Vårarrangemang

Jag har väl inte berättat här förresten att jag kommer att vara vårdledig ännu under våren och sommaren. Jobbstart i september är det som gäller nu. Och det känns så himla, himla skönt. Livskrisen och börja-jobba-igen-krisen och all angst som jag hade i höstas tar jag kanske igen i sommar. Eller så låter jag bli. Just nu funderar jag åtminstone inte alls på jobbstart och dagisstart. Efter allt ältande för nån månad sedan är det väldigt avkopplande att bara vara, och bara vara hemma ännu många månader till. De dagvårdsplatser vi skulle ha fått från årsskiftet kändes halvbra. Båda killarna på samma ställe, men på bil- eller bussavstånd hemifrån. Gör ett nytt försök i hopp om att från augusti få dagisplatser som känns lite bättre än halvbra. Hannes kommer att fortsätta på lekis hela våren, och jag och Amos är hemma. Tummen upp för det.

 

Annonser

Flygplansfobi och vardagspusselskräck

Imorse, medan jag skulle skynda iväg oss till lekis och medan jag tillsammans med den äldre gick igenom vart varenda nyckel vi har i huset hör och försökte förklara hur elektroniska nycklar fungerar och medan jag lade den yngre på pottan i full uteklädsel då han bad om det (till all tur var han klädd i rock och byxor idag, inte i halare som de senaste dagarna) mitt i den där vanliga vardagsmorgonrumban läste jag det här blogginlägget hos Valeäiti*. Och jag stannade till. Är det faktiskt värt det? Vardagen vi kommer att ha från årsskiftet alltså.

Om våra morgnar just nu stannar upp en stund gör det absolut ingenting, det enda som händer är att vi kommer lite sent till lekis. Vi hinner begrunda nycklar, vi hinner sitta på pottan och vi hinner stelna till och stanna upp och fundera på livet. Vi missar inga bussar, vi missar inga möten, vi missar ingen deadline. Blir vi sjuka nu missar vi några dagar lekis och ställer kanske in några lekträffar, inget värre än så.

Jag misstänker att det kan ha anats mellan raderna här på bloggen – att jag drabbats av ekorrhjulsfobi och vardagspusselskräck. Vet att det händer många som är på väg tillbaka till arbetslivet efter att ha varit hemma med barnen i flera år. Så varför skulle jag komma undan nojorna? Jag som alltid angstar och tror att livet tar slut bara för att semestern tar slut. Och som tappar humöret totalt sista dagen på resan. Försöker intala mig själv att jag just nu borde satsa fullt ut på att njuta av de sista månaderna som vårdledig. Men det gör jag inte – i stället angstar jag, ältar jag, grubblar jag. Och ifrågasätter allt. Funderar på var vi ska bo, vad jag egentligen ska bli då jag blir stor, hur vår vardag ska se ut – nu och då barnen går i skola. Och så vidare, och så vidare.

Samtidigt är jag som en magnet för alla möjliga mindre angenäma historier. Läser jag ett blogginlägg leder det mig förr eller senare till en text om panikångest, depression eller dylikt. Småpratar jag med en mamma i parken råkar det sig att hon nämner att uteluften är under all kritik vid ett av de dagisar vi tänkt oss, och nästa vecka berättar en annan mamma i förbifarten att inneluften är bedrövlig i ett annat dagis som kanske skulle vara ett alternativ för killarna. Vet att jag borde sluta lyssna på vad folk berättar, men det är så svårt att stänga av. Jag lyckas inte stå och bara beundra höstlöven och blunda för allt annat. I stället är jag en svamp som suger i mig allt och ältar vidare. Hur viktig är luftkvaliteten, ska man bara strunta i det man hör eller borde man läsa på lite? Då en liten typ i familjen har infektionsastma känns just luftkvaliteten inte helt ovidkommande.

Igår fick jag i alla fall veta att arbetssituationen vid årsskiftet inte riktigt blir vad jag blev informerad om i juni. Jag ska inte från januari sköta mitt gamla jobb plus ett helt nytt jobb, och dessutom göra detta på 80 procent av arbetstiden. Det var riktigt skönt att höra att vissa delar i den ohållbara ekvationen faller bort, särskilt eftersom jobbstarten samtidigt innebär att två barn börjar i dagis (förhoppningsvis nära hemmet men där är allt fullt just nu, så kanske i stället längre hemifrån med allt vad det innebär av längre resor), mitt i infektionstiden dessutom. Måste säga att jag en och annan gång under sommaren frågat mig om det verkligen är värt det.

Jag vet ju att allt går. Man klarar det, man fixar det, det löser sig, man vänjer sig. Alla andra klarar det också. Men är det värt det? Är det nu igen bara jag som nojar över att en period i livet är på väg att ta slut och en ny vardag börjar? Eller är det dags att söka sig bort? Varifrån? Och vart? Var är det egentligen som skon klämmer, vilken pusselbit är det egentligen som är så vanvettigt svår att få att passa ihop med resten? Det är stora saker och det är svåra saker. Och så tänker man en stund på flyktingkrisen och det ekonomiska läget i landet och inser att ens egna grubblerier verkligen bara är petitesser. Men kanske det ändå är riktigt bra att reflektera och filosofera lite där mitt bland barnkalasplanering och vinterklädsinventering. Fundera vem man är och vart man är på väg. För visst tusan förändras ens värderingar då man får barn.

På tal om fobi så har Amos en ny fobi. Han uttryckte sin första treordsmening i natt, gråtande. Mamma, lentotoo rädd. Har ingen aning om varför han mittiallt är rädd för flygplan på nätterna, men det har hänt flera kvällar den här veckan. På dagarna däremot pekar han glatt och ivrigt på flygplan. Jag är i alla fall glad att det nu förhoppningsvis blir några veckor lite normalare familjeliv, jämfört med senaste vecka då jag varit ensam med killarna och flygplansfobierna sju av åtta nätter. Hur gör man sånt sen då man jobbar? Hur fixar man rubbet då den andra är på arbetsresa?

Nä, nu tar vi helg och jag försöker stänga av. Inte läsa blogginläggen om illamående av olika slag, inte lyssna på parksnack om resursbrist och beskrivning av dagisdagen som en enda lång räcka av väntetid och dålig luft. Jag ska andas frisk luft på landet, sticka lite, äta kinuski och vara glad för att jag ännu i några månader är hemma med den yngre och att den äldre ännu i några månader går på ett alldeles underbart lekis. Leva i nuet, och njuta av det.

* Valeäiti är annars en bra blogg som jag har följt i flera år. Blev tipsad om den då vi råkade sitta bredvid bloggarens pappa i flygplanet på väg hem från vår bekantnings- och bostadsletarresa till England då Hannes var ett halvt år gammal.

 

Höst

Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig. Idag har det känts fullständigt okej att det är höst. Komma hem efter lekishämtandet, klä sig i långbent och yllesockor, natta Amos på balkongen och plocka fram pysselsaker åt Hannes och vara inne precis hela eftermiddagen och kvällen. Det var rentav skönt att stänga fönstren i rum efter rum för att det drog kallt. Idag har jag köpt höstens första nystan garn. Lär väl inte ta många dagar innan jag tänder ljus och kanske till och med dricker te i soffan på kvällen. Kura och mysa och allt det där. För jag gillar ju faktiskt hösten när den väl är här. Det är bara övergången mellan sommar och höst som gör mig så vemodig och bakåtsträvande och junilängtande. Men nu börjar jag vara mentalt redo, nu är det läge för färgsprakande träd och sockstickning.

 

Sommartider

Det är nytt för oss att ha fritidshus och kunna dela på familjen. Eller splittra eller vad man nu vill kalla det. Det är nu tredje veckan som jag och killarna är här på tremanhand på vardagarna. Vi trivs förträffligt, men visst är det lite konstigt att familjen är uppdelad.

Senaste vecka träffade jag mannen i totalt femton minuter. Fem minuter på järnvägsstationen i Salo på lördagsförmiddagen, då jag bytte bil och barn mot tåg och bikini på väg mot möhippa och tjejhelg. Och sen träffades vi igen på söndagskvällen i hela tio minuter på busstationen i Salo då jag bytte buss mot bil. Lyckad logistik på sitt sätt, och som tur är finns det whatsapp för att till exempel informera varandra om vad det finns i kylskåpet vid skiftesbyte. Är verkligt glad ändå att det snart är semester och slut på skiftandet.

 

Längtan att fara hem och önskan att stanna kvar

Vi har inte många dagar kvar här nu. Och jag undrar hur det ska vara möjligt att återgå till en vanlig vardag igen.

Sandlåda som sandlåda, kan man ju tycka. Men jag trivs avsevärt bättre vid den här stora sandlådan än vid sandlådan i det vi kallar stora parken, alltså invånarparken hemma i Mattby.

Jag tror däremot att Hannes har lite hemlängtan. Han har redan i någon veckas tid planerat vad han ska leka med då vi kommer hem. Först med stora New Holland-traktorn och sen med duplobussen. Och så ska Singsi få duscha. Singsi har nog funderat och funderat var vi har varit. Dessutom ser han fram emot att få börja på lekis. Under den senaste veckan då vi på morgnarna frågat om han vet vad vi tänkt göra under dagen har han förhoppningsfullt svarat Fara hem!?.

Det är ju bra att jag vet att någon blir glad över att komma hem. För jag har inte det minsta hemlängtan. Inte alls. Fyra veckor är rätt länge att vara på resa, men jag hade gärna stannat flera veckor till. Vi har haft det alldeles underbart här, och jag är inte redo att lämna sommaren och semestern än.

Igår hade vi en mulen, svalare dag. Jag bar för första gången med mig långärmat under dagen och klädde faktiskt på mig både långärmat och strumpor på balkongen på kvällen. Annars har vi haft över 25 grader och man har klarat sig från morgon till kväll med shorts och kortärmat. Livet är så oerhört mycket enklare då man inte behöver klä på sig en massa då man ska gå ut. (Att själv dra på sig en huppare och strumpor anser jag vara överkomligt, det är påklädandet av barnen som känns aningen mer ansträngande.) Och livet är ju förstås också enklare då man konstant är två vuxna tillsammans med barnen.

Jag brukar intala mig själv att jag gillar de fyra årstiderna i Finland. Men näääej, just nu ser jag inte det minsta fram emot varken höst eller vinter. Det enda jag ser fram emot med att landa i hemmiljön igen är att kunna använda ugn och frys. Och träffa nära och kära förstås – men ni skulle lika väl kunna komma hit och hälsa på i stället.

 

Då och nu

När jag under resan såg Hannes i miljöer jag senast sett honom i för ett år sedan fattade jag hur mycket han vuxit under året som gått.

Juli 2013, samma dag vi flyttade från Shrivenham. Mini Me – precis som det står på skjortan, för visst är han mini jämfört med nu:

Juli 2014.

Oktober 2012, en liten en som just har lärt sig gå och mest bara irrar omkring.

Juli 2014. Längre steg och mer beslutsamhet. Mycket mer beslutsamhet.

Juli 2013.

Juli 2014.

Det var som en av mannens klasskompisar sade då vi pratade om hur fort tiden går. ”Javisst, tänk att det är ett år sedan vi alla flyttade härifrån. Men tänk att det är två år sedan vi alla flyttade hit.”

Time flies.

 

En återblick – sommaren 2013

Jag funderade ett slag på senaste sommar. Vilken sommar det var! Härlig och händelsefull på många vis. Och nu när jag tänker tillbaka är det nästan så att jag tycker att det var lite väl mycket. Lite väl mycket fart helt enkelt. Juni var regnig, vi hade gäster i repriser och upptäckte närregionen. Men i juli började det, och sedan var det fullt upp till slutet av augusti.

I början av juli var vi en helg i London, därifrån åkte jag och Hannes till Finland och efter det raka vägen till Paris där vi turistade hela familjen några dagar. Sedan var vi Shrivenham igen, och på knappa två veckor skulle vi vinka bye bye åt allt och alla, njuta av den brittiska sommaren som äntligen hade kommit och packa ihop hushållet (nå visst, själva packandet skötte flyttfirman, men det var ju en del att fixa före det också). Och däremellan passade vi på att ännu upptäcka allt vi hade chans till i det tillfälliga hemlandet.

Sen åkte flyttlasset iväg, vi åkte dagen efter och så var vi en vecka på vift då vi reste genom Europa och turistade lite på vägen. Kom hem, packade upp en liten del av hushållet på några dagar och sen åkte vi en vecka till Gotland.

Allting gick helt otroligt bra, och det var roliga saker vi gjorde. Men ändå blir jag helt matt då jag läser bloggarkivet från ifjol somras. Det var så mycket. Och samtidigt var jag gravid. Visserligen i den andra välmående trimestern, men likväl gravid och tröttare än vanligt. Jag hade en sådan osannolik tur att jag inte hade några andra gravidkrämpor. Eftersom jag mådde väldigt bra då jag väntade Hannes hade jag liksom aldrig ens tänkt tanken på att den andra graviditeten inte nödvändigtvis är lika bekymmersfri. Tur att den var det, för inte vet jag hur jag hade klarat av att sitta i en bil genom hela halva Europa i över 35 graders hetta om jag haft besvärlig foglossning till exempel. Eller flyga två resor ensam med Hannes i famnen om jag mått illa, haft vadkramper och ont i ryggen. Eller hur vi haft det på Gotland om jag fått täta sammandragningar så fort jag rörde mig. Och så vidare, och så vidare. Vilken tur att jag mådde bra alltså. För vi hade inte någon plan b.

Det var mycket, och positiv stress är också stress. Kommer ändå inte ihåg att jag skulle ha känt mig stressad. Men då jag där mitt i flyttrumban fick beskedet att jag sen också skulle jobba i september har jag för mig att jag svor till ordentligt, för det kändes lite ovälkommet just då. Likaså blev jag matt då det mittiallt ställdes högljudda krav på en fest som skulle ordnas under hösten. I övrigt kände jag mig inte pressad – eller så har jag förträngt det.

Men jag hann nog inte smälta allt vi var med om. Därför är det tur att jag har bloggen där jag dokumenterat det mesta, och den vägen kan återuppleva det.

Det är förresten kanske inte så konstigt att jag fortfarande har luckor i bloggandet från senaste sommar. Varken jag eller bloggen hann riktigt med. Och det är kanske inte så konstigt att vi hela hösten mest rörde oss på axeln skogen–stranden–stora parken, inom en kilometers radie hemifrån. Och att jag njöt som mest då jag fick sitta hemma på soffan och sticka.

 

Känslokast

Jag skrattade igenkännande då jag för ett par veckor sedan läste det här i boken Kun kolmesta tulee neljä av Taina Laajasalo och Silja Salmi. Och jag skrattade ännu mer åt det i dag, så på pricken var det.

Hade ett oerhört sug efter syre och solsken efter att i två dagar ha legat lågt här inne, däckad av en magsjuka. Vet inte hur många gånger de senaste dagarna jag tänkt att vi haft en innerlig tur som fått vara så friska som vi *peppar, peppar* har varit under vintern och våren. Och hur många gånger jag frågat mig hur besvärlig vardagen med en trotsig tvååring nu egentligen kan vara då alla är friska. I jämförelse till exempel med att vara sängliggande då man på dagarna är ensam hemma med två små. För att inte tala om en stilla förundran över hur ensamstående föräldrar klarar sig, eller hur familjer med allvarliga sjukdomar hanterar vardagen. Perspektivet, ni vet.

Men så krasch, boom, bang. Världens utbrott i dag då vi äntligen skulle gå ut – och alla perspektiv och ädla tankar är som bortblåsta. Olidligt, är ungefär den enda tanken som ryms i huvudet. Visserligen, det tar kanske inte mer än en kvart, men olidligt känns det oberoende.

En liten stund senare är vi ute och det är hur gemytligt som helst.

Det är nog så sant att känslorna är intensiva och starka i småbarnsfamiljer. Man lever så i stunden och det enda som finns är det som sker just precis i varje ögonblick. De insiktsfulla tankarna från dagen innan hade ungefär lika lång livslängd som en såpbubbla. Det enda som gäller är hur många som skriker eller hur många som skrattar exakt just nu. Det är en bra träning i Carpe diem det här.

 

Tumishelgen: summa summarum

Min och mannens tumishelg blev mycket lyckad. Det var riktigt skönt att komma iväg på egen hand, Kristinestad bjöd på vackert väder och lämpligt program och vi lyckades ha det lugnt och skönt, precis som man ska i en cittaslow.

Och saknaden efter sonen då? Hur kändes det för mig att vara mina första två nätter ifrån honom, undrar ni kanske. Det gick över all förväntan. Jag är riktigt förvånad över hur smärtfritt det i själva verket var. Egentligen var det först på hemvägen som saknaden slog till. Eller slog till låter dramatiskt, att saknaden smög sig på är kanske ett bättre sätt att säga det. Och det är väl ett bra tecken. Sen tror jag att de allra flesta förhållanden mår bra av att man ibland känner saknad efter varann – också mellan föräldrar och barn.

Hannes då? Han har antagligen haft det hur förträffligt som helst. Det var en riktig momis och moffas pojke som – lite avvaktande – tog emot oss. Och precis hela vägen hem i bilen satt han och sade med en beklagande och uppfordrande röst hem momi moffa, hem momi moffa, hem momi moffa. Först efter att vi kommit hem och jag läst en hel Pettson och Findus-bok för honom verkade han acceptera att han nu får hålla till godo med sina föräldrar igen. Och sen kröp han upp i famnen och gav kram och puss.

 

En roman om dagisstarten som inte blir av

Idag har vi tackat nej till Hannes dagisplats. Han stannar alltså hemma det närmaste året. Och det känns riktigt skönt. Främst för att beslutet nu är fattat, men också för att jag tror att det är det bästa beslutet för oss just nu.

Tidigt i våras ansökte vi om en dagisplats åt Hannes då planen var att jag skulle börja jobba igen. Och till min stora förvåning fick vi plats på dagiset närmast oss, idealiskt beläget då det precis utanför finns en busshållplats där bussen in till Helsingfors och både min och mannen arbetsplats går. Men så blev jag gravid och planerna för hösten ändrades.

Vi tänkte att vi ändå skulle låta Hannes gå på dagis, men försöka omvandla heltidsplatsen till en deltidsplats. Främst för att det skulle kunna vara både roligt och nyttigt för Hannes att vara i en grupp med flera barn. Ha lekkompisar, få vara med om roliga aktiviteter, lära sig att både stå på sig och ge plats för andra i gruppen – sånt som man behöver kunna för att bli en social varelse helt enkelt. Dagis på deltid lät också som en bra idé med tanke på mig och babyn, det kan visst vara rätt krävande och intensivt att vara hemma med två småttingar.

Men jag har skjutit på samtalet till dagis så länge jag bara kunnat. Främst för att jag var rädd för att vårt dagisbehov skulle anses så omvärderat att vi skulle bli förpassade till ett dagis någonstans långt hemifrån, vilket skulle göra det lönlöst att föra dit honom bara för att resorna är så långa. Dessutom har jag velat vänta på det slutliga beskedet om hur det blir med mitt jobbande i september. Och för ett par veckor sedan klarnade det att jag inte ska jobba, mer än eventuellt några timmar, några dagar i september.

I fredags kom jag mig äntligen för att ringa till dagisföreståndaren. När jag försiktigt frågade om det går att få en halvtidsplats i stället fick jag svaret att det inte finns halvtidsplatser i stadens dagisar. Jaså. Jaha. Det minsta man kan ha barnet i dagis är en modell med max 7 timmar per dag och max 12 frånvarodagar i månaden. Vilket lär betyda i snitt 3 dagisdagar i veckan som är mer eller mindre fulla dagar. Inte lika långa dagar som om vi både hade jobbat, men rätt långa i alla fall. Visserligen måste man ju inte ha barnet där hela den tiden man betalar för, men det känns också onödigt att inte utnyttja det man lägger pengar på. (Ärligt talat kom jag aldrig ens så långt att jag skulle ha räknat ut vad dagisarrangemanget skulle ha kostat oss – uträkningsmodellen var så knepig att jag sköt upp kalkylerandet.) Och när jag berättade för föreståndaren att vi tänkt att dagis och grupptillvaro kunde vara bra för Hannes som är lite försiktig av sig, kontrade hon med att säga att han är så liten ännu och att det trots allt är ganska tufft för små barn att vara på dagis.

Och mittiallt hade jag helt tänkt om. Visst har Hannes känts liten i mina ögon när det kommer till dagisstart. (Separationsångest, separationsångest!) Men när också dagisföreståndaren säger att han är liten, då måste han ju vara det. Okej, jag vet. Det finns många barn som är mycket yngre när de börjar heltid på dagis. Men det är en helt annan sak om man inte har några alternativ. Vi har ju faktiskt ett alternativ, jag kommer ändå att vara hemma det kommande året. Och om vårt främsta argument för att låta Hannes börja på dagis är att det skulle vara bra för honom, ja då är det ju bäst att det sen faktiskt också är bra för honom. Annars är det ju lite tassigt.

Hela fredagskvällen satt jag och surfade runt för att kolla parktanter, klubbar, familjecaféer och annat som dagisföreståndaren tipsade om som ett mjukare alternativ till en början på grupptillvaron. Och det finns en hel del här riktigt nära oss. Några hundra meter från oss finns en asukaspuisto med en massa leksaker för utelek och dessutom olika slag av pyssel och sångstunder inomhus varje dag. Visserligen ska föräldern vara med, men det är gratis, öppet för alla och kräver ingen anmälan. Där finns också en förmiddag i veckan en klubb där 2–3-åringar är utan sina föräldrar. Det kostar lite men det kan säkert vara värt det för att själv få tumistid med bebisen. Och så finns det också en parktant i en park riktigt i närheten där barnen kan leka några timmar utan att föräldrarna är med. Allt det här är förstås på finska, men det är ju faktiskt ett av Hannes hemspråk.

Under veckoslutet fortsatte jag googla knatterytmik, öppna dagisar, familjekaféer, sagostunder på bibban och så vidare, och så vidare.Tanken slog mig att det finns så mycket skoj vi kan testa att Hannes inte hinner vara tre dagar i veckan i dagis.

Ju mer vi funderade på dagis, desto bättre kändes tanken på att han stannar hemma ännu ett år. Dessutom skulle det de första två månaderna kännas väldigt konstigt att föra honom på dagis tre dagar i veckan och sen själv vara ensam hemma. Bekvämt hade det förstås varit att han skulle ha fått mat på dagis. Men så tittade jag på matlistan. Och så selektiv som han är just nu så skulle han nog inte nödvändigtvis bli mätt varje dag. För på dagis serverar de visst inte bara pannäsagett, ris, fiss, kok ekk och omevett, där får man en hel del potatis och soppor och sådant också.

Och så gick det som det gick, att jag ringde och sade nej tack till dagisplatsen idag. Kan hända att jag bittert ångrar det i vinter då jag dag ut och dag in tampas med en trotsig tvååring och en trilskande lillasyster eller lillebror. Men den tiden, den sorgen. Just nu känns det bara väldigt skönt att vi inte behöver börja med dagisinskolning om ett par veckor. (Och att vi inte behöver packa en sovkompis i dagisväskan varje morgon i hopp om att det är just det fordonet Hannes vill sova med i sin dagissäng på eftermiddagen.)