Soldyrkan

Det gäller att passa på då solen visar sig. Att verkligen ta vara på varenda minut av decembersol.

Verkar väl extremt då jag till och med drack eftermiddagskaffe på balkongen. Men det hade sin logistiska förklaring, Amos låg och sov i vagnen under balkongen.

I tisdags var jag och Amos ute ungefär från att solen gick upp till att solen gick ner, med en paus för ärenden i Omppu däremellan. Kvart före nio gick vi ut, kvart före tre kom vi in igen. En knapp timme var vi i shoppingcentret, men annars var vi ute i ett sträck. (Nåja, jag var också inne så mycket att jag packade upp en matpåse, åt tre smörgåsar och kokade en cappuccino.) Ytterst välinvesterade timmar.

 

Solgult

Oj vad man behöver dessa D-vitamintankardagar mellan allt det gråa, dimmiga, stormiga, regniga och ruskiga.

 

Julstök i Åkerskök

Andra advent, självständighetsdagen.

”Lådan, lådan, vad finns det i lådan?” sjunger vi varje dag innan vi öppnar aktivitetskalenderlådan. Pepparkaksformar – traditionell självständighetsdagssyssla.

Det började bra, två ivriga barn med varsin kavel. Och en deg som klistrade fast överallt, på nolltid. Nehej, hemgjord pepparkaksdeg är inte min grej. Vansinnigt god att äta som deg, men verkligt utmanande att få från bakbord till plåt. Eller som Hannes sade: ”Mamma, du är dåålig på pepparkakor”.

Tror vi gör en omgång till innan jul, men då blir det definitivt köpt deg. Hoppas på lite mer harmoniskt pepparkaksbak den gången.

 

Julstämning i Tjuda

Det blir snart jul hörni, och det skulle vara skoj att hitta lite julstämning. I lördags jagade vi julstämning i Tjuda på Kimitoön.

Vädret var vått och grått, perfekt för att mysa till det inomhus.

Titta vilka godisburkar där stod vid kassan i Tjuda skola. Jag var tvungen att köpa med mig en påse plockgodis.

Stämningsfullt var det, med en massa ljusslingor och tända ljus bland alla härliga prylar.

Hittade nästan sådana plåtburkar jag letar, men de här hade inte riktigt rätt motiv, och onödigt slitna var de också.

Närboden bjöd också på julstämning.

Riktigt mysigt var det där också, och vi hade många godsaker med oss hem.

 

Självskrivet

Hannes satt och pysslade kort åt sina lekiskompisar i Åkers ett par veckor efter sin fyraårsdag. Mittiallt sade han att han skrivit namn på ett av dem så att alla ska veta åt vem det är.

Och mycket riktigt. Det är förstås inte Sutit som hans lekiskompis heter, men läser man från höger till vänster kan man inte ta fel. Måste erkänna att jag blev imponerad över att han kunde skriva ett namn utan någon som helst hjälp av någon vuxen.

Nästa teckning han gjorde var åt pappa. De första bokstäverna klarade han själv, sedan behövde han lite hjälp med i vilken ordning bokstäverna kommer. Det Hannes skriver ska man läsa nerifrån och upp, men efter det allra första namnet han skrev har han skrivit bokstäverna i rätt ordning från vänster till höger.

Några veckor senare skrev han ”Amos snart två år” med lite hjälp. Lite svårläst förstås, om man inte vet vad där ska stå.

Så blev det dags att skriva önskelista. Och tro det eller ej, men det mesta skrev han med ytterst lite hjälp. Bokstaven B har jag skrivit, den ville han inte skriva själv. R är en annan bokstav han ofta vill ha hjälp med, men här fixade han den själv. Lite hjälp fick han förstås med stavningen.

Lippis och lösa handbojor. (Lösa betyder här att det ska vara handbojor som går att ta loss, jämfört med de handbojor som är tryckta på hans nya polispyamas.) Sitt namn skriver han också själv, och kommer ihåg att det ska vara två n. Grattis blir däremot alltid Gratis.

Han skriver inte bara, han läser också ibland. Det är absolut inte så att han på riktigt skulle ha knäckt läskoden, men något enstaka ord här och där lyckas han läsa. Han har redan ett bra tag bokstaverat ord han säger, till exempel i boktitlar som han känner. M-a-m-m-a M-u och K-r-å-k-a-n, till exempel. Det här lyckas han med om han från tidigare vet vad det står eller om det gäller enkla ord som han kan härleda för att det också finns en bild, såsom i pekböcker.

En dag han satt och stämplade och jag som var i ett annat rum hörde hur han sade M-Å-L-A, måla, måla, måla. Måste kolla varför, och minsann – på stämpeltuscherna stod det måla. Det hade vi inte talat om på många, många månader tidigare, så det visste jag att han hade klurat ut själv där och då.

Det är så intressant hur bokstavsmedveten han är, och vilka detaljer han lägger märke till.

”Mamma, varför säger man smutsit fast där står ett G också?” sade han en dag då han stod och bokstaverade texten på diskmaskinsmagneten.

Det är inte bara versaler han läser, han känner igen de flesta små bokstäverna också.

”Mamma, varför läser du opp fast där står upp?”

Nu går det inte längre så lätt att formulera om texten i en bok utan att bli fast för det. Lägger jag till exempel in några extra Muuuu, muuu eller Kra, kra, kraa eller några andra läten då jag läser frågar han då och då om det faktiskt står så i boken eller om jag bara säger så. Det är förstås väldigt svårt att säga vad han verkligen ”läser” och vad han bara minns från tidigare, särskilt då det gäller välbekanta böcker. Och jag har varit fundersam om det är så att bara jag ser talanger som han ännu inte har. Men idag i lekis skulle han skriva ”biljett” och hade bett en av lekisledarna skriva modell åt honom. Då han följde med bokstav för bokstav vad hon skrev hade han först sagt ”nu står där bil” och sedan efter en kort diskussion om varför biljett skrivs med två T ännu sagt ”nu står där ett”. Så det är nog inte bara jag som inbillar mig att han kan läsa korta ord också i helt nya sammanhang. Vår lilla professor.

Sushi för nybörjare

I dagens låda i aktivitetskalendern fanns ingredienser för sushi. Hannes har i flera månader talat om att han vill äta sushi, eftersom det är en av lekiskompisarnas favoriträtt. Nu blev det äntligen av.

Jag hade tänkt att alla skulle få laga sin egen sushi. Men Hannes backade ur då han hörde att man skulle fukta fingrarna med vatten innan man rullar riset för att det inte ska fastna. Han stod i alla fall och beställde ”fyllning” i takt med att jag rullade ris.

Amos ville gärna vara med och fixa. Rulla, rulla, rulla sade han och klämde in en massa ris i bambumattan. Synd att han inte hade ett sjögräsark under, så hade det varit lite lättare att få mattan ren efteråt.

Vi körde fuskvariant, vet inte ens om det skulle få kallas sushi för det var ingen rå fisk. I stället hade vi kallrökt lax och gravad lax. En orsak var att det är sådant jag vet att killarna gillar, och jag ville ge dem (särskilt då Hannes) en bra upplevelse av den första sushin.

Nam, nam, nam sade Amos och plockade i sig laxen först.

Hannes gillade också laxen mer än riset. Till min stora förvåning tyckte han att sushi var jättegott, särskilt då laxen förstås.

Skoj också att äta med pinnar. Eller käppar som Amos sade.

Fri stil, huvudsaken är att godsakerna kommer in i munnen.

Och så fort jag tittade åt annat håll försökte Amos dricka ur sojaskålen.

 

Vårarrangemang

Jag har väl inte berättat här förresten att jag kommer att vara vårdledig ännu under våren och sommaren. Jobbstart i september är det som gäller nu. Och det känns så himla, himla skönt. Livskrisen och börja-jobba-igen-krisen och all angst som jag hade i höstas tar jag kanske igen i sommar. Eller så låter jag bli. Just nu funderar jag åtminstone inte alls på jobbstart och dagisstart. Efter allt ältande för nån månad sedan är det väldigt avkopplande att bara vara, och bara vara hemma ännu många månader till. De dagvårdsplatser vi skulle ha fått från årsskiftet kändes halvbra. Båda killarna på samma ställe, men på bil- eller bussavstånd hemifrån. Gör ett nytt försök i hopp om att från augusti få dagisplatser som känns lite bättre än halvbra. Hannes kommer att fortsätta på lekis hela våren, och jag och Amos är hemma. Tummen upp för det.

 

Hemgjord play-doh

Vet ni vad det här ska bli? (Nåja, om ni läst rubriken på blogginlägget gissar ni säkert.)

Exakt, hemgjord modellera, eller leklera eller play-doh som den också kallas.

Kul att jobba med. (Amos provsmakade – förstås – och då var jag glad att klumpen var hemgjord så att jag visste vad det fanns i den.)

Recept på play-doh finns i mängder om man googlar. Jag gjorde ett sammelsurium av recept jag hittade här, här, här och här. Alun köpte jag i en liten påse på apoteket och glycerol (också från apoteket) hade jag kvar från fjolårets projekt med snöglober.

Sen började jag tycka att det var lite trist med bara två färger av modelleran.

Så veckan efter gjorde jag en omgång till. Och Hannes satt fascinerad och tittade på hur jag lekte med karamellfärgerna och fick sig en kortkurs i färglära på sidan om.

Lite köksredaskap till och modelleraren var i full fart. Hemgjord play-doh ska hålla sig i sex månader om den förvaras i kylskåp. Så det borde vara värt besväret (blev trots allt lite disk med alla kärl för de olika färgerna). Bra projekt i alla fall för jag tyckte att den var rolig att tillverka och Hannes tycker att den är rolig att leka med.

 

Potatistryck

Potatisen är kanske inte min absoluta favorit då det kommer till mat, särskilt inte den kokade versionen. Men till pyssel är den kul, åtminstone som rå.

I kombination med pepparkaksformar skapar man snabbt, lätt och billigt roliga stämplar.

Hannes tryckte en traktorskjorta åt moffa i farsdagsgåva. Kom mig aldrig för att fota den färdiga skjortan, och inte heller den traktorskjorta som Hannes gjorde åt sig själv.

 

Halloween och spökfest

Det var en gång en Halloween och en Hannes som mittiallt meddelade att han ville ha spökfest. (Och en Heidi som dagen innan tänkt att det sen är skönt att barnen inte vet nåt om Halloween ännu så att vi kan skippa pumpor och fladdermöss och bara tänka på helgen som Allhelgona.)

Spökfest önskades, och spökfest fick det bli. Vi bjöd in Wilmer, Wiggo, mobo, momi och moffa till Åkers. Nej alltså jag menar två spöken och två poliser och några vuxna.

Tortillaparty.

Sagostund med Spöket Laban och Alfons Åberg.

Oho! En spindel hade spunnit ett nät i dörröppningen, bara att krypa igenom då.

Cheesecake med lakrits och ett bonuskryp.

Rekvisita till nåt jag redan för länge sedan tänkt att vi borde fixa.

Reflexspårning.

Det var ganska spännande att gå längs banan med reflexerna för att kolla vilken figur som fanns längst bort.

Spöket Laban!

Bra påminnelse för en själv att se hur bra reflexer faktiskt syns. Ett oktobermörkt Koddböle var annars perfekt inramning för en reflexspårning, skulle vara mycket knepigare att få till en vettig bana här i våra knutar i Esbo.

Pukygänget på gång följande morgon.