en mamma på Hannes och sade till sin son: Look, he is prepared for the snow, he has his snow suit on. Idag pratade ett föräldrapar sinsemellan, lite dämpat, men så att jag ändå hörde det tydligt: Oh, look at that baby, he must be hot today with a suit on.

Skulle jag kunna brodera skulle jag brodera texten This is not a snow suit på ryggen på Hannes halare. Något sådant som välikausi-halare eller skaloverall finns inte här. Eller kanske det finns i outdoor-butiker, om man får tro gårdagsmamman. Men då är de nog tänkta för regnigt väder, fortsatte hon. I stället är barnen klädda i collegebyxor eller jeans, oftast med bar hud åtminstone halvvägs upp till knät. Och en tunn tröja till. Solen skiner så rock behöver man inte. Kanske inte ens tröja, kortärmat går också bra.

Nå, jag ska erkänna. Idag var det varmt. Både jag och Hannes hade för mycket kläder på oss då vi var i solen. Men på skuggiga platser låg frosten länge kvar i gräset, så sommar är det inte.

Dessutom tycker jag att det är väldigt praktiskt med en halare i lekparken, för då har man bara ett lerigt plagg att klä av när man kommer hem. Men så är jag ju också pragmatisk av mig, och går själv till lekparken osminkad och klädd i vandringskängor. Inte fönad och sprejad och pudrad och med högklackade stövlar. Vi är så olika.

Nyss skröt jag om hur duktig Hannes är på att promenera. Idag ville han inte alls gå. Som tur är fick vi sällskap den sista biten, det snabbade på stegen. (Han var så lerig och jag hade nytvättad jacka, så jag ville helst inte bära honom. Ja, ja, en aning fåfäng är jag också.) Och nej, vi har inte på brittiskt vis skippat mössan, måste bara lufta de svettiga lockarna emellanåt.

 

Bröd och ost och det knepiga ordet ”normal”

Jag skulle köpa rågbröd på marknaden i Oxford i torsdags, men när jag kom fram till brödförsäljaren och såg ett halverat rågbröd tyckte jag att det såg ljusare ut inuti än det brukar. Is this your normal rye bread? frågade jag därför. Well, I wouldn't call this one normal, svarade killen som sen började berätta om framställningsmetoderna med poängen att deras två andra bröd med råg i nog var mera ”normala”. När han äntligen höll en liten paus i sin föreläsning passade jag på att förtydliga: I mean your normal Finnish rye bread. Och då var saken klar, och jag fick mitt (o)normala finska rågbröd.
 
Sen skulle jag köpa raclette-ost i Covered Markets. Försäljaren frågade för hur många personer, och jag svarade två. Ok 400 gram, sade hon lite frågande, och jag svarade att 300 gram räcker. Fransyskan höjde ordentligt på ögonbrynen och sade nästan lite förnärmad att ok, om jag nu verkligen vill ha det så. Hon gick efter osten, och när hon kom tillbaka berättade hon att hon nyligen haft gäster på raclette, räknat med 250 g ost per person och allt hade gått åt – I know how much you need. Jag iddes inte börja förklara att vi inte klarar av att äta samma mängd ost som äkta schweizare eller fransmän, att vi alltid är alldeles proppmätta när det ännu finns många bitar ost kvar. Nåja, försäljaren skar en bit av osten, lade den på vågen och – ojdå – den visade 418 gram. Tyckte nästan att hon tittade lite triumferande på mig när hon packade in osten, men det kan ha varit inbillning. För kunden har alltid rätt, eller hur det nu heter.

Det visade sig i alla fall idag att vi nu är tre personer runt bordet som gillar raclette. Men 418 gram ost var ändå onödigt mycket. Nästa gång jag handlar mat i Oxford får jag försöka minnas att fråga efter onormalt rågbröd och ost för en och en halv person.

 

Att hålla fanan högt – kolumn i Forum

Gå in i en brittisk inredningsaffär och du hittar kuddar, mattor, kylskåp och gardiner med Union Jack. I presentboden finns vimplar, tekannor och muffinsformar med Union Jack. I en Ikea i Storbritannien finns soffor, muggar och handdukar med Union Jack.

Union Jack finns överallt här. Visserligen var fjolåret en enda fest med drottningens Diamond Jubilee och OS i London. Men jag har förstått att fascinationen för flaggdekor pågått i flera år. Och jag har svårt att tänka mig att i Finland hitta allehanda prylar med finska flaggan. Visst säljs det pennor och tändare i souveniraffären och t-tröjor och skärmmössor utanför ishallen under ishockey-VM. Men fåtöljer och spisar klädda i finska flaggan? Nej, otänkbart.

Så börjar den kolumn jag har skrivit i nyaste numret av affärsmagasinet Forum som utkommer idag. Resten av texten – som bland annat handlar om hur det kommer sig att vi dagligen sparkar och och trampar på den brittiska flaggan – finns att läsa som en pdf här.

Och lite bildbevis kommer här:

Jakten på ett bankkort – eller hur det känns att återgå till ekorrskinn

Allt var inte bättre förr, och allt är inte bättre hemma i Finland. Men det finns saker som går smidigare där. Bankärenden till exempel. Att öppna ett bankkonto som utlänning här är inte det enklaste. Proceduren gick inte att förbereda före flytten, eftersom man måste kunna bevisa att man bor här. Det gör man genom att visa upp ett hyresavtal eller ett officiellt brev adresserat till en, såsom en gas-, el- eller vattenräkning. Min man kom hit två veckor före mig, och bland det första han gjorde när hyresavtalet var undertecknat var att gå till banken för att öppna ett konto. Så enkelt var det inte.

För att kunna öppna ett konto måste man boka tid med bankdirektören. Hos bankdirektören ska man sitta och smalltalka i 45 minuter för att han eller hon ska kunna lägga ett kryss i rutan om att han eller hon känner kunden. När 45 minuter gått och rutan var ikryssad fick mannen ett konto, tillgång till nätbanken, ett debitkort och ett checkhäfte. För att få ett kreditkort måste man ha åtminstone tre månaders kredithistoria i landet.

Tre månaders kredithistoria måste man också ha för att kunna öppna en mobilanslutning man betalar månatligen. Mannen lyckades ändå fixa en sådan utan dokumenterad kredithistoria. I hans fall räckte det att säga att han är army officer för att betraktas som kreditvärdig. Inte illa. Vågade själv inte testa om även en armywife är kreditvärdig per automatik, utan valde en pay-as-you-go.

Och vad hette din mamma före hon gifte sig?

Tillbaka till banken. Mannen kom hem med en hel hög papper, men när han skulle överföra pengar från Finland märkte han att iban- och swift/bic-koderna saknades. Synd att bankdirektören inte tänkte på att ge dem, här rör sig ju ändå varje år ett hundratal nya utländska officerer som antagligen alla behöver överföra pengar från sina hemländer. I Finland får man lätt reda på de här koderna via sin nätbank. Här krävdes ett samtal till kundtjänsten. Där man skulle identifiera sig med att svara på vad man heter, var man bor, hur många konton man har och vad ens moder hette som ogift. Kundtjänsten har antagligen fullt upp med att stava utländska efternamn i telefon så här i början på läsåret. (Bankens kundtjänst är för den delen knappast den enda instans som sitter och lyssnar på folk som bokstaverar märkliga utländska efternamn. Mammans namn som ogift används ofta som secret question när man ska identifiera sig. Den hemliga frågan är ju inte så svårknäckt för en utomstående inkräktare kan man tycka, men kan ändå bli riktigt svårknäckt för kundtjänsten om man inte kan bokstavera korrekt. Alfa, Bravo, Charlie.)

Nätbanken skulle det handla om. I nätbanken här har man inte ”engångskoder” på samma sätt som i Finland. Här har man ett kundnummer, ett lösenord och dessutom en hemlig minst åtta tecken lång kombination av stora bokstäver, små bokstäver och siffror som man själv valt. När man ska bekräfta en transaktion frågar nätbanken till exempel efter det tredje, det femte och det åttonde tecknet i ens hemliga kombination.

Cash is king

Nåväl, när jag flyttat hit gick vi till banken för att jag skulle få ett parallellkort till mannens konto. Så enkelt var det inte. För att få ett parallellkort måste kontot vara gemensamt. Och för att göra kontot gemensamt måste vi boka träff med bankdirektören. Så nu vet jag också att han gillar att golfa och gärna åker på semester till Florida. Lite smalltalk till, ett kryss i rutan att han känner mig, och så kunde jag se fram emot att få ett bankkort. Har nu haft det efterlängtade bankkortet i två veckor. Och inte använt det en enda gång. Vande mig vid att använda kontanter under de fyra veckorna i väntan på kortet, och har fortsatt så.

Mannen ska skriva ut sin första check på måndag. Jag skulle också ha chans att betala med check på måndag, men svarade musiklekisledaren att jag hellre betalar cash, för kontanter har man ju alltid med sig. Är ännu förvånad över hur naturligt det lät när jag sade det. För ett par månader sen hade jag knappt kontanter så det räckte till en kopp kaffe. Vänta bara high-tech Nokialand, snart kommer jag väl att tala för att checkhäftet ska återinföras. Kontanter är kung, checkhäfte är kejsare. (Och bankkort bara bedrövliga.)

 

I ur och skur – men helst i solsken

Brittiska barn vill inte gå ut och leka när det regnar eftersom de är rädda för att halka omkull och för att bli förkylda. Det visar en undersökning som organisationen National Trust publicerade idag. National Trust jobbar för att bevara naturen och vill förstås att folk är intresserade av att vara utomhus. De är nu bekymrade över att föräldrarnas rädslor direkt överförs på barnen, och efterlyser i stället mer trädklättring och flera leriga knän. (Många barn tycker att det är mer farligt än roligt att klättra i träd.)

National Trust anser att alldeles för många överbeskyddande föräldrar hindrar sina barn att vara på äventyr ute i naturen. Föräldrarna sade i undersökningen att de kunde ge barnen friare tyglar utomhus om det fanns flera övervakade lekplatser och ordnades mera aktiviteter i skolor och barnklubbar. Föräldrarna vill alltså varken ta på sig regnrock eller ansvar för utomhuslekarna.

Undersökningen till ära invigde vi idag välikausihaalari-säsongen på en blåsig bakgård. Fördelen med en ettåring är att det inte krävs avancerade strapatser i naturen. En björk och en sten ger naturupplevelser så det räcker för en halvtimme. Och tur är väl det, vi klarar oss långt med björken, gungan och sandlådan på vår gård. En liten regnskur hindrade oss inte att gunga vidare, vi drog bara upp huvan och höll oss torra – förutom en liten farttår i ögonvrån. Ett barn klätt i jeans eller klänning och strumpisar hade antagligen gått in tidigare, och gått miste om härlig höstsol sekunden efteråt.

 

Jag fryser om dina händer

Devisen om att mammor som fryser klär på sina barn verkar inte gälla här. Inte heller papporna klär på sina barn. Det verkar helt enkelt som om ingen här klär på barnen varmare kläder. Barnet sitter i vagnen i t-skjorta och shorts och mamman är klädd i stövlar och lång höstjacka. Men det handlar kanske om rätt höstlook, inte om hur varmt man har. Barnet på den svala uteserveringen har en söt kortärmad klänning och båda föräldrarna har tröjor på sig. Men det handlar kanske om rätt höstlook, inte om hur varmt man har. Ett annat barn på den svala, skuggiga uteserveringen är barfota och har röda fötter. Kan hända att strumporna inte hålls på, vi har sådana småpojksfötter. Men jag skulle frysa lite mindre om mina fötter om någon ens försökte täcka över killens fötter med en filt, eller värma dem då han är i famnen.

Visst, alla barn är individuella. Vissa barn behöver tre underskjortor då andra klarar sig i kortärm utan att huttra. Jag hör till dem som även i finländska förhållanden hellre paltar på för mycket än för lite. Men här är barnen så lättklädda att till och med min man reagerar på det. Barhuvade bebisar har vi också reagerat på. Kanske är det bara en nordisk grej att man ska skydda huvudet mot sol, vind och vatten och allt vad det kan vara, också på sommaren.

Blir spännande att se hur barnen här är klädda på vintern. Jag har hört om barn med bara händer i minusgrader och om småflickor med korta kjolar och tunna strumpbyxor i vinterväder i parken. Kanske barnen härdar sig. Jag måste i alla fall härda mig så att jag inte klär på andras ungar när jag fryser.

Symtom att skämmas över

Den här skylten finns utanför apoteket i byn. Jag fattar att det inte är reklam för Viagra, men ändå kan jag inte låta bli att tonårsfnissa när vi går förbi.

På tal om apotek så finns här en kategori varor som går under benämningen pinsamma symtom, embarrassing symptoms. Dit hör bland annat akne, eksem, dålig andedräkt, mjäll, diarré, löss, impotensproblem, herpes, menopaus, svampinfektioner, håravfall, snarkningar, inkontinens och förstoppning. Är lite förbryllad över detta. Visst är det ju symtom som man inte i detalj ska beskriva för bordsgrannen på finmiddagen (det gäller i och för sig alla symtom man kan tänkas ha). Men är det nödvändigt att betona att man borde skämmas för symtomen? Ett apotek beskriver på sin nätsida (fritt översatt) att de pinsamma symtomen inte alltid är pinsamma i sig, men att de är pinsamma för dem som lider av symtomen. Jaha. Är det inte lite som att säga att om du inte själv fattar att skämmas över att du har förstoppning så är det apotekets uppgift att få dig att göra det. Pinsamt.